Vintern i Harry Martinsons diktning

Månadens Martinson i december månad 2008 av Ingemar Lönnbom framhåller att Harry Martinson beundras för sina vackra sommarskildringar, men att det finns en hel bukett dikter, som på olika sätt har hämtat inspiration från vintern och bär denna årstids namn.

Harry Martinsons dikter följer oss genom alla årstiderna och en Månadens Martinson, som den nu Ingemar Lönnbom ger, blir för oss en hjälp att bredda perspektiven. I Martinsons Vägen till Klockrike - som fyllde 60 år den 2 december 2008 och som vi skall fira under årshögtiden i Klockrike den 8-10 maj 2009 - får vi vandra med genom de olika årstiderna. Martinson låter Bolle säga "Den som låter sina ögon stirra döda, den människan försummar sin andes fönsterplats."

Klockrikegruppen läser och sjunger dikter av Harry Martinson i en föreställning av Vägen till Klockrike - med regi av Kristin Olsoni - och bjuder oss därigenom Häpenheten som en nyckel, att öppna livets rika förråd med.

Häpenhet hette det mänskligas födelse och början
Att häpna är att andas ett syre utöver luftens

Luffaren Bolle och hans medvandrare är öppna för naturens tilltal genom årstidernas växlingar. Mötena med människor, som lever nära jorden, är också viktiga. Luffarna filosoferar med eftertänksamt lugn, allmängiltigt och tidlöst, över livet och döden. "Det var millioner tankar och tusen människospråk, gråstenshårt motstånd och helgonmild vänlighet, röster som var fula, hotande och grymma, och andra som var milda, lena som linlockar i sol. Och röster som var klockor, klockor. Lockande klockor från Klockrike. Men först måste man vigas, invigas. Vigas med dammet som Vägdamm. Först med sju millioner steg. Och sedan åter med sju millioner steg... Varför då detta blinda och mångerfarna hasardspel med milen och benen? Ja, det får ni fråga bortom en annan krök än denna, mitt herrskap."
(Vägen till Klockrike)

I Vintergatan, Sveriges författareförenings kalender 1942, har Harry Martinson en artikel Allt under himmelens fäste, som handlar om konsten att beskriva naturen. Han inleder med frågan var idealet ligger för en god naturskildring och om man når detta ideal enbart genom förmågan att rätt balansera mot varandra fantasien och riktigheten. Martinson utreder på ett mycket brett och djuplodande sätt naturpoetens svårigheter och stora glädjeämnen. Han menar att naturskildringen ofta kan vara diffust inspirerad, liksom den rena aningspoesien.
"Ambitionen att skildra står och väger mellan det faktiskt sedda och det centralt anade."

I Vintergatan, Sveriges författareförenings kalender 1946, finns Sex dikter av Harry Martinson. En av dessa är Kristallbön. Denna dikt tror jag röjer tankar som är aktuella för luffaren Bolle och andra som går tänkande genom livets växlingar. Harry Martinson säger om dessa: "Jag tycker väldigt mycket om folk som tänker."

Trädet rör
med en smal och frostskör gren
vid det höstlugna vattnets fönster:
fryser du ej snart.

Låt mig ej vagga i vinden
borta från dig.
Låt mig sänkas ner i din kristall.

Bind mig i dig,
du som i vintern innesluter våren.
Bind mig i dig som i en stelnad rymd
där stjärnorna bara är ljuset och sanningen,
inte livet.
Bind mig i dig
där kristallstrålar bo i ljus och sanning
långt bortom liv och död.

Bind mig i dig, du som i vintern innesluter våren


God Jul och Gott Nytt År 2009 / Rune Liljenrud