HARRY MARTINSON: "Ord äger vidd och når hamn" ~ Ur Dikter om ljus och mörker / Paradisdikter 3

Allting får namn av sitt hem,
tinget får hem i sitt namn.
Paret i paradis paras.
Famn söker alltid en famn.
Språket är hav, det är skepp.
Ord äger vidd och når hamn.
Ordet om tinget får grepp.
Språket är lyckligt av namn.

Språket är lustgård och grav,

glömskan kan grönska som gräs.

Stavaren stavar till stav,

nästan din bor på ett näs.

Språket är lyckligt i sig

språket i paradis

parar sig lyckligt med dig.

Språket är paradisgräs

betat av salig hjord.

Tinget är invigt med ord.

Språket är saligas spis.

HARRY MARTINSON:

Ur Dikter om ljus och mörker / Paradisdikter 3

När Harry Martinson 13 januari 1966 invigde nya Stadsbiblioteket i Kristianstad angav han med en bild ett biblioteks uppgift: "Biblioteket är som en lykta, den skall värma och lysa upp. Böckerna skall väljas med omsorg, man skall välja en bok som berikar ens vyer, livet är alldeles för kort för att man skall läsa underhållningsböcker. Man kan ta dessa som ett russin, men inte som huvudmål."

I Paradisdikter ur Dikter om ljus och mörker utvecklas denna metafor och läsaren har löfte om att "Ord äger vidd och når hamn. / Språket är lustgård och grav. / Språket är saligas spis." Ord ger lustgård och ord är bortom grav, de saligas spis.

I dikten Förvandlingens ord ur diktsamlingen Vagnen visar Harry Martinson till ord som på tankens vingar ljuder Effata. Harry Martinson kände väl bibelberättelsen ur Markusevageliets 7. kapitel, som handlar om hur Jesus på sitt  modersmål med ett arameiskt ord "Effata", vilket betyder "Öppna dig!", botar en man som var döv och knappast kunde tala. Han var instängd i sig själv, men med kraftordet "Effata" bereddes han frihet, kommunikation och gemenskaper utanför sin egen bundenhet. Han gavs frihet men också ansvar.

Förvandlingens ord skall komma på tankens vingar

med lösningar och fynd.

En gång finner världen den formel

som öppnar de roterande bokstävernas lås.

Då hörsalen, ja de som är födda inne i låsen

hör nyckeln komma.

De hör klingande solars klara tal.

En gång ljuder Effata.

HARRY MARTINSON:

Förvandlingens ord /Ur Vagnen

Om det riktigt svåra skriver man lyrik, har Harry Martinson sagt i en intervju för Harry Martinson-sällskapet / Radio Blekinge och Johannes Anyuru skriver i sin Augustprisbelönade roman "De kommer att drunkna i sina mödrars tårar" om "dikterna, som kunde pressa samman världen så att den rymdes i en enda sensogramrad". 

Detta kan också gälla för diktsamlingen INTARSIA av Ida Andersen. Att sakna ord betyder att vara isolerad, innestängd i sig själv. Sådan existentiell brottning finns i Ida Andersens tredje diktsamling, INTARSIA 2018, vilken inleds med korta, inkännande  konkretioner: "det saknas ett ord/härinne", "det saknas/förlösning", "det saknas/ett halleluja/ett ord/tydligt/för det som måste/betecknas måste/bestå". Dikten visar med naturnära bilder, människans situation och uppgift: "det är så mörkt/nu", "genskjuta mörkret/hitta riktning". Rannsakande anges att "vi är sådana/människor vilkas/tystnad redan har/utplånat/stormar orkaner", "partiklar/håligheter/läran om osmos/bryter in/jämnar ut", "se dig/krackelerad i tidens spegel/se dig jäviga/vittne". Dikten visar också hoppfullt "en väntan på/ett annat ljus", "människans boningar/heliga/slussar fragment", "inre rum där hon/uppsöker/nåden", "i vår inre ängslan den/som viskar/vacker/som intarsia". Instängdhet bryts till frihet men också till eget ansvar.

Ida Andersen var året innan diktsamlingen INTARSIA nu utkommit, stipendiat på Elin Wägners Lilla Björka och hade då möjligheter att i den stimulerande miljö som Lilla Björka bjuder, tränga in i Elin Wägners tankar och djuplodande diktning. I romanen Åsa-Hanna, som i år kan jubilera 100 år, och som mycket handlar om altruism, använder Elin Wägner en bild för Åsa-Hannas smärta: "Hon låg med slutna ögon nu och armen hängande ner mot golvet. Armen och handloven voro randade som en förklädesväv med smala röda blodsränder". Den första upplagan av Åsa-Hanna har tagit in just denna förklädesväv i omslagsbilden, utförd av bildkonstnär Maj Lindman-Jan (1886-1972). 
I diktsamlingen INTARSIA finns som metafor "gamla tyger doft av strykjärn/livets trådar/ levande/vitt tyg mot huden/oändlighetens tysta/mantel".

Intarsia kan betyda små bitar som förda tillsammans, bildar mönster och utsmyckningar. I Ida Andersens diktsamling möter enkla ord som sammanförda ger bilder av oegennytta och medmänsklighet. Här finns "ordens/helighet", "något allomfattande/som innefattade/också/en bön", istället för "onödighetens/ord", "tysta/vinkar dikterna/in mig/ord ser på/mig ett och/ett från andra/stranden/långt/här/ifrån", "sol ligger/och gnistrar i/det uppbyggda/så diktar jag/en dikt/osynlig i mig själv/för dig". I INTARSIA påtalas allvaret i att  "människor/tycker om att/ikläda sig/ord som undflyr/kärnan".

Som i en klassisk lärodikt ges läsaren av diktsamlingen INTARSIA, möjligheter att vara medskapare, genom "varseblivning/tillhörighet/självrannsakan".

Elin Wägners intarsia på IDUN's brevpapper:

Om jag kan glädja Er med så litet,

så gärna

Elin Wägner

(Originalbladet tillhör Elin Wägner-sällskapet)

 Rune Liljenrud