Gustaf Hellström: VÄGEN till PARADISET (1937)

Gustaf Hellström porträtterad av

skolkamraten Axel Kleimer 1906

Harry Martinson skrev i Brand 1928 den frihetstörstande dikten "Den stora sången"

Upp du drömmare som sover, brusa toner i min själ,                                         är det tusen döda andars maningsrop?

Det är rop från varje fånge
och från varje pinad slav,
som har dött i sorg och skam, sen tusen år
och varje rop skall kalla över länder, berg och hav
till all världens ljusa frihetstimma slår.
För var man i bojor smidd,
för vart skövlat fattigland,
för vart blodspår i vårt släktes ökensand
skall ett Mene, mene tekel lysa flammande i eld
i det heliga Libertas morgonbrand.

I början av år 1945 fick Harry Martinson Svenska Dagbladets litteraturpris för Verklighet till döds (1940), därför "att han först bland svenska författare upplevde och gav röst åt de stämningar och känslor som Finlands vinterkrig födde i Sverige". Harry Martinsons Verklighet till döds har flera gånger behandlats här i Harry Martinson-sällskapets blogg.

 

I en blogg den 5 december 2016 "De litterära sällskapen hjälper att se vad som sker i det som synes ske", görs en påminnelse om en kommenterad nyutgivning av Gustaf Hellströms VÄGEN till PARADISET (1937), som nu utges med stöd av Svenska Akademien. Boken med 247 sidor skrevs efter en fyra veckors studieresa, 6.000 km lång i Sovjetryssland, från Leningrad i norr till Krim i söder, från Kiev i väster till Rostov vid Don i öster. En omläsning av Gustaf Hellströms bok ökar intresset också för de kommentarer som utlovats i nyutgåvan av Gustaf Hellström-sällskapet, och som kommer att presenteras under Bokfestivalen i Kristianstad /Regionmuseets hörsal lördagen den 9 september kl 12.00 och på Bokmässan i Göteborg /DELS-scenen lördagen den 30 september 2017.

Bertil Malmberg som år 1953 efterträdde Gustaf Hellström på stol 18 i Svenska Akademien, inleder sitt inträdestal, där han minnestecknar företrädaren Gustaf Hellström, så: "Den författare vars minne jag har att teckna var i eminent mening en kämpande man..." Bertil Malmberg beskriver Gustaf Hellström på ett sätt som läsaren kanske bäst förstår utifrån hans många års utlandsreportage, men också genom hans bok VÄGEN till PARADISET : "När det gällde att skaffa sig informationer visste han vad han sökte och var det borde sökas." VÄGEN till PARADISET är en rik historisk källa att ösa ur!

SOM SOVJETS GÄST

Gustaf Hellström framhåller i sitt förord SOM SOVJETS GÄST, att en så arrangerad resa i Sovjetryssland under ledning av statliga Intourists guide, har givna nackdelar, "Man erfar den obehagliga känslan av att konstant och till och med programenligt bli förd bakom ljuset; man får svävande svar på frågor som av en eller annan anledning kunna anses obekväma eller närgångna." Gustaf Hellström är dock en världserfaren journalist och författare som genomskådar och förmår att tolka "vad som sker i det som synes ske" samt även göra intressanta jämförelser med förhållanden i andra delar av världen. "En fråga varför man så gott som aldrig på gatorna träffar en åldrig representant för de förrevolutionära bildade klasserna och vart de alla som inte flytt tagit vägen, hur stort deras antal kunnat vara, besvarar guiden med en axelryckning: 'Tror ni inte vi ha annat att tänka på än att fundera över det öde som vederfarits våra fiender!' Att enbart i Leningrad flera tiotusental av dem efter Kirovmordet förvisades till Sibiriens ogästvänligaste trakter förtiger guiden. Det är revolutions- och krigsmoral!"

På väg från finska gränsen till den forna huvudstaden med 2.800.000 invånare och till Moskva med fyra millioner invånare 1937 mot något över en och en halv före kriget, hinner Gustaf Hellströms vakande ögon redan från tågfönstret registrera och hans vassa penna att skapa måleriska skildringar av byggnader och människor, kommunikationer, folkträngsel och militärer, oändliga köer och varubrist, av förfall, slum och övergivenhet. Leningrad och Moskva ägnas var sitt kapitel med beskrivningar av myllrande gatuliv över knaggliga kullerstensgator, monumentala byggnader och fruktansvärd bostadsbrist. Det som Gustaf Hellström här skriver bjuder också åt en nutida rysslandsresenär, värdefullt fördjupande bakgrundsinformation. Här några korta citat från bokens sammanlagt 12 kapitel:

LENINGRAD "Ett par dagars närmare bekantskap med Leningrad endast ökar intrycket av förfall och, trots folkmängden, övergivenhet. Visserligen äro spiran på Amiralitetet och kupolen på Isakskatedralen nyförgyllda. Men eljest verkar det som om Kreml med vilja försummat Peter den stores skapelse, kanske av strategiska skäl, eftersom den är lätt utsatt för angrepp från luft och vatten. Inte ens en entusiastisk guide har mycket nytt att visa: ett par korta gator med nyss uppförda bostadshus, som redan se märkvärdigt gamla ut, nya monumentalbyggnader av statlig eller kommunal natur..."

MOSKVA "Trots allt är det dock Kreml som dominerar ens bestående intryck av Moskva. Kreml tjusar och skrämmer, tjusar med sin tornbekrönta mur, sina gyllene kupoler, sin Ivan velikij, sin bisarra blandning av asiatiskt, bysantinskt, italienskt och modernt, skrämmer genom sina barbariska minnen och sin terroristiska nutid. [...] Och härifrån styres världens största rike, 180 millioner människor, med en envåldsmakt, unik i världshistorien, åtminstone denna sidan Kristi födelse..."

FABRIKER I kapitlet FABRIKER konstaterar Gustaf Hellström "att det bärande i den kultur som nu, under Stalins envåldsmakt, arbetar sig fram i Sovjet är en maskinkult, i jämförelse med vilken den amerikanska, även då den uppträdde som segervissast, var rena barngudstjänsten. [...] Här är maskinen gud, fabriken templet, arbetarna tempeltjänarna, industrialismen religion, vetenskapen dess ancilla och Stalin profeten. Vill man roa sig att ytterligare utbygga metaforen, skulle man kunna säga att saligheten består i det välbefinnande som utkristalliserar sig ur de fysiska och materiella behovens tillfredsställande, och att omvändelsen till detta salighetstillstånd heter den ökade produktiviteten. Ur denna produktivitet skall framgå det jordiska paradiset och den 'nya människa' om vilken det talas så mycket i Sovjet, paradiskommunisten, den fullt tillfredsställde proletären. [...] Det var maskinen som skulle rädda revolutionen" var övertygelsen i denna hundraprocentiga materialistiska religion med "fabrikens ställning av symbol för en stridande kyrka", med de eviga porträtten av Lenin och Stalin,  bevakad av beväpnad militär.

Gustaf Hellström ger detaljerad skildring av hur komplicerat det av säkerhetsskäl är att kunna få göra fabriksbesök och "slippa igenom en rysk industrianläggnings nålsöga med dess beväpnade vaktpost.[...] till och med administratörer och ingenjörer inom de större industrietablissemangen måste visa upp sina identitetskort för att slippa förbi bajonetterna."

"Massan av kontorspersonal frapperar, och man blir heller inte förvånad när man på tillfrågan får veta att i en fabrik, som för närvarande sysselsätter 1.000 arbetare och i färdigt skick är avsedd att sysselsätta 6.000, enbart ingenjörs- och teknikerpersonalen uppgår till 240 man."

ARBETARE Kapitlet ARBETARE inleder Gustaf Hellström med att konstatera, att det var den ryske industriarbetaren som säkrade revolutionen och som utgör dess adel. "Det är åt kroppsarbetaren statyerna resas på de nya torgen - för så vitt inte samhället redan har tillräckligt av Lenin- och Stalinstatyer. Det är hans arbetsprestationer som förhärligas på de officiella nybyggnadernas skulpterade friser." Kapitlet innehåller många detaljerade uppgifter om priser i rubel och kopek för att ge läsaren en uppfattning om hur den under sex veckodagar kroppsarbetande sovjetmedborgaren har det ställt ur levnadsstandardssynpunkt. Det gäller arbetstempo, löner, så olika löner, fackföreningar som statsorgan, skatter, mat-, klädes- och boendekostnader, men även teaterbiljetter, cyklar och vodka. Slutligen skriver Gustaf Hellström därom: "Ett orubbligt faktum kvarstår: de som har tillräckligt långt minne tillbaka i tiden veta att man har det ojämförligt bättre nu än före revolutionen. Vad de unga åter beträffar har Stalin lovat dem att man med varje ökning av produktionen närmar sig det jordiska, proletära paradiset. Varför skulle de vara allvarligt missnöjda?"

ARBETARARISTOKRATI I kapitlet ARBETARARISTOKRATI  visar Gustaf Hellström på svårigheterna för det stalinska Sovjet att uppnå det eftersträvade idealet, "upprättandet av det klasslösa socialistiska samhället". Statliga femårsplaners entusiasm om produktionsmängd infriades inte som tänkt i detta planhushållningens förlovade land. Gustav Hellström redogör för masskollektiviseringen av jordbruket och planerna för ökad produktion, som en gruvarbetare Alexej Stachanov från en gruva i Donetzområdet förde fram och som de styrande i Kreml anammade och år 1935 fastställde, med ett raffinerat belöninssystem, som arbetets nyorganisering, en riktigare arbetsfördelning, bättre organisering av arbetsplatsen och så vidare, "gå till sitt arbete som landets härskare, vilka känna sitt ansvar för hela folket och lägga i dagen en verklig arbetsdiciplin."
Stachanovarörelsen kom att få som följd "skapandet av en särskild, privilegierad arbetar-fraktion." Stachanovaren åtnjuter avsevärda förmåner framför de mindre kvalificerade arbetarna med exempelvis "företräde till statens vilohem och sanatorier i Kaukasus och på Krim, företräde till beboeliga bostäder, till de av fabrikerna beställda biljetterna på teatrar och biografer, bättre lunch i särskild matsal på fabriken, till samma pris som deras mindre avlönade kollega. Till hans andra agremanger hör presenten eller löftet om en privatbil, ett piano, en radio..." Stachanovsystemet har inte främjat klasslöst samhälle, men istället medfört klasskillnader. "Före detta bönder, som drivits från gård och hem därför att de motsatt sig kollektiviseringen, 'klassfiender', 'kättare' och 'sabotörer', utgöra de helt säkert det största antalet rättslösa för närvarande i Europa", skriver Gustaf Hellström.

KOMMUNISTISKA RENTIERER I kapitlet KOMMUNISTISKA RENTIERER tar Gustaf Hellström läsaren med till den ukrainska Svarta jorden, den riktiga stäppen med brännande sol och Kiev, Rysslands urgamla huvudstad. Inte långt borta ligger Poltava och våra fäders historia känns riktigt nära, liksom Ukraina, autonom republik i Sovjetunionen, som efter vintern 2014 nu är aktuellt genom Rysslands annektering av Krim liksom Ukrainas drömmar om EU. Gustaf Hellström sitter med anteckningsbok och noterar vad han genom sina kontakter med ledande intelligentia får erfara om synen på judarnas behandling i Tredje riket, om hur Sovjet behandlat det tusental eller mer av sina egna vetenskapsmän som råkat komma på kant med "tänkesättet Stalin", hur det är att vara författare och hur mycket sovjetförfattare förtjänar på sina böcker. "Det är numera svårare för en sovjetförfattare att få utrikestillstånd än för kamelen att trassla sig igenom nålsögat. Han anses inte 'säker': han tar lätt intryck. [...] Och vad vetenskapsmännen beträffar, utser man till representanter utrikes ett litet antal ytterst välbetrodda män, som i sitt vetenskapande antagligen kommit till den berömda Anatole France-ståndpunkten, enligt vilken vetenskapen är ett nyttigt ting, emedan den avhåller människan från att tänka." Kapitlet avslutas med en redogörelse för hur det är med privat kapitalism i Sovjet, rentierer,  och Gustaf Hellström konstaterar: "Det förefaller som om Stalin genom sitt för kommunistiska förhållanden våldsamma vädjande till förvärvsbegäret väckt den kapitalistiska slagbjörn som sovit just inom regimens ideellaste, dugligaste, kunnigaste och mest energiska skikt."

BARN OCH UNGDOM Sovjet vill framstå som god vårdare av det uppväxande släktet och överallt syns "bröstbilden i övernaturlig storlek av Stalin med en rund och rödkindad, leende flickunge på armen: Stalins ord är bland oss. Stalins vilja är bland oss." Denna bild störs dock när Gustaf Hellström påminner om hur det gick till när Stalin under vintern 1929-30 brutalt genomförde jordbrukskollektiviseringen och föräldrar med sina barn drevs från sina hem och forslades i godsfinkor till tvångsarbeten i skogar, kanalbyggen och fabriksbyggnader. Antalet av dessa barn torde ha uppgått till åtskilliga hundra tusen och dödligheten bland dem var stor, skriver Gustaf Hellström. Han redogör för hur staten tar sig an väntad barnnedkomst,  barnkrubbor och kindergarten, obligatorisk åttaårig bottenskola vid åtta års ålder, överfyllda skolsalar och ännu lärarbrist. Den stalinska regimen särskiljer sig från den leninska på samhällslivets alla områden: den moraliska åtstramningen, den yttre disciplinen, auktoritetens återinrättande framträder inte minst i fråga om skolundervisningen. Läraren har återfått sin myndighet och elitism främjas när de främsta barnen utväljs och blir till "Unga pionjärer" med orubblig övertygelse om och brinnande tro på den kommunistiska lärans sanning, skriver Gustaf Hellström. "De äro eliternas elit och, därest de sköta sig, säkra om att bli morgondagens sovjetherrar."

KOLLEKTIVJORDBRUKET Kolchosen, som kollektivfarmaren kallas, drevs brutalt igenom med svåra umbäranden för bondeklassen och deras familjer. Hur många som fick sätta livet till lär nog aldrig bli uppklarat, skriver Gustaf Hellström och redogör med en stor mängd faktauppgifter för sina intryck från ett agronomlett kolchosbesök vid farmen "Bolsjevik", omfattande en areal av 1.700 hektar och består av 350 familjer med sammanlagt 2.200 personer, 700 fullt arbetsföra, kanske avsett "att utgöra ett av slagnumren på det program som Sovjet bjuder sina gäster." Kolchosen styrs av en direktion på sju personer, valda på en tid av tre år av en generalförsamling, som sammanträder tre gånger om året. Vid sidan om direktionen fungerar en femmannakommitté som kontrollerande myndighet. Direktionen äger i vissa fall polismakts befogenheter. Kolchosen innebär omfattande rapporteringar och kontroller. Med mekaniseringen av kolchosen följer frågor som är nya för den klassiske bonden och kräver utbildning. Genom en konsekvent genomdriven arbetsfördelning begränsas jordbruksarbetaren till endast ett visst arbetsområde som hästuppfödare, kreatursskötare, trädgårdsarbete och jordbruksarbrtare i bokstavlig mening, men berövas därigenom allroundkunnighet, som är absolut nödvändig för den självägande småbonden.

STATSJORDBRUK Vid sidan om de kollektiva jordbruken, kolchoserna, har Sovjet också de av staten drivna formarna, sovchoserna, över 200 sådana med en sammanlagd areal på inte mindre än 12 millioner hektar. Som imponerande jordbruksmastodonter beskriver Gustaf Hellström dessa och ett besök vid en sådan statsfarm Zernograd, ingår i studieresan. Alla mått, medel och mål tycks fantastiska "inför vilka till och med de stora farmerna i The Middle West få stryka på foten. Huruvida dessa jättedimensioner motsvaras av en lika imponerande kreditsida i balanskontot är däremot en helt annan fråga. Imponerande äro de under alla förhållanden."

Gustaf Hellströms rapportering om kollektivjordbruk och statsjordbruk i Sovjet får gärna läsaren att tänka på Harry Martinsons tankar om "Det gemensamma" i Norden (Harry Martinson-sällskapets blogg den 8 februari 2016) och den kinesiske Nobelpristagaren år 2012 Mo Yans skildringar i bl.a "Vitlöksballaderna" (1988), av det kollektiva jordbrukandet i Kina. Sven Edvin Salje visar genom sitt författarskap jordbruksnäringens utveckling i vårt land. I boken "Genom lindens krona" (1987), en genom dokument sakligt underbyggd tidskrönika, skildrar han hur statsmakten sökt göra denna näring optimalt lönsam, bl.a genom laga skiftet år 1827. "Den nya lagen tvingade bönderna att riva sina gårdar och flytta ut och bort från den gamla bykärnan. Århundradens trygghet och ett nedärvt behov av samhörighet försvann. Många som nödgades bryta upp kände sig förfördelade. Man greps av ängslan och fruktan som i sin tur ledde till osämja om jordlotter, ekonomiska trångmål, avundsjuka, ovänskap, mutor och mygel. Hänsynslöst hårt föll häradshövdingens klubba vid tinget."

FRITIDEN I SOVJET "Rätten till vila och förströelse" är en broschyr till främlingar om fritiden i Sovjet. Dess syfte framgår av följande text, varefter Gustaf Hellström detaljerat redogör för hur Sovjet verkar för arbetarens fritid och i studiesyfte får han följa med på en resa med fullpackad båt på rutten Batum - Odessa.

"Arbetet i det kapitalistiska samhället dödar arbetaren. Det är inte endast arbetstidens längd som åstadkommer detta, utan också de förhållanden under vilka arbetet utföres. Kapitalismen är endast intresserad av att dra så stor profit som möjligt ur arbetaren. Han bekymrar sig ej om att skydda arbetarens hälsa och liv. Utanför fabriksportarna står en oerhörd armé av hungriga arbetslösa, färdig att i vilket ögonblick som helst ersätta de arbetare som förts bort av sjukdom och död... [...] I Sovjet menar författaren till denna broschyr, är allt detta diametralt motsatt. Sovjets mål är ett systematiskt höjande av arbetarens materiella och andliga standard. Sovjet är av denna anledning det enda land i världen och historien där de ledande söka systematiskt organisera fritiden för uppnående av det mål som det är dess uppgift att förverkliga. Man skulle härtill vilja tillägga att ett systematiskt organiserade av fritiden ligger de styrande varmt om hjärtat också och inte minst av den anledningen att fåfäng gå lärer mycket ont."

STALIN  Gustaf Hellström har god förmåga att sakligt beskriva det han upplever under sin studievistelse i Sovjet, 20 år efter ryska revolutionen 1917. Han är i sin skildring oftast djupt kritisk till vad han ser och hör, vilket ju den starkt sarkastiska boktiteln "VÄGEN till PARADISET", vittnar om. Han tillåter sig att i kapitlet BARN OCH UNGDOM, där utbildning i skolorna diskuteras, citera följande:

Då den något öppenhjärtiga Astor, M.P., för några år sedan i sällskap med Bernard Show mottogs av Stalin i Kreml lär hon, enligt Chamberlin, ha frågat:
- Hur länge skall ni hålla på att mörda?
  Stalin svarade utan en sekunds betänketid:
- Så länge det är nödvändigt.
  Det kan hända att nödvändigheten blir avsevärt mindre tack vare omsorgen om" återväxten".

I kapitlet STALIN skildrar Gustaf Hellström när den studiedeputation som han ingick i, bereddes tillfälle att från utrikeskorrespondensläktaren i tsarens bankettsal i Kreml bevittna den Centrala exekutivkommitténs sista sammanträde. Det var den gamla sovjet-"riksdagens" gravläggning. Applådåskan bryter lös när Stalin visar sig och intar sin plats. Gustaf Hellström ger en inkännande bild av stämningen, men genomskådar när han skriver: "Rättvisan har där alltid varit både godtycklig och summarisk. Den sovjetiska diktaturen kan inte jämställas med diktaturen i till exempel Tyskland: den har inte ett kulturellt förflutet som förpliktar. I fråga om åsidosättandet av alla med möda utkristalliserade rättsbegrepp kan Stalin i jämförelse med Mussolini och Hitler anse sig själv som "en god furste". Där Mussolini har tio liv på sitt samvete och Hitler några hundra har Stalin tusenden. Men skillnaden är en kvantitets-, inte en artskillnad, och vidare, i fallet Stalin, inte en tillbakagång till en tidigare, primitiv rättsordning utan ett direkt övertagande av en som redan fanns och sedan tidernas morgon praktiserats i hans land. [...] Han har nått sin ställning på gammalt "hederligt" medeltids- och renässansmanér, modernt i Ryssland långt sedan det kommit ur bruk i Västerlandet, genom att konsekvent, på ett eller annat sätt, oskadliggöra sina medtävlare och motståndare."

Kapitlet STALIN avslutas på följande sätt: "När man ser tillbaka på de år som det ryska folket genomlidit under den första femårsplanen är det en rad av en stor svensk skald som obetvingligt ringer i ens öron:

Ja, driv oss samman med gisselslag, och blåaste vår skall knoppas!

Det är just vad Stalin gjort: drivit samman med gisselslag. En annan fråga är, om den vår, som utan gensägelse börjat knoppas i Sovjet sedan 1933, skall blomma till sommar och mogna till höst."

KOMMUNISTISK NATIONALISM Gustaf Hellström inleder sista kapitlet i boken VÄGEN till PARADISET på följande sätt: "Det brukade på Lenins tid sägas i Ryssland: 'Lenin litar bara på Stalin. Stalin litar på ingen.' Att Stalin litar på ingen vet man vid det här laget. Men det kan också hända att om Lenin år 1937 kunde resa sig från sin mångåriga lit de parade utanför Kreml och göra en rundtur i våra dagars Sovjet han skulle tvingas att revidera sin uppfattning om sin efterträdare och före detta löjtnant. Det finns många företeelser i den nya regimen som skulle göra honom betänksam eller i varje fall väcka hans förvåning. Bland dem inte minst den nya nationalismen. Den strider inte endast mot den marxistiska läran, utan också mot Lenins praktiska utformning av den.

Fosterlandet i rent nationell bemärkelse existerade ej för honom. Hans domän omfattade hela världen. Tack vare flera lyckliga omständigheter var Ryssland landet, där kommunismen hade de största förutsättningarna att få fotfäste, språngbrädan, från vilken världen skulle erövras genom ekonomiskt understött undermineringsarbete. [...] Som medlem i Nationernas förbund, i nära vänskapsförhållande med Frankrike och på god fot med England, har Sovjet dessutom, efter många ansträngningar, inträtt i de 'paktlydiga' staternas krets. Det har inte råd att utsätta sig för risker som skulle kunna leda till isolering. [...] Med den otvivelaktigt stigande levnadsstandarden är den rent materiella trivseln bland de stora massorna stadd i ständig tillväxt. Kriget är däremot den stora, enligt mångas uppfattning den för närvarande enda faran för den stalinska regimen."

_________

Rune Liljenrud