som dansar fram runt Taube på sommarns vis.
I grund och botten hörs ett bud däri
om död som väntar medan sånger skrivas,
om somrar som av vintrar sönderrivas.
Här gäller hålla stånd hos gröna blad,
och yvigt, liksom sommarn, spela glad!
Där gräs och blom och kvinnans ljuva hy
uppblomstrar flyktigt uti syrenklädd by,
där gökens sång förstummas på en månad
som var den bara uthyrd hit och lånad
en liten tid av söderns varma land.
Med såna somrar, flyktiga som rök,
blir det naturligt att en poet blir gök
och gal som Evert Taube i alla lundar,
allt högre, alltmer hest, ju mera hösten stundar.
Emedan döden ständigt omger spelet
får lyran lust att blankt förneka döden.
Med livets syfte tjänar glädjen anden,
med drömmens syfte tjänar sången livet –
omkransad Dionysos för vid handen,
till trots mot död, det glada tidsfördrivet
i gröna somrar och på brusande hav,
med löv och vind förnekas död och grav.
Och den förnekelsen blir djup, blir sann,
vid dödens stup, som ingen ändra kan.
Här dröjde döden som en vintrig vana,
här flydde livet som förgängligt liv,
var sommar såg vi livets gröna fana
slå ut till stirraredödens tidsfördriv.
En stirrare var döden, stenrik väntan
var alltid dödens hållning här i gläntan.
Hårt tiger stenen, lövet röres,
hårt tiger stenen, göken höres.
Så firar vi idag den svenska gök,
en gök som därtill sjungit bra på krog,
en tapper fågel i en frostig skog,
där vintern dröjer ofta in i maj, och vårens
anemoner står omgivna av hårda drivor
smått efterblivna, som vore våren bara ett kanhända
vid köldens gräns, där vintern ännu när
ett ouppnåeligt hopp att kunna återvända.
Ett flyktigt lövspel är vår sommars gång,
när den är död och nyuppväckt till minnet,
skall någon som har sommarens bild i sinnet
och lyfter fram den som den var en gång,
utropa att Uppståndelsen är inne
för Evert Taube i löv och böljesång.
I nya kronors löv ditt vindsus stolt då går,
då klinga Taubeska somrar än en gång!
Nu tar jag från sommarens stränder
ett eldmoln av löv med virvlande svans
att visa för rikets ständer
och binder åt dig en krans.
Med rikets ständer menas
årstidernas mäktiga ring,
av vilka sommarens tid är bäst –
den kretsar vårt vintriga hjärta omkring.
Som snöstorm roterar vår frysande själ
i brusande längtan till sommarens dag
som finns bortom Sjösalavåren –
Den tiden välsignar jag.
Nu kommer en annan liten krans
och den är bunden av gräs
med Rönnerdahls klockor och blå viol
från dina välkända näs.
Den kransen bärs lämpligen fram till dig
av någon som liknar vår,
eller månne en försommar lika bra,
när vinden till segling går.
Kom ej med personer! Bara med vind
och därtill ett brusande hav!
Så kommer med dessa från Malö din Maj
i dans kring vår salta grav.
Ty vindar blir allting som flyger och far,
och virvlande löv därtill,
och självmant samlar sig runtom den krans
som sommarens vindar dig vill.

Avlyssnat och nedtecknat:
BENGT BEJMAR
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar