Jonas Gren "I dialog med Harry Martinson"

 

JONAS GREN är en av de tre pristagarna år 2014 i Harry Martinson-sällskapets skrivartävling "I dialog med Harry Martinson". Han mottog sitt pris den 3 maj på Jämshögs folkhögskola och tre veckor därefter utkom på 10TALs bok­för­lag hans första bok  Lantmäteriet. Jonas Gren har med lyrikens kraft tidigare medverkat i Bromberg Bokförlags poesiserie BLÅ BLIXT i Mot denna sol år 2013 med diktsviten AVFÖRTROLLNINGEN AV VÄRLDEN 

Carta Marina av den katolske biskopen Olaus Magnus från år 1539, den tidigaste någorlunda korrekta kartan över Norden smyckar bokens omslag, som här på bilden ses med utvikta pärmflikar, som möjligen påminner om att i denna bokpärm förvaras viktiga kartor, Jonas Grens med konkretistisk stil.  

 

När Jonas Gren mottog sitt pris i skrivartävlingen "I dialog med Harry Martinson" påminde han om vad Harry Martinson skriver om kartor, bl.a. i Utsikt från en grästuva, 1963 i kapitlet Kartan som konstverk och att Martinson ger en fascinerande beskrivning av utvecklingen av kartor.

 

10TAL Bok skriver i en anmälan av boken: "Lantmäteriet av Jonas Gren är en myllrande diktsamling som utspelar sig i civilisationens och ekosystemens märkliga skeenden."

 

Harry Martinson-sällskapet hade tillsammans med Elin Wägner-sällskapet på FN-dagen den 24 oktober 2009 ett symposium "Samsyn och framtidssyn"  i Svenska Akademiens lokaler, Stockholm med poeten Bengt Emil Johnson som moderator. Han var en av förgrundsgestalterna bland konkretisterna och Jonas Gren anknyter till denna litterära rörelse i sin diktning, när han på en direkt fråga om den grafiska utformningen av texterna i Lantmäteriet svarar:

 

"Jag tänker att det handlar om ekologi, att skapa text som liksom ett ekosystem beter sig komplext, oväntat och som ibland är komplicerat att avläsa [...] för att leva i samklang med allt det outgrundliga och komplicerade i tillvaron. [...] Ja, konkretisterna som Bengt Emil Johnson på 60-talet använda sig av liknande tekniker, där dikternas grafiska form kunde ta alla möjliga uttryck. Det handlar i grunden om att se orden och bokstäverna som material, som något man kan leka med, sprida ut var man vill. 

Jag tycker själv att texterna blir intressanta att titta på. Där, återigen, finns en koppling till det ekologiska och till seendet. Jag eftersträvar en känsla av variation, att läsaren ska förnimma att nya arter upptäcks i poesins ekologi.

[...] 

Det finns helt klart årstider, boken avslutas i vinter, däremellan finns vår och sommar - däremot följer boken inte ett år, som Johnson, eller Thoreau för den delen gör i Walden, diktens värld i Lantmäteriet är vild och oregerlig".

Jonas Gren gör det ingalunda lätt för sig, när han skapar sina kartor över "civilisationens och ekosystemens märkliga skeenden", men fascinerande är det att läsa hans poesi och efter några omläsningar djupnar, och blir också till hjälp, den grafiska utformningen av texterna.    

 

KARTA

en

till

plan

överförd

matematisk

avbildning

av

jordytan

avgörande

för

möjligheten

att

gå

vilse

Det kan vara lockande att vid läsningen om Jonas Grens upptäckter och minnen i poesi med skiftande textformer, tänka på vad Harry Martinson skriver  i Vägen till Klockrike:

 

"Med riksluffarens hela värld inom sig flyttar han sig, tycker han, likt en samlad och väl sammahållen svärm av minnen ur hela det svenska riket, sådana dessa är efter flera år på luffen inom ett jättestort land, vars kartbild själv liknar ett  spår efter en människofot. I denna svärm av minnen ingår han själv, men han  har upphört att känna det så. Istället tycker han att minnessvärmen är det  enda som nu verkligen lever och att han själv förutan den inte alls funnes mer.  Men stundom roar han sig med att gissa om det är han själv som håller  samman minnessvärmen, eller om det är omvänt, så att han bara följer den  ditåt den töjer".   

 

med taltrastens

tydlighet

inkorporera

enstaka maskar

med vingens ömma

mantel kring de

hungrande i boet (71)

 

borde man inte

invertera

framsteget

backa genom tiden

som kärlek? (80)

 

se

det

anspråkslösa myckna 

som är något

att leva för (81)

 

fingersvampspetsens

spektralsken (86)

 

när jag hade levt ett tag

märkte jag vad det var

man hade så svårt med

inte att det var för mycket

men så lite att man var tvungen

att fylla det med för mycket (94)

 

hyrd av vinden

att se hur

lavarna har det

höra att trädpiplärkan

piper hyrd av

mossan

 

[...]

 

jordomhöljets gaser

upplysta i vad

som kallas

blå (105)

 

Strofradernas urval (här ej rätt grafiskt återgivna!) visar på Jonas Grens varmt inkännande lyriska ordkonst, som kan bli till aforismer och vid läsningen av dikterna kommer gärna i minnet ord, tonfall och ljus från Harry Martinsons diktning. Vi anar något av det lilla i det stora.  

 

Det hör till ljusets natur

att det så kan innestängas

men ändå inte slockna till sin rörelse
att det bevarar sig också i mörkret
som tanke, idé och färdighet,
att det minnes sina skiftningar
och utför sin dans, sitt växelspel.
Med denna sin konst sammanhåller ljuset
materiens tallösa svärmar
och sjunger med ljusets spektralvingar
den eviga sången till världsalltets ära.

HARRY MARTINSON: Ur Dikter om ljus och mörker

 

 

jag vill också vara

godtycklig

hoppa runt

efterlämna

komplicerade bildspråk (117)

 

Detta är Jonas Grens slutönskan i diktsamlingen Lantmäteriet.

 

Harry Martinson-sällskapets stipendiejury för skrivartävlingen "I dialog med Harry Martinson" har lyckats mycket väl vid stipendieringen av Jonas Grens lyrik, som nu möter läsare genom Lantmäteriet. Många kommer att kunna berikas av hans bildspråk i "civilisationens och ekosystemens märkliga skeenden". 

 

Fortsatt lycka till, Jonas Gren!

 

 

Rune Liljenrud