HARRY MARTINSON – TIO Jubilerande böcker år 2018
* TUVOR 1973 ~ 45 år
Diktsamlingen TUVOR 1973, blev den sista av Harry Martinsons böcker som utkom under hans livstid. Året efter TUVOR tilldelades han Nobelpris i litteratur "För ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos". Mycket av sublim höghet, tolkning av det stora i det lilla, finns i diktsamlingen TUVOR. I år 2018 har det gått 45 år sedan TUVOR utkom och denna mycket älskade diktsamling, innehållande också teckningar av författaren själv, efterfrågades för nyutgivning. År 2011 utgavs TUVOR igen av Harry Martinson-sällskapet.
Förhandsinformationen anger: En prisbillig volym med mjuka pärmar som du enkelt stoppar i fickan eller ryggsäcken och tar med på promenader och strövtåg i skog och mark. TUVOR är en oumbärlig följeslagare, skriver författaren och biologen Stefan Edman i sitt förord. Här finns träffsäkra iakttagelser av den alldeles vanliga naturen runtomkring oss. Små korta dikter som skärper öga och öra, fördjupar upplevelsen och gör oss ödmjuka och eftertänksamma. TUVOR är en diktsamling du kommer att älska – om sniglar, spindlar, granar i järnton, björkar i silver, sommarängar. Och mycket mera.
Många dikter i Harry Martinsons TUVOR visar på att naturen inte bara är idyll. Där finns också lidande och död som skildras med realistiska bilder: "Livet och döden, de två storslösarna / spelar i natten med höga tal."
"Och om ej människan alls kan svara:
hur känner sig en vinterräv
som jagar vinterhare
hur känner sig en gran?"
-----
Livsstriden
Livsuppehållelsen surrar med sina skaror.
Demiurgen slår trumman
för tusen korsande ilmarscher.
Härar till lands och på vatten.
Härar i luften.
Ständigt växlande
fältslag och sjöslag,
luftstrider oräkneliga.
Av upprepningen aldrig förtröttad
drar dödsängeln
och demiurgen slår virvlar
som med skallerormsstjärt
på sin trumma.
-----
Spindeln på spindelns sätt
äter sin torftiga rätt
spindlarnas enkla kost
flugor från vår till frost,
spelar på dallertråd
om vad en spindel har råd
med att spendera åt sig
här mitt i arternas krig
övar i solig dag
flugfångstens harposlag.
---
Stefan Edman skriver att dikterna i TUVOR gör att läsaren "skärper öga och öra, fördjupar upplevelsen och gör oss ödmjuka och eftertänksamma." Djupast sett gäller det frågorna om det godas och det ondas existens, teodicégrågan. Stefan Edman har fortsatt att tänka över detta i den bok, som utkom 2017 "MOT ALLA ODDS? ~ När hjärnan tvivlar men hjärtat vill tro". Häri hänvisar han till det som Harry Martinson kallar "Den stora gåtan". Han citerar också Elin Wägners bok "Väckarklocka", ord som "Mot alla odds?" ger vision av en yttersta trygghet:
"Världen är en levande organism som hålls igång av ett hjärta. Detta hjärta sänder oss ut och tar oss tillbaka."
Redan innehållsförteckningen i diktsamlingen TUVOR väcker intresse; varje dikt är som en pärla att undersöka:
Gran står tätt invid gran, En vresgran, Jättegranen, Furan, Medan vi var på väg över myrarna, Kärrets mossor dricker av bäcken, Mastfurornas hinnbark, Trädstubben, Från sidan solbelyst, Landskapet vet allt, Den mörka församlingen av granar, Den kammartrånga skogsängen, Här börjar strövområdet, Vresbjörkens lövverk, Leva flugsnapparlivet, När daggen fallit, Striden för livet och friden i aftonen, Livsstriden, Gräsanden, Här är furornas och molnens hem, Kvarnhjulen, Luftslott, Psyke, Framför vattenfallet i sol, Låcken, Regnets första droppar, Som en nätt rundad mage, Gryningsljuset öppnar sig över daggen, Himmelsdånet rullar fram, Gungflyet, En igelkott bland löven gick sin rond, Den mätande vattenskräddaren, När daggen lyfts av sol, Att minnas ännu medan tiden svinner, En äng full med strån och örter, En vaknad fjäril prövar pudervingen, Spindeln, I klara vinterdagar, Klockan i ett hus slog midnattsslag, Under stjärnornas fjärrsken, Bäcken, Stjärnklar köldmorgon, Klar vintermogon, Rimfrosten, Ljuset sprider sig i bleka tuvor, Sälgkronan, Björkminne, Alarna, Tuvan, All den stjärnsådd vintern gav, Kvinnan och sommaren, En gles klunga av blåklint, Det föll ett äntligt..., Mellan skuggor som visarlikt svänger, Regnsommaren, Ännu tasslade markvinden med löven, Lövsuset, När vi högg famnved i senhöstskogen, När sommaren är sliten nog, Du fick på din ärm..., Septembermorgon, Idag kastar lönnen sin brinnande kappa, Ingen kan kärvare tolka, Strandtuvan, En kärnklippa, Var försiktig i natt, Mossan en luddnande väta bar, Senhöstregnet, Senfödda svärmar.
Folklivsforskaren professor Bengt af Klintberg, ledamot av Werner Aspenström-sällskapets styrelse, höll under Harry Martinson-sällskapets årshögtid maj 2011 i Brunnsvik, ett mycket uppskattat föredrag "Träd i Harry Martinsons och Werner Aspenströms diktning", vari han jämförde Martinsons och Aspenströms skildringar av träden, som spelar en viktig roll i bådas naturlyrik. Bengt af Klintbergs föredrag finns in extenso återgivet i Harry Martinson-sällskapets medlemstidning Doris Nr 20/2011 och kan också läsas på Sällskapets hemsida.
Många diktcitat är hämtade ur Harry Martinsons TUVOR, bl.a inledningsdikten Gran står tätt invid gran. "lnget träd är så vanligt förekommande i Martinsons diktning som granen, det träd som genom sin vanlighet står kanske allra lägst i trädens hierarki. Ingen svensk diktare har skrivit fler dikter om granen än han. […] Hans granporträtt har en märklig, nästan vetenskaplig exakthet, men forskarblicken blir aldrig kylig, läsaren kan tvärtom uppleva språk av minnen och känslor som verkar gå tillbaka ända till diktares barndom", framhåller Bengt af Klintberg.
Gran står tätt invid gran.
De schalar sig samman
håller ett barrbrätte över linneornas klockor.
Lågt fladdrar gräsmottet framåt
med ohörda vingslag.
Här viskar skogen i Norden
sin minsta visa.
~ ~ ~
Furan det högresta mastträdet
med kronan som en utsiktskorg i toppen
spanar över vårt ändlösa innanhav av gran
där vi år från år och våg från våg
intill döddagar kan räkna hur gran försvinner bland gran.
Överallt omkring oss denna vår fördystrande fiende
och brusande vän.
Vad vore vår värld utan granar,
utan massaved, julgran och gravens ris.
Vad vore den utan det skydd som granen ger
och utan de skuggande sagor
som bara kan berättas av granar.
Vi uppsöker gläntornas ljus
och bor till en del i städer
där vi får för oss
att vi är oss själva.
Ändå är vi vad vi är
ett granskogsfolk
och med gran skall vi myllas.
Hemlöst förbundna i städer och byar
lever vi med vårt tungsinne försänkta i gran.
Granarna brusa.
Verklighetstungt och med gransagans sus
befaller de över våra år
och skyddar den barrtunga ande
som susar inom oss,
vår ande av gran.
~ ~ ~
Den mörka församlingen av granar
ordnar sig kring tjärnen som ännu har månens runda
bild
på gammalt sätt bevarad.
Likt en oblat gungar månen ut
på buktad spegel. Och alla undfår den.
Grannarnas församling har här sin nattvard
bakom bygdens rygg och långt från människans land.
~ ~ ~
Rune Liljenrud
================
HARRY MARTINSON – TIO Jubilerande böcker år 2018
85 år Kap Farväl! ~ 1933
80 år Midsommardalen ~ 1938
75 år Nomad ~ 1943
70 år Vägen till Klockrike ~ 1948
65 år Cikada ~ 1953
60 år Gräsen i Thule ~ 1958
55 år Utsikt från en grästuva ~ 1963
45 år Tuvor ~ 1973
40 år Längs ekots stigar ~ 1978
(Urval efterlämnade dikter)
(Urval efterlämnade dikter)
35 år Bollesagor ~ 1983
(Ur det efterlämnade materialet till
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar