"Det krävs en viss distans för att sätta saker i perspektiv, kunna skriva om dem."

SVTs Nyheter meddelar idag 16 april 2020 att Jönköpings läns museum dokumenterar coronatiden genom att nu samla  in coronamaterial från allmänheten. Materialet ska sparas för framtida historieskrivningar om den coronatid som vi lever i. Hittills har 15 personer skickat material till Jönköpings läns museum som knyter an till deras coronavardag. I huvudsak har de bidragit med nedskrivna berättelser från sina liv. Webbplatsen minnen.se är öppen för alla länsinvånare som vill bidra med foton, berättelser eller filmer. – Vi vill fokusera på det vardagliga, det enkla, och hur vardagen ser ut för människor i coronatider, säger Patricia Hallman, etnolog på Jönköpings läns museum.  Materialet är inte i första hand tänkt att visas upp direkt, utan ska sparas för eftervärlden när man i framtiden vill titta tillbaka på coronatiden. – Det här materialet ska man kunna titta på om 50 år för att få svar på frågor som ”hur tänkte vi när pandemin pågick?”, ”hur kände vi?”, säger Patricia Hallman.

"Det krävs en viss distans för att sätta saker i perspektiv, kunna skriva om dem.  […]  Kanske behövs det alltid någon sorts utanförskap för att skildra något inifrån?" Så  skriver Ida Andersen, ledamot av Harry Martinson-sällskapets styrelse, i en essä i Smålandsposten 11 april och hennes roman I oxögat är ett mycket gott bevis för detta. Efter ett mycket omfattande researcharbete lyckas hon att på ett övertygande sätt, och med god språkkänsla, teckna 1700-talets livsvillkor, dess människor i liv och tänkande. Ida Andersen har lyckats mycket väl med det som Jönköpings läns museums arbete med dokumentation av vad som nu sker, vill hjälpa framtida författare med. 

I en recension av Ida Andersens I Oxögat sammanförs den med Elin Wägners Åsa-Hanna:

Två tidlöst viktiga romaner med hundra års mellanrum i utgivningarna

-  Elin Wägners Åsa-Hanna (1918) och Ida Andersens I oxögat (2019)

I Ida Andersens roman I oxögat (2019) har prästen från predikstolen profetiskt och med förvissande stämma lovat att berget skulle föda dem alla. I berget fanns den gnistrande stenen, blemsten, kiselsten, som krossades och användes för glassmältning. Fattigdomen skulle brytas genom glasbruket som skulle byggas; den gnistrande framtiden. Det ankom på människorna att bryta upp blemstenen och därigenom arbeta sig bort från fattigdoms förnedring. Pigan Sissel och drängen Eskil förenas med denna förhoppning i det grågröna daggiga bakom urålderseken. Detta var dem nu rikt givet som fästefolk i midsommarnatten. Naturen är mästerligt beskriven, här liksom återkommande i den 390 sidor stora romanen. 

"Fader vår som är i himlen, tillkomme ditt rike", ber Eskil upprepat "Och inled oss icke i frestelse; utan fräls oss ifrån ondo." Kanske detta ändå var fel, grubblar Eskil och i ett sockenförhör om påstått lönskaläge får de två unga tungt bortom byskvallret stå till svars för otukt och göra avbön inför Guds vrede. Det är i berättelsen mannen Eskil, en god timmerman, som mest kämpar med vad som är rätt och fel enligt kyrkans stränga moralläror och han söker andlig hjälp hos den lagiske församlingsprästen, medan Sissel hämtar råd och vägledning från annat håll, i folktro och vidskepligheter, vilket Eskil anser vara syndigt och han nödgar Sissel till besök och själavårdande samtal i kyrkan med prästen. 

I Elin Wägners roman Åsa-Hanna (1918) är det kvinnan, den tjugoåriga Hanna som står upp för kristna trosvärderingar och hon har prosten som själavårdande stöd om "det rättas väg". Den trettiosjuårige Frans, som gifter sig med den unga Hanna är mindre nogräknad med vad som gäller kristna trosnormer och hans leverne symboliseras i romanen mycket väl med bilden av kopparn i hans eget hem, vilken är putsad bara på utsidan, som folk ju såg, men oputsad och ärgig på insidan mot spiselmuren. Vad som Frans har sitt hjärta fäst vid framgår också utav den skamligt breda förlovningsringen av glimrande guld, som han fäst på Hannas hand. Detta blir i byskvallret en förklaring till varför unga, fattiga Hanna från Åsen ville bry sig om den mycket äldre, men väl burgne handlaren Frans i Mellangården, som det ryktades om att han också hade mycket tvivelaktigt i sitt förflutna. Hanna tror att hon har givits en särskild kallelse och livsuppgift att hjälpa Frans. Hennes beredvillighet till offer för livskamraten får sitt kanske allra starkaste uttryck i det som funnits som omslagsbild på första utgåvan av Åsa-Hanna, hämtad från epilogen i prövningsromanens näst sista kapitel, Lukefärdigt, där Hanna är också fysiskt skadad: "Hon låg med slutna ögon nu och armen hängande ner mot golvet. Armen och handloven voro randade som en förklädesväv med smala röda blodsränder." 

Prosten hade varnat Hanna: "Minns du det språket jag skrev in i din postilla, när du konfirmerades: Vad hjälper det människan om hon vinner hela världen och tager skada till sin själ? Tro icke dig själv om för mycket kraft att böja hans sinne, du är yngre, du är kvinna, akta dig, att det inte blir du, som blir böjd". Hanna kunde väl frukta att få det tungt mången gång som Frans hustru, men en ting var viss: "det rättas väg, den mor och prosten lärt henne vandra, den skulle hon inte vika ifrån, vad som än skedde. - Ja, vandra då troget Herrans vägar, mitt barn, och sök att leda din man dit också." Så är budskapet ur själavårdssamtalet i berättelsens kapitel "Guds rådslag". 

Hela tiden på skjutsen till prostgården hade Hanna haft en psalmversstump i huvudet: "som guldet genom elden prövas, så prövas själen genom kval" - och hon bara grunnade på att när hon kom åt någon gång, ta ringen med eldtången och hålla den i lågan för att se om det höll streck. Elden skulle komma, som en rannsakande prövning, när Hanna upptäcker en förödande brand i Nygård, "där hon haft som ett hem hela sin barndom. Mot sin vilja blev hon gripen av den övergivna, sorgliga synen av ett hem, som hjälplöst var givet elden i våld och måste bjuda sitt eget bröst till pris åt förhärjarens glans och ära". Ingen brandförsäkring fanns gällande betald. Hanna handlar omtänksamt och mycket klokt i räddningsarbetet under branden. Om sig själv tänker hon "att hon nog ändå inte var en så usel människa, som hon brukade tycka ibland i sorgsna stunder". 

Också i Ida Andersens roman I oxögat rasar en förödande brand, som får prövande och vittgående följder när "av glashyttan återstod bara en stor glödande hög av knastrande stockar och stenar. Den rök stilla och gav ifrån sig en olidlig hetta." Glashyttan i Kosta hade högtidligen invigts 27 juli i nådens år 1742 ”med bön och nedkallande av Guds välsignelse över hyttan och arbetet däri samt alla dess arbetare på det att det måtte gå dem väl, och förhoppning att det skulle bestå för all framtid, till gagn för orten och till stolthet för hela Svea rikes glasproduktion. I ett år och tre veckor hade hyttan varit en livaktig arbetsplats, innan lågorna förtärde den med hull och hår. Den hade blivit en del av våra liv, vår bygd och vår framtid. Vi såg på glasblåsarna och varandra och undrade vad som nu skulle ske". 

"Vi människor måste omskapa. Bygga nytt. Vår lott är att ständigt börja om. Hugga i, arbeta och slita i ett evigt kretslopp. Människan är inte den skapande Guden, även om hon ibland tror sig om det". Med denna uppfordran slutar Ida Andersens starka romanI oxögat. 

Det är nästan jämnt ett hundra år mellan de båda romanerna Elin Wägners Åsa-Hanna(1918) och Ida Andersens I oxögat (2019). De livsöden som starkt skildras däri har mycket gemensamt. Varje generations människor har sina existentiella livskamper att föra. Människorna söker stöd hos varandra och i olika trostolkningar för att leva väl och rätt bruka sina gåvor. Båda författarna har mycket goda kunskaper om den tids villkor och förhållanden som skildras och deras människoskildringar är djuplodande och belärande.  

Ida Andersen har varit stipendiat på Elin Wägners Lilla Björka. Hon har kunnat känna in den litterärt starka atmosfär som där alltid råder och hon har fått inspireras av dess talande, tysta andliga miljö. Läsaren måste beundra den faktakunskap som bär Ida Andersens berättelse genom 1700-talets förutsättningar och livsvillkor. Mycket noggrant researcharbete för att kunna skriva romanen måste ha tagit väldigt mycket energi och Ida Andersen levererar fakta, som väcker intresse till vidarestudier inom de ämnen som berörs. 

Ida Andersens faktabok Stenminnen (2007) väckte beundran och stort erkännande, hennes debutroman Här slutar allmän väg (2016) kan inte lämnat någon läsare oberörd. Hennes översättningarbeten från italienska har gott språk. Till detta kommer också Ida Andersens lyrik, som bäst kan karakteriseras med vad Nobelpristagaren Harry Martinson har uttryckt så: "Om det riktigt svåra skriver man lyrik.” Ida Andersen har i år invalts som ledamot av Harry Martinson-sällskapets styrelse. År 1949 efterträddes Elin Wägner på stol nummer 15 i Svenska Akademien av Harry Martinson. Ida Andersen känner båda dessa författare väl. 

Elin Wägners Åsa-Hanna och Ida Andersens I oxögat hör samman i skildring av människans strävan efter "det rättas väg" och vad kamp som detta medför. En positiv tro på människans förmåga att klara livets prövningar och svårigheter finns, det som Harry Martinson uttrycker så "Ty människan själv är och förblir det första och det sista”. Dessa ord av Harry Martinson ur Kap Farväl! (1933) i kapitlet STENKOL - ÅNGA får en tydning i det som Sonja Erfurth skriver därom i sin bok Harry Martinsons 30-tal: "Sjömannen Martinson filosoferar över världens situation. Dåliga politiska ledare kommer att störta världen i ruiner, men människan kommer alltid åter efter kriserna.'Ty människan själv är och förblir det första och det sista.' 

Detta credo kan sammanfatta Harry Martinsons hela författarskap. Det gäller också för Elin Wägners och för Ida Andersens diktning. 

Rune Liljenrud