"Hur svårt att ena tron med livets dagar. Hur svårt att inte i sin tystnad tänka."

1918

DETTA ARBETE HAR FÖRUT VARIT TRYCKT I IDUN

UNDER TITELN "VANSKLIGHETENS LAND"

Under Harry Martinson-sällskapets årshögtid i Växjö maj 2017 besöktes bl.a Elin Wägners Lilla Björka i Berg, några mil från Växjö och deltagarna i utflykten dit fick av representanter för Stiftelsen Lilla Björka och Elin Wägner-sällskapet god  information om Elin Wägners författarskap och skrivarmiljön vid Lilla Björka. 

Romanen Åsa-Hanna kom ut 1918 som den första i raden av de så kallade smålandsromanerna. År 2018 jubilerar alltså Åsa-Hanna 100 år.

"Detta är en roman förlagd till den småländska landsbygden, delvis skriven på dialekt, full av bibliska anspelningar och med en handling som kretsar kring djupa existentiella och moraliska frågor.  Åsa-Hanna, som utan tvekan är en av Elin Wägners mest välskrivna och välkomponerade romaner, kan läsas på flera sätt: som en äktenskapsroman, som en kristen prövningsroman, som en melodram om kärlekens olika villkor för kvinnor och män." 

Så presenteras romanen Åsa-Hanna i en kort introduktion, som också finns att läsa på Elin Wägner-sällskapets hemsida, av Sällskapets sekreterare Peter Forsgren, professor i litteraturvetenskap vid Linnéuniversitetet (Växjö). 

Han har skrivit I vansklighetens land. Genus, genre och modernitet i Elin Wägners smålandsromaner (2009) samt flera artiklar om författarskapet. 

När Harry Martinson höll sitt inträdestal i Svenska Akademien 1949 som Elin Wägners efterträdare på stol 15, nämnde han något, som kan relateras till romanen Åsa-Hanna: "Ibland ser man hur hennes berättelse är uppbyggd kring några valda sentenser och talesätt som gripit henne, och som hon utgått ifrån som från en predikotext. Det prästerliga miljöarvet förnekade sig inte hos henne. Självfallet var hon också diktare, men det specifika hos henne är den inneboende lakonikern. Det fanns något hos henne som kunde ha uttryckts så: Man får inte spilla tid på för mycket handling. Man måste också tänka. Och hon låter sina hjältinnor tänka."

Harry Martinson skriver i ett brev 25 januari 1937 till Sven Edvin Salje: "Hur jag än hade det i min barndom och uppväxt så är dock Jämshög min rotjord och ursprungsbotten. [...] För den jord där man är född har man ett andens intresse." Detta intresse är bundet vid de olika fosterhemmen och vid Ålderdomshem av sten, där Martin fanns när han komfirmerades och som Harry Martinson beskriver i Vägen ut. 

Konfirmationsakten är något man ska igenom för att bli stor Det ger ynglingastämpeln. Prästens allvar och dystra högtidlighet tynger. Nästan alla gråter. Snart gråter Martin själv. Vad gråter han för? Det är väl ”för att det är som det är”. Trons artiklar. Det blir så tungt om hjärtat, så overkligt sus kring tinningarna, och inne i örat känns det där obehagliga. Aldrig har Martin varit så fint klädd som i dag. Högtidligt och svårt och allt möjligt, men så  olustens evigt fångna myra, som kryper runt inne i innerörats labyrint. Det gjorde Joel. Slog mig mot en vägg i stallet.

Betalt för kalven vars skalle jag klöv på Tollene i unga vredesmodets mörker. Betalt för högra handens fulhet. Vore vänstra handen van vid yxa så kunde man hugga av den högra och kasta den ifrån sig.

Det är under konfirmandförhöret om Andra trosartikeln, den som handlar om försoningen genom Jesu död på korset och uppståndelsen, som Martin kämpar med de dystra tankarna om skuld och ansvar. 

Efteråt går var och en till de sina, men Martin har inga sådana, så Olivia Augusta Ahlrot, som kände honom från tiden på Ekevik, bjuder hem honom. På Hemmet har dom visserligen maten i ordning åt mej, men... (265 Vägen ut)

De går upp genom herrgårdsallén; talande om vädret, talande vaneord, bundna av de vanebestämda trångsyner som vardagens kamp påtvingar människan. Och dock var det Olivia Augusta Ahlrot, som trott på honom när han ljög och ljög och ljög om så mycket upplevelser att han till slut var född på sjuttonhundratalet. 

Han var den uslaste. Han hade åsamkat Kommunen alla möjliga förluster med sina rymningar och ändå hade de inte skickat honom till något tukthus, utan han fick vara på Ålderdomshem av sten. Gadesjö kommun hade fått betala för hans skräck och rädsla dessa år. Varifrån hade hans skräck och rädsla kommit? Han hade förlåtit och ”glömt” långt mera än någon människa kunde tro. Tollene och Norda, dessa två gårdar stirrade på honom som två skrämmande eldögon. Och ändå var han hopplöst förbunden med dem för evigt. Han skulle aldrig glömma dem. Aldrig. Aldrig. Han ville inte döma och man löser ingenting på salvelsevägar, så pass lärde man sig genomskåda. Nej, nu skulle han till sjöss.

Den andliga kamp om skuld och ansvar som Martin för i samband med sin egen konfirmation, skulle komma att följa honom. Långt senare i livet möter samma frågeställningar också i Harry Martinsons ANIARA, Sång 49:

Hur svårt att stå vid altare och mässa

anropande en gud om vilkens lagar

vi inget annat vet än att han lider

av allt som honom inte helt behagar.

Hur svårt att ena tron med livets dagar.

Hur svårt att inte i sin tystnad tänka.

Och nådens ordningslag, hur svår att fatta…

Harry Martinson har liksom Elin Wägner "ett andens intresse" och båda författarna har djupa kunskaper och god förmåga att inkännande tolka andliga verkligheter. 

Rune Liljenrud