Vilhelm Moberg
(1898-1973)
Pär Lagerkvist
(1891-1974)
(1891-1974)
Harry Martinson
(1904-1978)
(1904-1978)
Vilhelm Moberg, Pär Lagerkvist och Harry Martinson vad har de gemensamt? Äldst av dem är Pär Lagerkvist, född 1891. Vilhelm Moberg föddes 1898 och Harry Martinson 1904. Moberg och Martinson brukar räknas till arbetarförfattarna men inte Lagerkvist, som brukar betecknas som vår första modernist genom diktsamlingen Ångest som kom ut 1914. Han växte inte upp i något burget hem, fadern var stationsförman i Växjö, men han är den ende av de tre författarna som fick ta som studenten och som dessutom började studera på universitet, fast det inte blev så mycket av de studierna. Moberg plågades i sin barndom svårt av läshungern och fann olika utvägar att få tag i böcker att läsa. På grund av sin uppstudsighet fick han sänkt sedebetyg i sitt avgångsbetyg. Han ville ta realen efter tiden på Grimslövs folkhögskola men tvingades avbryta de studierna sedan han drabbats av spanska sjukan, som nästan tog hans liv. Martinson njöt av att gå i skolan och var en baddare på att stava, ”konung över tje-ljudet och prins av äng-ljudet” som han var. Lagerkvist sympatiserade som gymnasist med socialismen, och för att markera sin inställning till kyrka och religion hade den anarkistiska förening han var medlem i sina möten på högmässotid på söndagarna. Martinson sökte friheten genom att rymma till sjöss och slippa tvånget på de gårdar som han skickades mellan.
Moberg och Martinson oroade sig över utvecklingen i Europa sedan tyskarna gått in i Polen, vilket blev starten på andra världskriget. De såg också tydligt hotet från öster mot Finland och var besvikna på de nordiska statsministrarna som inte fattat något konkret beslut i syfte att försöka hindra ett ryskt angrepp på Finland. Ett sådant skulle också utgöra ett hot mot svensk säkerhet. I november 1939 gick 13 engagerade författare, de flesta arbetarförfattare, samman och ställde sig bakom ett upprop med titeln ”Uppbåd”. Bakom formuleringarna i detta låg Vilhelm Moberg. Texten skickades till Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter och publicerades den 1 december, samma dag som det blev känt att ryssarna dagen innan, den 30 november, hade bombat Helsingfors. Drivande i arbetet med texten var alltså Vilhelm Moberg. Starkt engagerad var också Harry Martinson. Uppbådet undertecknades av de tretton författarna.
Vilket var då syftet med denna text? Man betonar inledningsvis allvaret i den situation som uppstått genom kriget och hotet från öster och slår fast att ”En nations rätt att leva respekteras endast i den mån denna rätt kan värnas med maktmedel.” Alla inre problem i landet måste nu sättas åt sidan. De överskuggas av ”att folkets fria och oberoende tillvaro allvarligt hotas”. Den svenska fredsviljan måste hävdas ”genom ett uppbåd av nationens alla krafter”. De tretton författarna föreslår därför ”upptagandet av ett försvarslån, i vilket varje svensk medborgare bereds tillfälle att teckna andel, stor eller liten”. Uppropet avslutas med två kursiverade rader: Varje fredsdag måste utnyttjas till det yttersta. Varje fredsdag är en nådegåva åt Sveriges fria folk.”
Intressant är att pacifisten Vilhelm Moberg är den drivande i detta ärende. Men han hade redan 1935 oroats över det som skedde i Tyskland. Han var på ett längre besök i det nordiska gästhemmet i Travemünde, men avbröt vistelsen där och återvände hem i förtid. Han tyckte inte om vad han såg, alla uniformsklädda tyskar, trivdes inte på platser ”där varannan människa är en Führer”, skriver han i ett brev hem till vännen Eyvind Johnson. När de tyska författarvännerna skulle framföra någon kritisk synpunkt viskade de. Någon brevcensur var det väl inte ännu, skriver Moberg, men tillägger: ”Jag har försökt skriva detta brev viskande”.
Pär Lagerkvist var tidigt ute med sin kritik av utvecklingen i Tyskland. Redan 1933 kom romanen Bödeln ut. Det kunde inte råda något tvivel om vad Lagerkvist varnade för genom de två berättelserna i romanen. Först medeltidens bödel som på grund av sitt värv skyddes av alla, sedan scenen i modern tid med restaurangen där en jazzorkester med negrer underhåller gästerna. Symboliken blir tydlig genom en ung man som gör Hitlerhälsning för bödeln som sitter som tyst åskådare i ett hörn. När en neger dristar sig att förtära en smörgås i de vita gästernas närvaro uppstår tumult med skottlossning. Vad Pär Lagerkvist visar med denna starka roman är att våldet ständigt följer i människans fotspår och han varnar för det krig som han inser är på väg. Bödeln hörde till de svenska böcker som brändes på de tyska bokbålen. Jag återkommer till romanen Dvärgen.
Tillbaka till de tretton författarnas tidningsartikel! Den ryska bombningen av Helsingfors och det krig mellan Ryssland och Finland som följde i spåren visade hur framsynta de tretton författarna hade varit, och de nöjde sig inte med sin tidningsartikel. Tolv av de tretton författarna skrev egna texter som gavs ut tillsammans med uppropet i en liten skrift med titeln Uppbåd för dessa. Förlaget anges som ”Författarnas Förlag • Harry Martinsson (sic!)”. Den författare som saknas i broschyren är Rudolf Värnlund. På omslagets baksida anges att ”Behållningen av denna broschyr tillfaller Finlandsinsamlingen”. Den inledande texten med titeln ”Uppbåd” är till största delen skriven av Vilhelm Moberg. Den avslutas med följande uppmaning:
”Nu är uppbåd för det mänskliga och det nordiska. Leve den nordiska folkkretsen! Leve vår nationella frihet!”
Titeln på Harry Martinsons text i broschyren är ”Drömmen om Sverige”. Martinson utgår där från den kärlek till naturen som är så stark hos honom. Den framträder tydligt både genom hans vackra naturdikter och genom hans målningar. Kärleken till naturen, skriver han, ”är en kärlek till järnbärarlanden och till folkvisans rike, en kärlek som finner sina födkällor i skogarnas sus, i bäckarnas dans och i älvarnas ändlösa och övertalande sorl.” Och han menar att kärleken till naturen är en grundstämning som förenar folken i Norden. Han avslutar med en stark uppmaning:
”Denna grundstämning tänker vi försvara. Vi reser oss män och kvinnor upp mot varje försök att påtvinga oss en främmande stämpel och vi insätta, om och när så gäller, hela vår svenska verklighets resurser för att försvara vår svenska dröm.”
”Att stå det onda emot” är titeln på Mobergs bidrag i broschyren. Han skriver där att endast den svenska stat ”som upprätthåller individens okränkbarhet och den fria andens helgd” kan han vara med om att försvara, och om beväpnade människor från ett främmande land tränger in i vårt land så måste de betraktas som förbrytare. ”Och mot kriminella individer har jag nödvärnsrätt”, slår han fast. Eftersom fria män och kvinnor under årtusenden har brukat den svenska jorden tror han på den moraliska motståndskraften hos detta folk: ”det kommer att stå det onda emot”. Moberg sammanfattar sin inställning med de avslutande orden: ”Jag måste stå det onda emot.”
Engagemanget för Finland hör alltså till det som förenar Moberg och Martinson. Moberg lade det påbörjade arbetet med romanen Soldat med brutet gevär åt sidan och ägnade sig åt att runt om i landet hålla agiterande tal för Finlands sak, bland annat i Norrbotten. Och han tjänstgjorde under 1940 som landstormsman i Nynäshamn. Även Martinson engagerade sig i frivilligrörelsen. Den svenska regeringen hade förklarat att man skulle hjälpa Finland så långt det var möjligt utan att riskera något. Men man kunde inte skicka reguljära svenska förband då det sannolikt skulle leda till att landet drogs in i kriget mellan stormakterna. De svenskar som gick ut som frivilliga i finska kriget gjorde det på personligt initiativ. Efter nyårshelgen 1939-40 reste Harry Martinson och Eyvind Johnson till Norrbotten och agiterade för frivilligrörelsen. Och i mitten av februari gjorde Martinson en propagandaturné för Finland till Blekinge.
Harry Martinson hörde dessutom till dem som reste till Finland för att delta i striderna. Han fick tjänst som postiljon eller kurir och reste den 1 mars. Även Vilhelm Moberg begav sig till Finland, inte som soldat, men för att visa sitt engagemang för det finska folkets sak flög han dit i mars 1940 och befann sig i likhet med Martinson i Finland när det förnedrande fredsavtalet med Ryssland tecknades klockan två natten till den 13 mars 1940. Det skrämmande var då inte bara, skrev Moberg efter hemkomsten i en artikel i Folket i Bild, att Finland förlorade Karelen utan att den ryska gränsen ryckts trettio mil närmare den svenska.
Martinson låg under 1939 i skilsmässoförhandlingar med Moa. Hon hörde till dem som upprört protesterat mot uppbådet, övertygad kommunist som hon var. Den 4 mars 1940 dömdes det till hemskillnad mellan makarna. Harry hade då träffat en annan kvinna, som han ingick förlovning med den 28 februari, dagen innan han avreste mot Finland.
Moa Martinson hade efter ett besök i Rysslands påverkats av det hon mötte där. Hennes starka kommunistiska engagemang framgick senare bland annat av att hon var en av dem som undertecknade den hyllningsadress som i samband med 30-årsjubileet av den ryska revolutionen hade överlämnats till den ryske ambassadören i Stockholm. Bland övriga undertecknare kan nämnas Jan Fridegård och Artur Lundkvist. De ville framföra sin beundran inför det kulturella uppbyggnadsarbetet i Sovjetunionen. Moberg blev djupt upprörd över författarkollegornas tendens att bortse från förtrycket i diktaturen. Han menade att man inte kunde skilja mellan kultur och politik. Allvarligt var också, framhöll han i ett tal inför styrelsen för Författareföreningen, att flera av styrelsemedlemmarna, närmare bestämt sju av de tolv medlemmarna, fanns bland undertecknarna. Moberg kunde inte förstå hur svenska författare kunde sympatisera med en regim som inte tillämpade yttrandefrihet. Han hade sett artiklar med rubriker som ”Sveriges författarförening kommunistdirigerad. Styrelsens majoritet hyllar sovjetdiktaturen”, och han menade att det hade skadat föreningens anseende inte bara i Sverige utan även i de nordiska länderna.
Hur viktigt det fria ordet var för Vilhelm Moberg framgick tydligt av hans agerande under krigsåren. Under resan till Finland samlade han material för en artikelserie men kunde efter hemkomsten inte få artiklarna publicerade. Han bestämde sig därför för att i stället publicera materialet i form av en broschyr som Bonniers skulle ge ut. Men när han gick upp på förlaget med den korrekturlästa texten fick han nej. Texten var för polemisk, förlaget vågade inte ge ut den. Till saken hör att detta skedde den 9 april. Nyheten om den tyska invasionen av Danmark och Norge skrämde förlaget. När Moberg kom hem skrev han i sin dagbok: ”Nu har det Ofria Ordets tid gått in”.
1940 tillsattes den statliga Informationsstyrelsen som sorterade under UD och hade till uppgift att förhindra spridningen av politiskt farliga nyheter. Samma år antog riksdagen lagen om transportförbudet, som innebar att en periodisk tidskrift kunde nekas distribution med offentliga transportmedel om dess innehåll kunde skada Sveriges relation till främmande makt. Året därpå instiftades en pressnämnd bestående av kända publicister. Denna nämnd skulle förmå pressen att idka självcensur för att underlätta regeringens arbete med att hålla landet utanför konflikter. Denna självcensur fungerade utmärkt. Moberg reagerade naturligtvis starkt emot att den grundlagsskyddade tryckfriheten höll på att sättas ur spel, han möttes av problem med att få sina kritiska artiklar publicerade och han hade problem med att hitta en ledig lokal där han kunde tala. Men det fanns ett par publicister som vägrade acceptera munkavlen, J.A. Selander chefredaktör för Eskilstuna-Kuriren, och Torgny Segerstedt, chefredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. De visade civilkurage och trotsade pressnämnden.
I februari 1941 var Moberg i Eskilstuna och talade om betydelsen av det fria ordet. Eskilstuna-Kuriren tryckte hela talet under rubriken ”Tystnad råder i landet”. En bister köldnatt har gått in för västerländsk odling, säger Moberg och han frågar sig vad svenska medborgare skulle säga om att vi frivilligt uppger den arvslott som våra förfäder efter hård kamp förvärvat. Det handlar lika mycket om läsarens rätt att välja sina böcker som om författarens rätt att skriva sina böcker, slår han fast. ”En ofri press har ingen uppgift att fylla i ett land, bebott av fria medborgare. Hellre ingen press alls än en press i statlig tvångströja.”
Intressant är att den konkurrerande tidningen hade en reporter närvarande under föredraget, men i den tidningen skrevs inte ett ord om vad Moberg sagt. Där fungerade självcensuren!
”För en författare är tryckfriheten en livsangelägenhet”, skriver Moberg i en minnesartikel efter Segerstedts död 1945, och han nämner den lättnad han kände efter kontakten med Segerstedt, som tog in en av andra tidningar refuserad artikel där Moberg skriver om hotet mot det fria ordet. Segerstedt publicerade och lovade att ta in allt Moberg skrev. ”När man har varit utsatt för ett kvävningsförsök, är det med en obeskrivligt ljuv och skön känsla man åter andas ut!” utbrister Moberg.
Det starka engagemanget för rätten till frihet resulterade i skönlitterära verk, inte bara hos Pär Lagerkvist som redan 1933 hade skrivit romanen Bödeln. Harry Martinson skrev som en sorts summering av sina upplevelser i Finland 1940 Verklighet till döds. I förordet kallar han boken för ”idéskisser till ett större tänkt arbete”. Boken är indelad i fyra partier. Det första är en tillbakablick på författarkongressen i Moskva 1934, det andra en skildring av en sjömans drunkningsdöd, det tredje och fjärde avsnittet beskriver genom Martinsons alter ego Holger Tidman tiden från krigsutbrottet 1939 till den trettonde mars, när finska vinterkriget avblåstes. Det är en skildring präglad av hatet mot den civilisation som föder och vårdar kriget. De sista avsnitten utgör mer än tre fjärdedelar av bokens hela text.
Vid författarkongressen hade Moa Martinson fallit för överdådet av fest och champagne i Moskva och efter hemkomsten skrivit entusiastiskt i pressen om besöket. Martinson skrev då ingenting alls, men i Verklighet till döds skriver han om det han då såg, om bakgrunden till kriget. Han ser å ena sidan diktaren och å andra sida ingenjören som naturliga fiender. Kongressgästerna hade fått se de nya vapnen förevisade för sig, det nya flyget, luftburna Stalinporträtt. De krigiska åtbörderna i denna uppvisning skrämmer Martinson och hur rätt får han inte! Det är flygplanen som vid uppvisningen ska beundras från hederstribunen som sedan används till att bomba Helsingfors.
Vilhelm Moberg kom efter en tid till insikt om att han kunde utnyttja skönlitteraturen för samma ändamål som de agitatoriska tidningsartiklarna och talen. Han började skriva på det som skulle bli romanen Rid i natt! Den kom ut i oktober 1941 och intressant är att Bonniers, som inte vågade ge ut hans broschyr i april 1940, nu vågar trycka denna allegoriska roman. På ytan utspelar sig handlingen på 1600-talet i det Småland som har stora likheter med Mobergs hembygd, men den underliggande allegoriska innebörden gör tydligt att romanen är en uppgörelse med den svenska regeringens eftergiftspolitik och en kritik av förrädare som Quisling. Påtagligt är också att hotet mot den svenska bondens frihet i romanen kommer från tyskt håll. Ragnar Svedje, romanens huvudperson, försvarar sin rätt som fri odalman och vägrar göra dagsverken hos den tyske herremannen. Han flyr till skogs. Han blir till sist funnen av förföljare, nerhuggen och satt kvick i jord. Men hans röst kan inte tystas, lika lite som kampen för frihet låter sig hejdas. ”Budkavle går. Rid i natt, i natt!” är romanens slutord.
Tyskarna såg tydligt budskapet och allt som Moberg hade skrivit blev därefter förbjuden läsning i Tyskland och i av tyskarna ockuperade länder. Moberg skriver i Berättelser ur min levnad att romanen brändes på de tyska bokbålen, vilket han såg som en mycket fin utmärkelse. Intressant är att boken översattes till danska, gavs ut 1942 och såldes i det av tyskarna ockuperade Danmark i 35 000 exemplar – under disk.
I Dagens Nyheters julnummer 1941 medverkade Moberg och flera andra författare med recensioner av sina under året utkomna romaner. Mobergs recension av Rid i natt! är kort och koncis: ”Härmed begärd recension om min bok i år. Bokens budskap är följande: Neka slavtjänst i pressen. Hemsök informationsstyrelsen. Kvittera censuren. Avsätt pressnämnden. Budkavlen går. Rid i natt!”
Pär Lagerkvist, som med diktsamlingen Ångest starkt hade reagerat på första världskrigets fasor skrev mitt under brinnande krig romanen Dvärgen. Den kom ut 1944 och blev Lagerkvists publikgenombrott. Verket kan beskrivas som en jagroman om ondskan, som på symbolplanet återspeglar världshändelserna. Handlingen är förlagd till renässansens Italien. Dvärgen, som är romanens jagberättare och huvudperson, är narr vid ett furstehov. Hans uppgift är att förlöjliga människornas beteende och få publiken att skratta åt hans elakheter. Till sin natur är dvärgen högmodig, inställsam och intrigant. Han är ondskan personifierad. Efter hand framträder hans sympatier och antipatier. Makt och rikedom tilltalar honom. Svaghet och all form av kärlek är honom motbjudande. Han njuter av strid och blodsutgjutelser och blir den som genom sina intriger framkallar den stora katastrofen. Avslöjad kastas han i fängelse men är ändå vid gott mod i förvissningen om att hans herre fursten inte kan undvara honom. Fursten är den enda person som han inte föraktar, bekänner dvärgen och han slår fast: ”Han är mycket falsk”.
Man kan, om man vill tidfästa Lagerkvists roman genom att sätta likhetstecken mellan dvärgen och Hitler eller fursten och Hitler, men till det som är fantastiskt med romanen Dvärgen hör tidlösheten. Usama bin Laden, Robert Mugave, Donald Trump, Nordkoreas diktator, raden av namn på lämpliga personer som den svekfulle, kärlekshatande dvärgen eller den falske fursten kan bytas ut emot kan göras hur lång som helst beroende på tolkarens inställning. Gemensamt för dem alla är att de genom sitt våldsutövande, sin ondska och sin falskhet hotar friheten, den frihet som alla människor har rätt att få del av.
Kampen för frihet, människas frihet och ordets frihet, är alltså en faktor som förenar våra tre författare, men det finns ytterligare något som förenar dem, språket, och jag menar då inte det svenska språket utan känslan för och omsorgen om språket. Pär Lagerkvist besökte som ung Paris och fångades då av de modernistiska konstnärernas bildspråk. Inspirerad av detta skrev han sitt eget manifest i kubistisk anda, Ordkonst och bildkonst 1913, och tillämpar där ljudenlig stavning. J-ljudet skrivs med j, ä-ljudet med ä, bokstaven x skrivs ks osv. Det var också detta som fick honom att ändra stavningen på sitt förnamn från e till ä. Ganska snabbt övergav han dock denna ljudenliga stavning, men kännetecknande för hans språk är enkelheten, den okomplicerade meningsbyggnaden, frånvaron av tunga främmande ord och konsten att under den skenbart enkla ytan förmedla ett angeläget budskap.
Till den svenska litteraturens stora ordkonstnärer hör Harry Martinson, metaforernas mästare. Jag kan som ett exempel ta beskrivningen av cyklonen i Kap farväl. ”Vrålar i vattenslätterna nere på havet, gräver upp sjön och sliter de uppveckade sjöarnas toppar till virvlande trasor och tjutande vattenskum. Och den framstormar uppe i rymderna med ett frankrikestort tak av elektriska kolsvarta ballongmoln och domedagsskynken.” Som läsare både ser man och hör cyklonens framfart. ”Inbördeskrig rasa i molnen, som drabba samman med elektriska svärd. Slagregnet faller som en fasa, genomkorsat av blixtarnas flammande eldlinor.”
Den lyriska skärpa varmed han beskriver naturen måste också nämnas. Till mina absoluta favoriter hör dikten ”Kväll i inlandet”.
Tyst gåtan speglas. Den spinner afton
i stillnad säv.
Här finns en skirhet som ingen märker
i gräsets väv.
Tyst boskap stirrar med gröna ögon.
Den vandrar kvällslugn till vattnet ned.
Och insjön håller till alla munnar
sin jättesked
Dikten förmedlar en stark känsla av ro genom upprepningen av ordet ”tyst” och genom bilden av den kvällslugna boskapen. Samtidigt väcker den en undran genom ”gåtan”. Är det livets gåta som speglas i insjön denna stilla sommarafton? Den som håller fram sin jättesked och ger boskapen det livgivande vattnet i kvällningen.
Diktarens frihet kommer tydligt till uttryck i det storslagna rymdeposet Aniara där Martinson skapar nya ord, som genom sammanhanget ändå ger läsaren en innebörd. Som exempel kan nämnas gondoldern och miman, orkestern som spelar fancies, Daisy Doody som vrider sig i yurg och jollrar slangen ifrån Dorisburg: ”Du gammar ner dej och blir jail och dori./ Men gör som jag, jag sitter aldrig lori./ Här slumrar ingen chadvick, putar Daisi,/ jag rörs i gejdern, jag är vlamm och gondel, /min dejd är gander och min fejd är rondel /och vept i taris, gland i deld och yondel.” Aniara har tolkats och granskats från skilda håll, men de flesta torde vara överens om att verket ska läsas som en kraftfull varning för det som håller på att ske med vår jord, den miljöförstöring som leder till en slutgiltig förlust av människans frihet. Hotet om ett kärnvapenkrig hör också till det som Martinson oroade sig för.
Jag nämnde omsorgen om språket. Vilhelm Moberg skrev om sina romaner flera gånger innan han var nöjd. De fyra delarna av utvandrareposet skrev han om fyra gånger. Han är noga med rytmen i språket, med ordvalet, och man kan tydligt se influenser från bibeln som han läste från pärm till pärm tio år gammal. Det arbetet tog honom sju veckor. Han hade dessutom alltid sin mormors bibel till hands när han skrev. I Berättelser ur min levnad slår han fast: ”Den störste epikern i världslitteraturen är författaren till Bibelns Moseböcker och han har ännu inte fått någon jämngod medtävlare.” (s. 215) Till de bibliska referenserna i Mobergs prosa hör olika sorters rytmiska upprepningar. Ordpar är vanliga, dvs. två ord som ofta är synonymer och kopplas samman med ett ”och”. Ofta är de allittererade: ”väder och vind”, ”lämmar och lås, riglar och haspar”. Parallellismer är ett annat exempel, två fraser eller satser med samma innebörd eller motsatt innebörd följer på varandra, till exempel ”hans tunga förblev stum och frambringade inga ljud” (Inv s. 40) och ”Det var i Gamla världen, som Gud en gång förbannade marken för människans skull. Men i Nya världen var jorden ännu välsignad.” (Utv s. 46). Jag skulle kunna räkna upp ännu fler stilfigurer med biblisk referens. Till sist vill jag dock nämna Mobergs medvetna bruk av småländska ord för att som en modern Stiernhielm försöka införa dem i allmänt språkbruk. Ett några sådana exempel är ”tya”, ”däka”, ”tryta” i betydelsen dö, ”bösta” för banka eller bulta, ”redig” i betydelsen rejäl, riktig, och i replikskiften låter han personerna använda talspråksuttal, till exempel ”möcke”, ”nötta”, ”tebaks”, ”ensammen”.
Så är jag framme vid slutet av mitt föredrag och hoppas att jag kunnat förmedla en del av vad Moberg, Lagerkvist och Martinson har gemensamt i sitt författarskap. Viktigt för dem alla tre var kampen för frihet och omsorgen om språket. Två av dem tilldelades Nobelpriset i litteratur, Pär Lagerkvist och Harry Martinson, och den tredje, Vilhelm Moberg, skrev Utvandrarna som vid två olika omröstningar utsågs till 1900-talets svenska roman. Det säger något om de tre författarnas storhet.
Ingrid Nettervik
Föreläsning vid Harry Martinson-sällskapets årshögtid
i Växjö den 6 maj 2017
i Växjö den 6 maj 2017
Här publicerad med benäget tillstånd av Ingrid Nettervik
Rune Liljenrud
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar