kan aldrig själen glömma.
Hur skönt att djupt bland gläntors flor
se solens fingrar sömma
en vacker klädnad till den säng
som vi ger namnet sommarns äng
och som med solens gyllne tråd
hopsömmas våd för våd.
En sommarpsalm jag sjunga må
i själens vinterdagar
och låta tungsint tanke gå
och mana sommarns hagar
att träda fram till sinnets stöd
i vinterns långa själanöd,
att djupt i minnet skåda Gud
i evig sommarskrud.
HARRY MARTINSON: Sv. Psalm 202
Herren Jesus säger i Bergspredikan:
"Samla inte skatter här på jorden, där mal och mask förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla skatter i himlen, där varken mal eller mask förstör och inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara."
(Matteusevangeliet 6:19-21)
Det Jesus reagerade mot är inte minnena av sommaren och att bevara minnet av den, det är inte tankarna på det jordiska och det vackra runt omkring oss. Det Jesus reagerade mot i bergspredikan är när det jordiska och kanske framför allt våra ägodelar blir det viktigaste för oss. Att fokus blir på pengar och rikedom, saker och egendom. För risken blir då så lätt att man bara har fokus på sig själv och sitt eget. Men också att det finns en risk i detta, har jag byggt mitt liv på min rikedom är varje nedgång på börsen förenat med stor oro, min nya lyxiga bil kommer med tiden att bli både smutsig och rostig osv. Jesus vill hjälpa oss att bygga våra liv på något annat, nämligen Gud och det som Gud vill ge oss.
Och det som Harry Martinson lyfter fram handlar ju om att ta vara på det som Gud ger oss alldeles gratis nu när sommaren kommer och att bevara minnet av den. Även om våren och sommaren precis har kommit så är väl vi svenskar sådana att vi ibland tar ut det negativa i förväg. Det är väl ingen slump att Thomas Ledin, som visserligen håller en helt annan litterär kvalitet än Harry Martinson, i sin kända sommarsång formulerar det med orden ”Sommaren är kort, det mest regnar bort”. Och i alla fall här i Växjö blir det ofta på sommaren regnskurar framåt eftermiddagarna på sommaren. Men det finns ju också många vackra dagar, kanske de flesta sommardagar faktiskt är goda och sköna sommardagar att minnas och bevara i minnet. Dessa ljuva sommardagar får vi spara i vårt minne och ta fram när det sedan snöar och är kallt. Det är inget som Jesus förbjuder. Den typ av skatter får vi gärna spara i vår själ för att minnas fågelsång och blommors prakt. För som Jesus sa att där vår skatt är där kommer också vårt hjärta att vara. Så när det är mörkt och kallt ute får vi ur vårt inre ta fram dessa minnen från sommaren. Dessa minnen kan bli till en hjälp för oss när vi längtar efter sommaren när allt känns novembergrått både ute och i mitt liv.
Så här års nu när våren och försommaren kommer och snart står skapelsen i sin höjdpunkt av skönhet är det lätt att ana att det bakom allt detta, bakom all denna skönhet finns en skapare, en Gud. En vacker skapelse som vill tala om för oss att det finns en god och barmhärtig skapare. Även detta får vi gömma och bevara i vårt inre. Dessa minnen kan vi plocka fram vid mörka dagar. Dessa minnen vill påminna oss om att det finns en Gud som älskar oss, vill oss väl och bryr sig om oss. Efter den mörka vintern kommer alltid våren med ljus och värme och vi kan alltid lita på att Gud vill komma med sitt ljus och sin värme till oss då vi upplever själens vinterdagar.
Att minnas sommaren och allt det sköna den för med sig, att ha de minnena och kunna ta fram det när mörker och kyla kommer, men också om man känner sig tungsint och sorgsen är psalmens hälsning till oss. Att i stället för de mörka och dystra tankarna som så lätt vill fylla oss i stället ta fram de ljusa sommarminnena och som det står i psalmen ”djupt i minnet skåda Gud i evig sommarskrud”. Inte som en flykt bort från det mörka och besvärliga utan som en hjälp att se att Gud finns med även då. Precis innan Jesus återvände till himlen efter sitt liv här på jorden så gav han sina lärjungar, dvs oss alla, löftet att han är med oss alla dagar intill tidens slut. Han med oss, både de vackra och härliga sommardagarna och de mörka, själens vinterdagar.
Vad är det för blomster som själen aldrig kan glömma? Vilka blommor kan Harry Martinson ha tänkt på? Kanske fanns kungsljuset med i hans tankar, Blekinges landskapsblomma? Med sin höga, smala gula blomspira syns den tydligt, den kan bli upp mot två meter hög. En stor och ståtlig blomma som växer på torra marker och grusjord. Kanske kan kungsljuset påminna om att
även om förutsättningarna inte alltid är de bästa, att ibland känns det ganska torrt och stenigt, också ur detta kan något stort och fint växa fram.
Som smålänning hoppas jag att Harry Martinson också tänkte på linnean. Den lilla vita blomman med sin milda mandeldoft och klockformade blommor. De trivs bäst i granskogens skuggiga inre. Plötsligt när man vandrar genom skogen en sommardag så ser man de små och ganska oansenliga blommorna. Om kungsljuset påminner om att också att ur det torra och steniga kan det växa och gro så kan linnean påminna oss att också om vi hamnar på livets skuggsida kan man blomma. Linnean, en liten försynt blomma med svag men tydlig doft hittar sin plats under de stora väldiga granarna. Men det är den där lilla blomman man blir glad över att hitta, den gläder mig mer än de stora granarna.
Kanske finns där också en solvända. Den där gula lilla blomman som hela tiden vänder sig mot solen för att få så mycket solsken som det bara är möjligt. Så får vi också göra nu under vår och sommar, ta vara på de vackra dagarna, tanka sol och värme, njuta av allt det vackra Gud nu låter oss se och uppleva i naturen så vi sedan ”i vinterns långa själanöd, att djupt i minnet skåda Gud i evig sommarskrud”. Ibland blir det som att det är så mycket vi måste göra och hinna med under sommaren. Det är semesterresor, renovering av sommarstugan, vänner och släktingar som ska besökas eller komma på besök så att man är tröttare efter semestern än innan. Låt denna sommar få bli en sommar då vi tar vara på och njuter av det Gud låter ske, att ta oss tid till att ”Hur skönt att djupt bland gläntors flor se solens fingrar sömma en vacker klädnad till den säng som vi ger namnet sommarns äng och som med solens gyllne tråd hopsömmas våd för våd”.
Även någon liten höstaster är väl ett blomster att komma ihåg? När de flesta andra växterna redan har blommat över, när höstens vemod börjar komma över oss och man tänker att snart är det ruggig november då lyser höstastrarna upp våra rabatter. Höstastrarna kan få påminna oss att vara en sådan där glädjespridare också under senhösten. Hur kan vi hjälpa varandra att se att det finns något ljus och positivt också när dagarna blir kortare och nätterna längre och daggen varje morgon ligger tung. Vi vet att nu blir det mörkare. Men då får vi hjälpa varandra att ”låta tungsint tanke gå”. Inte för att fly bort från verkligheten, men komma ihåg att också då blommar det, så får vi vara som höstastrar som sprider glädje och hopp till varandra.
Bland de blomster som i marken bor och som själen aldrig kan glömma borde snödroppar och vintergäck räknas. De där allra första blommorna som kommer fram på våren. Innan ens snön har försvunnit så finns de där och lite stilla och försynt ger de hälsning om vad som väntar, att snart kommer fler blommor i deras efterföljd. Inte ens mer snö och kyla kan stoppa dem, nu går det mot ljusare och varmare tider.
Ta vara på sommaren som kommer, sök upp de blommor och växter som talar just till dig och som du kan se som påminnare om sommar, sol och värme, ledighet och njutbara dagar. Så att de finns där i ditt inre ”de blomster som i marken bor”.
Psalmer: 197:-, 202:-, 190:-
Text: Matteusevangeliet 6:19 – 21.
Jens Linder
Här publicerad med benäget tillstånd av Jens Linder
Rune Liljenrud
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar