HARRY MARTINSON: "Tidens rytm och livets"

  

KALENDERN är ett slags trafikstadga, som människan inrättat, och som handlar om mått, som vi alltefter deras mängd kallar sekunder, minuter, timmar, dygn, månader, år. Tiden är en astronomisk historia, som vi fattar på olika sätt, klart eller dunkelt. Men genom att vi har en mätare som kallas klocka nöjer vi oss med att i våra tidsfunderingar se på den.
   Om det funnes lika många människor som hade sett soluppgång vid havet som den som sett en klocka på en byrå, så skulle den allmänna uppfattningen om tiden vara annorlunda.
   
[...]

   När vi samlas kring klockan på Nyårsafton, är det inte för att fira den mekaniska tiden men människans tid: den levande tiden och drömmen omkring den: livsdrömmen. Man samlas kring klockan, tidmätaren för mekanisk tid, och upphöjer den för en timma till en symbolisk rang som den annars under årets gång väl knappast har. Man söker efter ett samlingstecken, som man kan vira med en glans av stämning och klockan blir det självskrivna samlingstecknet. Den får en mer än kalendarisk högtidlighet omkring sig just i den timmen, då året är definitivt, oåterkalleligt och slut. Den omges av livsdrömmen. Att det verkligen förhåller sig så, ligger psykologiskt bevisat däri, att det knappast finns några ordspråk om klockan själv. Det finns om tiden som sådan, såsom: Tiden läker alla sår eller: Tid är pengar, men båda dessa ordspråk är suspekta. De lödigaste ordspråken om tiden handlar om livet självt och är från den tid, då solen själv var klocka. Det vackraste och djupaste bland dem talar om djupa erfarenheter och hårda öden: Prisa ej dag, förrn sol gått ned.
   Det finns en dikt i Havamal som gott kan tänkas vara skriven en nyårsnatt av en ensam. Den är till sin karaktär och sitt innehåll en återblick, en kommentar till förgången tid med drag av apoteos och elegi, och den mynnar ut i en bekännelse till människan:

Ofta som ung
ensam for jag
Om vägen då vart jag vill
Då syntes jag rik
när någon jag mötte.
Människa är människas fröjd.

Och människa är människas fröjd därför att alla är olika. Men något som den mekaniska tiden aldrig träffar, som den aldrig kan bli nämnare för är det individuella. [...]  Jag ser framför mig ett grenverk av mänskliga år. Ingen av grenarna liknar de andra. De växer fram genom tiden envar på sitt sätt. Årsskiftets betydelse är inte heller lika för alla. Den enskilda människans födelsedag är biologiskt hennes nyårsdag och även psykologiskt har födelsedagen den betydelsen, att någon eller några just den dagen intressera sig just för henne.

Det finns så många tider
i samma år förlagda,
så många år av öden
på samma dagar sagda,
som lövens tal i skogen,
som virvlar i en ström.
Och tusen skilda drömmar
ha format livets dröm.

   Tiden blir allt grönare och daggigare, om den tänkes som liv. Årens gräs skjuter upp ur jorden, när väder och vind blir sådana, att det kan ske. Det sker inte på bestämt datum eller klockslag. I själva verket är ju livets gång en enda lång och omväxlande berättelse om köld och värme, om skugga och ljus. [...] Vi kommer aldrig ifrån att livets träd är moderstammen för kunskapens träd. Vi står nu frågande inför utvecklingen. Vilken väg skall den ta, och vad skall det kommande året, de kommande åren föra med sig i en tid, då den goda viljan är så liten och de tekniska möjligheterna till förstörelse så stora? Frågan gäller för alla land. Vetenskapsmännen har varnat och det tillkommer politiker och väljare världen över att ta ställning till dessa varningar. Man har inte längre någon rätt att lägga huvudvikten vid ideologierna. Faran är inte bara en krigsfara på kort eller lång sikt. Den är en extrem fara av ett alldeles nytt slag. Där är vi, och själva sitter vi här i ett litet land och kan inte mycket göra åt jättarna. Vi kan bara önska, att jättarnas förnuft någon gång skall bli större än det hittills varit, att maktsjukan skall bli mindre efter hand som faran växer. I själva verket är det ju så, att hela livet på vår planet håller på att förryckas av politiska stormakter. Det är den bittra sanningen. Men vi kan tända våra ljus och fira vår nyårsnatt ändå, och om vi än inte ha något annat val än kommentaren, så kan vi göra denna mänsklig. Vi kan se in i ljuset, lyssna på klockan och lova varandra att vara mänskliga, så länge det går. Vi har ingen anledning att vara annat än förhoppningsfulla, ty vi har inget annat val. Så paradoxal är situationen och så unik. 
[...]
  

Ur Harry Martinsons nyårsanförande i radio 1948

Östra Nyland 8.1.1948
Röster i radio, 1948, nr 2 (11 januari)

Tavlan Människans åldrar finns i gästrum på Nebbeboda skola

Gott Nytt År 2018!

önskar

Rune Liljenrud