HARRY MARTINSON: "Men var äro spakarna, handtagen varmed vi skola rycka om världen?"

Snön kom, ty den hade barnen drömt om alltför länge. Åkrarna fingo vita lakan över vinterrågen och domherrarnas röda dunklot brunno hungrigt i den nakna vinbärsbusken.

   En morgon var det så helt plötsligt kallt. Isblommorna byggde en urskog på fönstret, i en solfjäderpalm av frost fick nageln skrapa för att se dagen. Ett vertikalt streck uppifrån och nedåt. Där låg nu himmelen på rutan som en spektralanalys, en smal remsa randig domestik. Man såg på denna remsa att det var kallt. Det var en blossande kallbrand tycktes det, en inflammation. Men så var det inte. Himmelen var härligt randig och det där om inflammation hör hemma hos oss.

   Jag undrar vilken vilde det var som först uppfann svartsyn och pessimism, d.v.s. känslans cynism. Ingen, väl. Den kom väl själv av förändringar i mjälte och lever, av hemliga arv, av dumt leverne. Men framförallt kom den väl född direkt ur tabuns, moralens sköte och av fastställda, seriösa seder. Himmelen blev konvention, bruk och sed. Intressena slogos om den. Den blev sekternas och de olika profeternas, moralsynernas, vetenskapsuppfattningarnas. Nu i de sista åren har himmelen blivit alldeles avslöjad. ”Se allt är tomt”, säger poeten, men för mig är himmelen helt enkelt vacker idag. Den uppväcker med sin vinterblå strimmighet spektralkänslor hos mig, färgkänslor, explosionskänslor. Himmelen liknar inte kallbrand i dag. För mig liknar den ingenting. Den strålar in i mina ögon, det är allt.

   Det är storartat. Jag går på den knastrande vägen där snön får avtryck efter galoscher och bilringar, fattiga sparkstöttingar och en ensam varmblodig häst som gått här och strukit, med näsborrarna sprutade han imma som en fontän och buken spändes röd och väldig av ansträngning. På lastkälken låg den linnevita björkveden (staplad som vita benpipor skulle pessimisten säga). Jag är inte optimist, ingen särskild ist alls, men björkveden kan med nöje få likna benpipor och död, jag har ingen specifik skräck för benpipor och död.  Det enda jag vet mig ha inre rädsla för är oförnuft och okänsla, och drängpojken som gick ledsagande hästen och veden tänkte på ylle, halsdukar, halsomfamningar, kaminvärme och kärlek. Han nickade bara när jag gick förbi och tänkte kanske att ”där går en sån där jäkla filosof som tänker hela tiden ur led”. I så fall hade han rätt. Man pratar och tänker så att man blir sjuk på sig själv. Tusenden gå omkring så där. Pladdra finesser. Sladdra termer.

   I dag skall jag för väl hundrade gången börja ett nytt liv. D.v.s. hålla den filosofiska delen av käften. Inordna mig i de ofta omtalade sammanhangen. Till verket. Men när man då tittar efter så märker man att sammanhangen äro sönder. Världen är i dubbel mening vintrig och improduktiv och avstängd. Viljan nekas tillträde till fem- eller tusenårsplanen. Den goda viljan är arbetslös. Man blir på sin höjd matrikelkommunist. Men var äro spakarna, handtagen varmed vi skola rycka om världen? Svar: I producenternas händer. Tja, så får man väl sätta sig och filosofera då, som en annan fan.

Harry Martinson: Vintrigt kåseri

TIDEVARVET 1933

11 Årg. N:r 5, 4 Febr. 1933

I samma Nr 5 av TIDEVARVET den 4 februari 1933, där Harry Martinsons "Vintrigt kåseri" är infört, finns också att läsa "Vad som hänt", där Veckovakten skriver:

"DEN STORA SENSATIONEN I TYSKLAND kom på måndag middag, då Hindenburg helt hastigt utnämnde Hitler till rikskansler, men - med von Papen som vicekansler. [...] Hitler medförde i boet dels Göring, dels Thüringministern Frick, som blev inrikesminister. I yttre måtto synes således hakkorset, ljusets urgamla symbol som usurperats av nationalsocialisterna, ha stigit upp över horisonten och förklarat krig mot de fem- och sexuddiga stjärnorna, "de bolsjevikiska och frimuriska världssträvandena", som de anse som typen för mörkrets makter. Hitler och hans kumpaner hålla tal och visa sig för folket i timtal. Men bakom dem sitta samhällets besittande representanter och sköta spelet. Ridån har redan gått upp för nästa akt. Den heter riksdagsupplösning med nyval den 5 mars, och skärpt strid mot kommunismen och marxismen."

_____________________________________

Harry Martinsons fråga är uppfordrande aktuell:

"Världen är i dubbel mening vintrig. Den goda viljan är arbetslös. Men var äro spakarna, handtagen varmed vi skola rycka om världen?"

Rune Liljenrud