HARRY MARTINSON: "Om det riktigt svåra skriver man lyrik"

Johannes Anyuru, som kommer att medverka i programmet under Harry Martinson-sällskapets stundande majdagar i Jämshög, skriver realistiskt i sin Augustprisbelönade roman "De kommer att drunkna i sina mödrars tårar" om onda verkligheters entropi. Han pekar ofta på en dikts möjligheter, liknande det som Harry Martinson sagt därom i en intervju för Harry Martinson-sällskapet / Radio Blekinge: "Om det riktigt svåra skriver man lyrik".

Johannes Anyuru, skriver om "dikterna, som kunde pressa samman världen så att den rymdes i en enda sensogramrad. En av mina favoritdikter var skriven av en blind poet från Iran. [...] Det jag egentligen tyckte mest om var hur hon tänkte sig allt hon inte kunde se - yani, all skönhet, typ höstens färger, som hon kallade för bortslösat guld som slängdes i en grav, eller hur skuggan under träden blev vit av frost, som om gräset var sommarens hår som åldrades." 

Dikt är tidlös så att varje tids läsare, kan få bli diktens medskapare. Detta visar poeten Emily Dickinson, som levde i nordöstra USA 1830-1886. Hon skrev närmare 1800 dikter, varav få trycktes under hennes livstid och då anonymt. Hon tolkar stort om hur det är att vara poet: Jag bor i möjligheten - / ett finare hus än prosan - / Med större antal fönster - och bättre dörrar. 

"Poeter tänder bara lampor" heter en i fjol nyutgiven samling med 32 av hennes dikter i svensk översättning av Ann-Marie Vinde. Inledningsdikten Poeter tänder bara lampor visar på det som Harry Martinson sagt om det riktigt svåra:

Poeter tänder bara lampor -
de själva - slocknar -
Om vekarna de får att brinna,
ger ljus som lever,

består de, som solar -
Var tid en lins
som vidgar gränsen
för deras strålar -


Johannes Anyuru ger ett barndomsminne, "ger ljus som lever" 

"Vad vill du höra? Jag och mamma, mittemot varandra i soffan. Jag sa: En berättelse om när jag var liten. När jag inte kunde sova. Det första Gud skapade var en penna. En penna? Hon nickade och hennes leende gjorde ansiktet alldeles lysande, som när vinden klistrar ett löv mot fönstret och solen skiner igenom det och alla nerver och ådror syns. Yani, hennes själ syntes. En penna ensam i mörkret, sade hon. Och den frågade Gud vad den skulle skriva. Vad svarade Gud? Skriv ner allt som kommer att ske från och med nu, till tidens ände. Gjorde pennan det? Ja, sa hon . . . "  

Det blir högtid att få lyssna till

Johannes Anyuru i Jämshög

under Årshögtidens Majdagar

Rune Liljenrud