Snön kom, ty den hade barnen
drömt om alltför länge. Åkrarna fingo vita lakan över vinterrågen och
domherrarnas röda dunklot brunno hungrigt i den nakna vinbärsbusken.
En morgon var det så helt plötsligt kallt.
Isblommorna byggde en urskog på fönstret, i en solfjäderpalm av frost fick
nageln skrapa för att se dagen. Ett vertikalt streck uppifrån och nedåt. Där
låg nu himmelen på rutan som en spektralanalys, en smal remsa randig domestik.
Man såg på denna remsa att det var kallt. Det var en blossande kallbrand
tycktes det, en inflammation. Men så var det inte. Himmelen var härligt randig
och det där om inflammation hör hemma hos oss.
Jag undrar vilken vilde det var som först
uppfann svartsyn och pessimism, d.v.s. känslans cynism. Ingen, väl. Den kom väl
själv av förändringar i mjälte och lever, av hemliga arv, av dumt leverne. Men
framförallt kom den väl född direkt ur tabuns, moralens sköte och av
fastställda, seriösa seder. Himmelen blev konvention, bruk och sed. Intressena
slogos om den. Den blev sekternas och de olika profeternas, moralsynernas,
vetenskapsuppfattningarnas. Nu i de sista åren har himmelen blivit alldeles
avslöjad. ”Se allt är tomt”, säger poeten, men för mig är himmelen helt enkelt
vacker idag. Den uppväcker med sin vinterblå strimmighet spektralkänslor hos
mig, färgkänslor, explosionskänslor. Himmelen liknar inte kallbrand i dag. För
mig liknar den ingenting. Den strålar in i mina ögon, det är allt.
Det är storartat. Jag går på den knastrande
vägen där snön får avtryck efter galoscher och bilringar, fattiga
sparkstöttingar och en ensam varmblodig häst som gått här och strukit, med
näsborrarna sprutade han imma som en fontän och buken spändes röd och väldig av
ansträngning. På lastkälken låg den linnevita björkveden (staplad som vita
benpipor skulle pessimisten säga). Jag är inte optimist, ingen särskild ist
alls, men björkveden kan med nöje få likna benpipor och död, jag har ingen
specifik skräck för benpipor och död.
Det enda jag vet mig ha inre rädsla för är oförnuft och okänsla, och
drängpojken som gick ledsagande hästen och veden tänkte på ylle, halsdukar,
halsomfamningar, kaminvärme och kärlek. Han nickade bara när jag gick förbi och
tänkte kanske att ”där går en sån där jäkla filosof som tänker hela tiden ur
led”. I så fall hade han rätt. Man pratar och tänker så att man blir sjuk på
sig själv. Tusenden gå omkring så där. Pladdra finesser. Sladdra termer.
I dag skall jag för väl hundrade gången börja
ett nytt liv. D.v.s. hålla den filosofiska delen av käften. Inordna mig i de
ofta omtalade sammanhangen. Till verket. Men när man då tittar efter så märker
man att sammanhangen äro sönder. Världen är i dubbel mening vintrig och
improduktiv och avstängd. Viljan nekas tillträde till fem- eller
tusenårsplanen. Den goda viljan är arbetslös. Man blir på sin höjd
matrikelkommunist. Men var äro spakarna, handtagen varmed vi skola rycka om
världen? Svar: I producenternas händer. Tja, så får man väl sätta sig och
filosofera då, som en annan fan.
Harry Martinson: Vintrigt kåseri
TIDEVARVET 1933
11 Årg. N:r 5, 4 Febr. 1933
I samma Nr 5 av TIDEVARVET den 4 februari 1933, där Harry Martinsons "Vintrigt kåseri" är infört, finns också att läsa "Vad som hänt", där Veckovakten skriver:
"DEN STORA SENSATIONEN I TYSKLAND kom på måndag middag, då Hindenburg helt hastigt utnämnde Hitler till rikskansler, men - med von Papen som vicekansler. [...] Hitler medförde i boet dels Göring, dels Thüringministern Frick, som blev inrikesminister. I yttre måtto synes således hakkorset, ljusets urgamla symbol som usurperats av nationalsocialisterna, ha stigit upp över horisonten och förklarat krig mot de fem- och sexuddiga stjärnorna, "de bolsjevikiska och frimuriska världssträvandena", som de anse som typen för mörkrets makter. Hitler och hans kumpaner hålla tal och visa sig för folket i timtal. Men bakom dem sitta samhällets besittande representanter och sköta spelet. Ridån har redan gått upp för nästa akt. Den heter riksdagsupplösning med nyval den 5 mars, och skärpt strid mot kommunismen och marxismen."
_____________________________________
Harry Martinsons fråga är uppfordrande aktuell:
"Världen är i dubbel mening vintrig. Den goda viljan är arbetslös. Men var äro spakarna, handtagen varmed vi skola rycka om världen?"
Rune Liljenrud
1 kommentar:
Vidarebefordrad kommentar av Marianne Westholm!
Jag väljer följande citat ur den tänkvärda Martinsontexten ”Vintrigt kåseri”
(Tidevarvet 1933) för att illustrera min föreläsning på youtube.com, där jag just
menar, med symboler från naturvetenskapen och myten , att Martinson i Aniara (1956)
visar på ett kylslaget vintertillstånd för mänskligheten.
”Världen är i dubbel mening vintrig och improduktiv och avstängd”.
Som ofta hos Martinson finns i Aniara också en strimma av hopp och ljus.
Tack, Rune för din blogg !
Marianne Westholm
Skicka en kommentar