"Ett språk ligger ofött inom oss, och
det språket siar: vi äro på väg mot nya
artikulationer av ännu knappast
Kjell Espmark inleder sin omfattande studie
Harry Martinson erövrar sitt språk (1970)
med detta citat från kapitlet "I gröna riken"
ur Svärmare och harkrank
Fånga stänglarnas solbugningar
i eldig orange-scharlakan.
Smyg sakta penseln in i snåret,
fäst där i blått
din trosvisshets ögonprickar.
Skynda ut från häckens vindelgröna
att fånga gräsets drivor av apelsingult
innan färgen krälar in i skogarna för att bli
kantareller.
kakadoor, vargar, lejon, får och humlor i tav-
lans stall –
Stjärnlös kväll faller svart med starr.
Natt skall dröja vid andens rutor.
Ingen eld att rita sin ångest i imman.
Issken sneglar in.
Andas människomun! Andas hål!
Öppna!
Öppna, Gud!
VAN GOGHS SJÄL
trycktes redan i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidnings julnummer 1933
VAN GOGHS SJÄL finns också i NOMAD (1943)
Illustrerad av Torsten Billman
Diktens början i NATUR
"i eldig orange-scharlakan."
har i NOMAD ändrats till
"i eldig orange och ginst."
Till Stellan Mörners målningar - Av Harry Martinson blir en hjälp för tankar om "Poetiska naturbilder som själstillstånd" - "tydningar bortom ord och vanor".
Harry Martinsons förord daterat maj 1936, när ett danskt förlag bland skrifter om surrealismen och "symboler i abstrakt konst", gav ut en liten bok om Stellan Mörner. (Ur Ingvar Holm: Harry Martinson - Myter Målningar Motiv, sid. 203)
Med litteraturvetares hjälp "förstår jag dem;
förstår dem långt djupare än mångt och mycket
av det som jag i vanelivet påstår mig ’förstå".
Till Stellan Mörners målningar - Av Harry Martinson maj 1936
Jag kommer in i hallen, där tavlorna som jag inte ’förstår’, hänga.
Det är drömtavlor.
De ha ingen målad grammatik
och äro inte tillgängliga för andra tydningar än själens
egna: - - tydningar bortom ord och vanor.
I dessa tider, då vanorna mer än någonsin tvinga oss in i
vanetingens bekväma eller obekväma tvångströjor
och auktorerna härja oss,
är drömtavlorna ett uttryck för själens självförsvar.
De är källvatten. Och då förstår jag dem;
förstår dem långt djupare än mångt och mycket
av det som jag i vanelivet påstår mig ’förstå’.
Det är drömtavlor.
De ha ingen målad grammatik
och äro inte tillgängliga för andra tydningar än själens
egna: - - tydningar bortom ord och vanor.
I dessa tider, då vanorna mer än någonsin tvinga oss in i
vanetingens bekväma eller obekväma tvångströjor
och auktorerna härja oss,
är drömtavlorna ett uttryck för själens självförsvar.
De är källvatten. Och då förstår jag dem;
förstår dem långt djupare än mångt och mycket
av det som jag i vanelivet påstår mig ’förstå’.
___________________________________________
Kjell Espmark undersöker i sin studie
Harry Martinson erövrar sitt språk (1970)
van Goghs betydelse för Martinson:
"Martinson har här skapat ett kongenialt porträtt av en av expressionismens stora profeter, en föregångare inte bara till det expressionistiska måleriet utan också en betydelsefull lärare för de expressionistiska diktarna. […] En fundamental detalj i Martinsons dikt är titeln. Porträttet siktar till van Goghs själ. Det vill ge den bild av den inre människan som är expressionismens mål. Dikten är tvådelad. Dess förra hälft gestaltar den måleriska skaparakten, medan den senare ger en tvärt kontrasterande bild av natt, mörker, köld, instängdhet och ångest, en bild som förlänar en häftig angelägenhet åt uppmaningarna i den förra delen, dessa "skynda ... att fånga ... innan färgen krälar in", "Du måste mota hem ..." - detta som måste göras innan själens natt faller, en natt då det inte går att "rita sin ångest i imman". I båda fallen är det ett själsläge som får en omedelbar gestaltning. I det förra stryker Martinson på ett märkligt sätt ut gränsen mellan skaparen och hans verk. Han fångar konstnären mitt i färgernas häftiga dynamik - det gäller att skynda "innan färgen krälar in i skogen". Men han låter oss inte se van Gogh framför staffliet i arbete med färgen utan låter honom finnas inne i den tavla han skapar: "Skynda ut från häckens vindelgröna / att fånga gräsets drivor av apelsingult ..." Det är sant att vi ser penseln i rad tre men den smygs "in i snåret" i tavlan - för att där fästa de blå ögonprickar som är en konkretisering av målarens trosvisshet. Vad dikten låter oss se är själen inne i sin skapelse medan denna ännu tar form. Bilden av van Gogh i sitt skapande har ett ord för den själsliga hållningen - "trosvisshet". Den kontrasterande bilden har ett annat "ångest". […] "människomun" och Gud mot varandra. Slutraderna glider från ett förtvivlat "Andas människomun! Andas hål!" över i ett miserere: "Öppna, Gud!"
_______________________
Samlaren
Tidskrift för
svensk litteraturvetenskaplig forskning
Årgång 112. 1991
Svenska Litteratursällskapet
____________________________________________
"I desperation söker här den isolerade och svårt prövade själen en utgång mot himlen. Ett återförenande genom ett individuellt utslocknande eller en sista desperat hänvändelse vars anrop ekar i tomheten? Dikten ger oss inget entydigt svar. Däremot kan detta sista anrop läsas med en biografisk sidokommentar: van Goghs tidvisa religiösa hängivenhet och hans genomgående trosiver är en ofta omtalad sida av hans personlighet och liv (minns också första strofens formulering: »din trosvisshets ögonprickar»).
Med detta i minnet kan det slutligen finnas en möjlig förlossning inskriven genom den tänkbara kopplingen till Markusevangeliets sjunde kapitel där Jesus med utropet av
det i texten bevarade arameiska ordet Effata/, som översätts med just »Öppna dig!», vänder sig till den dövstumme vars öron då öppnades »och hans tunga löstes...». Till detta kan avslutningsvis knytas den välbekanta, under renässansen i estetiska sammanhang ofta turnerade och med särskild intensitet i och med romantiken återuppblossande, nyplatonskt inspirerande, föreställningen om konstnären som »Skapare», eller kanske mer precist som en gudalik (semidivin) skapare. Den värld, vars successiva undergång vi bevittnat, är ju ett resultat av den suveräne bildskaparens akt. Men kreatorn följer här till sist sin skapelse i förintelsen och böneropet gäller väl i detta perspektiv närmast en bön om att återfå de gudomliga skaparkrafterna: »ögonen öppnades och hans pensel löstes."
Utkyrka
Höjdernas knotiga kyrka,
timmerlandens Notre Dame,
rävlya, björnide, sagoprinsessa
speglar i tjärnen sin höga panna,
tranplogen ringer samman i molniga tornet.
Granarna vagga med själaringning
fram över roslingsmyrar.
Furan i bugning trampar
bergets orgel.
Stormen kommer i nordankappa;
lyfter undan murket timglas och mässar
med nordanväder vid sommarens konvaljgrav.
Utan att dölja något täljer han om stormarnas natur.
HARRY MARTINSON: Utkyrka
BLM (Bonniers Litterära Magasin) 1934, nr 8
Stefan Sandelin i Skillingtrycket och Vildgåsresan:
Dikten Utkyrka anknyter stilmässigt
till diktsamlingen Natur (1934)
Goda önskningar
Våren 2020
Rune Liljenrud
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar