"Ängsullen vajar i kvällen; talar en gåta"

ÄNGSULLEN

Ängsullen vajar i kvällen; talar en gåta:

kärret förmultnar och dör, kärret ger sjufalt
                                                             igen.

Djupt i den vindil som spelar från tallarnas 
                                                             kronor

böjer jag mig och tackar 
dyn som fostrat min själ. 

HARRY MARTINSON: Ur NOMAD, 1931

Ängsullen har av fattigfolk använts till stoppning i sovmadrasser och kuddar och i folkmun kallas den för fattigmansfjäder. När välburget folk sov på fjäder och dun så låg den fattige på naturens ängsull. Detta var dock inte någon lämplig fyllning i sängkläder, på grund av att ängsullen tovar ihop sig och blir hård. Harry Martinson var väl förtrogen med fattigdom och i halvgräset ängsull vandrade han som barn mellan sina olika fosterhem. Som luffare var han väl förtrogen med natur och växter. När han grips som luffare av ridande polis och han söker fly, kastar sig utför en brant slänt, skadar sig och blöder, så övernattar han därefter under inande mygg, möjligen direkt på tuvullsmarken. "Ängsullen vajar i kvällen; talar en gåta".

Gåtan 

[…]
Gåtan är det djupaste och största. 

Där får inte tron och inte tvivlet fäste.

Tvivlare går hem och ser i väggen. 

Trons utropare får tunna stämmor. 

Gåtan står där och ser in i alla.
[…] 

HARRY MARTINSON: Ur Doriderna

Christer Nielsen lyckas väl i Månadens Martinson juni 2020 med sin analys av Harry Martinsons dikt ÄNGSULLEN, att hitta ett samband mellan ängsull och symbolen gåta, som är en av Harry Martinsons mest innehållsrika metaforer. Härigenom öppnas upp andliga djup i dikten. "Var det livets gåta som han där begrundade?" frågar sig Christer Nielsen och söker svar "Djupt i den vindil som spelar från tallarnas kronor". Han anar detta som "kanske en bild av evigheten och det gudomliga.” Han tar höjd som i furans utsiktskorg  i TUVOR, Harry Martinsons sista diktsamling, och därifrån ses de villkor för liv och död som Harry Martinson anat i "dyn som fostrat min själ". 

Furan det högresta mastträdet

med kronan som en utsiktskorg i toppen

spanar över vårt ändlösa innanhav av gran

där vi år från år och våg från våg

intill döddagar kan räkna hur gran försvinner bland gran.

Överallt omkring oss denna vår fördystrande fiende

och brusande vän.

Vad vore vår värld utan granar,

utan massaved, julgran och gravens ris.

Vad vore den utan det skydd som granen ger

och utan de skuggande sagor

som bara kan berättas av granar.

Vi uppsöker gläntornas ljus

och bor till en del i städer

där vi får för oss

att vi är oss själva.

Ändå är vi vad vi är

ett granskogsfolk

och med gran skall vi myllas.

Hemlöst förbundna i städer och byar

lever vi med vårt tungsinne försänkta i gran.

Granarna brusa.

Verklighetstungt och med gransagans sus

befaller de över våra år

och skyddar den barrtunga ande

som susar inom oss,

vår ande av gran.

HARRY MARTINSON: TUVOR, 1973



Också i JUNIKVÄLL ur Det enkla och det svåra,1939 använder Harry Martinson naturbilder med fur och gran för att tolka existentiella verkligheter: "Furorna med osågade likkistbräder inne i stammarna står höga på mon, deras toppaktigt formerade kronor har vid närmare påsyn hundäxingens form och under granen där borta står dikesfräkenet och härmar i stort sett granens form. Allt tyr sig in mot något slags centrum."

Alf Elmberg skriver att han  läste dikten ÄNGSULLEN som tonåring och att han på Härön såg ängsull på bergens små våtmarker under många 70-tals, 80-tals och även 90-talsdagar. Harry Martinsons dikt ÄNGSULLEN har kommit att ingå i många antologier, inte minst tänkta för unga läsare, såsom Ung dikt, i urval av Gunnar Ekelöf, 1940, Modern svensk skönlitteratur, Antologi för ungdom, 1941, Lyrik från vår egen tid, utg. Gunnar Tideström,  1945 (Skrifter utg. av Modersmålslärarnas förening, 66), Svensk litteratur i urval. Läsebok för gymnasier och andra högre skolor, 1948, Den unga lyriken, 1950, Svensk litteratur. 1900-talet, 1950, Läsebok. Svensk litteratur. Del II, Hermods korrespondensinstitut, 1951, Lyrik från vår egen tid, utg. Gunnar Tideström, 2. uppl. 1952, Lyrik från vår egen tid, utg. Gunnar Tideström, 3. uppl. 1958, Flora Poetiska. FiB:s lyrikklubb ,1960, Läsebok. Svensk litteratur. Del II, Hermods korrespondensinstitut, 1961, Lyrisk läsebok. Antologi sammanställd av Olof Lagercrantz. FiB:s lyrikklubb, 1963, Diktaren och tiden. Litteratururval för fackskolor, fackgymnasier och folkhögskolor, 1965, Citatboken, 1967, Svensk lyrik. Texthäften till tonband, 1968. 

Redan detta faktum att dikten ÄNGSULLEN med blott sju textrader, skriven 1931 av en då 27-årig tidigare sjöman och riksluffare, har kunnat behålla sin plats i undervisningen för ungdomars och studerandes litterära förkovran, är helt storartat; detta är stor poesi. I boken 40 svenska författare 1980 skriver Sven Stolpe om sitt första möte med Harry Martinson på Bonniers förlag, där Stolpe redigerade en litterär tidskrift: 

"Jag såg genast, att jag hade - för första gången i mitt liv - mött ett ungt litterärt geni."

Många barn, ungdomar och andra studerande har mött Harry Martinsons dikt ÄNGSULLEN ur NOMAD genom diktantologier, som använts i skolors viktiga litteraturundervisning. För de allra yngsta har det kanske varit hemmavid i mötet med Elsa Beskows älskade sagobok HATT-STUGAN, där barn får fylla i utelämnade rimord vid läsningen. Ordet har för många varit ÄNGSULL på frågan om vad Tomtemor hade med sig hem i båten, när hon återvände med material för att laga kläder till sina barn. Hon hade ju inte lyckats få köpa "garn för att väva byxor till sina barn."

Av vad var då båten full?  Jo, av ÄNGSULL! 

Rune Liljenrud