"Den virvlande stenens förbund"

Nässelfrossa 2017 innehöll tre programpunkter med besök vid Blekinges största jättegryta 4m i diameter i Haldaparken, belägen intill Mörrumsån i Svängsta. Detta är naturens eget majestätiska stenslöjdsarbete och som en mäktig mörkgrön slöja över jättegrytan hänger Sveriges kanske högsta pipranka, omkring 100 år gammal. 

Eyvind Johnson, som år 1974 delade  Nobelpriset i litteratur med Harry Martinson, tolkar en jättegryta i en hyllningstext, "Den virvlande stenens förbund", som ingår i en bok, tillägnad Harry Martinson med anledning av hans förlags, Albert Bonniers förlag, hyllning av Harry Martinson 50 år den 6 maj 1954. Ur ett manuskript, infört i hyllningsboken skriver Eyvind Johnson:

"Några av de finaste livs-, tids- och stundresultat jag känner är dikter som är enkla och klara. Jag minns till exempel Harry Martinsons dikter om det enkla, om morgonens och aftonens enkelhet, om vattenytans blanka stillhet. [...] Det han ger är en bild av skönhet, ja, han ger skönhet. Frid också. [...] Harry Martinson bluffar inte. Han skildrar hur värdefull den avklarade enkelheten är, vilket högt resultat av andlig verksamhet den är. Han säger inte annat där än att enkelheten är vila, och resultat av liv. De stora enkelhetsögonblicken av det slaget ger oss kanske klara linjer en stund. Märk väl: stundvis klara linjer bland de många möjliga oklara; en väg bland tusen. Enkelheten är kanske det värdefullaste som finns - just på grund av de höga produktionskostnaderna."

[...]

"Den virvlande stenens förbund.
Sten med virvlar, sten som virvlar.
Vid stenen fanns en påbörjad jättegryta men naturens arbete med den var avbrutet och uppskjutet tills vidare. I den vattenfyllda skålen växte alger som fick underbart klara färger i solljus. Själva stenen, en bit lösbrutet och finslipat berg var full av insmälta ljusa strimmor, i slingor och virvlar: ett, tyckte man, genomtänkt, knepigt, ja, snillrikt arbete, Vi gissade att Naturen hade tagit sig ledigt flera dagar för att tänka ut den.
Den virvlande stenens förbund bestod av tre personer. Två satt på hällen vid den vackra skålen, den tredje satt på stenen och läste dikter. Utanför låg havet, ebb och flod.

Han böjer sig fram. Ur det monotona kommer det nyanserade och gesterna var - är, tyckte jag då och nu - som om han förde undan någon: varligt, ett pappersblad, ett minne.

Och han är berättaren. Någonstans uppe på berget står den andra av denna sommarens gäster hos oss och spelar klarinett."

PER HALLSTRÖM (1866-1960): Ur "Döda fallet"

"På bergväggen stirrade sällsamma väsen emot honom ; det var gropar och linjer , dem tusen års floder nött in i stenen, och som nu nåddes av ljuset och fingo form av fantasien till hotfulla och jättelika gestalter. [...] Man fick se sig för hur man gick, ty klippbäddarna voro blankslipade som is, och mitt i dem öppnade sig jättegrytor, dem snurrande stenar svarvat djupa som brunnar, och där var det ännu vatten."

(Sidan 197 i Svenska Akademiens nyutgåva år 2001 av "Döda fallet" från år 1902.)

Stor högtid, att vid jättegrytan i Haldaparken, intill Mörrumsån i Svängsta, ta in dessa texter och uppleva, hur parkens hela stämning här svarar upp till Harry Martinsons maning Giv doft i blomma, i "Den virvlande stenens förbund" 

Rune Liljenrud