DONALD FRANSSON: Vänskap och poesi

 "Donald Fransson är en del av Sällskapets historia genom ett bidrag till dokumentationen av symposiet från Sällskapets grundande 1984: 'Harry Martinsons landskap'. Han representerade där författarens otaliga läsare och rubriken på hans medverkan vid symposiet var betecknande nog 'Läsarens röst'. Han har alltsedan lämnat ovärderliga bidrag, som en av Sällskapets tänkande Martinsonläsare och fortsatt att vara en inspiration för alla som får höra honom." */

*/Från hemsidans rubrik
 HEDERSMEDLEMMAR
hämtas presentation av
DONALD FRANSSON

VÄNSKAP OCH POESI
Av Donald Fransson 

Genom vår levnad gör vi spår och tecken - och en del tecken kan bli folkrörelser om de inte stäckes av diktatur. De litterära sällskapen är en liten men oerhört betydande folkrörelse. Den har det fria ordets tecken och konstens dignitet, och Harry Martinson-sällskapet är i högsta grad en sådan förening, direkt från poesins hjärta. Lycklig är jag att vara med i detta samfund, som byggdes upp av en sådan lysande livstecknare som Harry Martinson. Lite kort vill jag försöka berätta om min väg till detta livsbejakande forum, där språket spelar och sjunger.

Från barndomens sagor "Bland tomtar och troll", indianböcker, kioskdeckare och tecknade serier till biblioteket "Mera Lycka" - ja det är namnet på den IOGT-loge, som tillsammans med ABF bar upp biblioteket i min hembygd, då jag i januari 1948 lånade mina första böcker.

I sena tonåren lånade jag bland annat Anders Österlings antologi "All världens lyrik" och då blev jag förälskad i poesin. Några år senare upptäckte jag litterära sällskap och de första jag blev medlem i var Dan Andersson- och Hans Larsson-sällskapen. Åren gick och litteraturen, konsten och musiken blev en terapi, en hjälp att leva.

Långt senare läste jag Marcel Proust och tillskrev Gunnel Vallquist. Jag hade blivit betagen av hennes essäer och översättningar. Av en slump var jag i Stockholm när det där skulle bildas ett Marcel Proust-sällskap och jag gick dit, men visst var jag lite ängslig över min ringa lärdom i det sällskapet. Det blev ett mycket givande besök och vännerna där förde mig sedan till Harry Martinson-sällskapet.

Sedan länge var jag fängslad av Martinsons författarskap. Jag var berörd av hans skrifter och hans liv. Hur glad blev jag inte när "Dikter om ljus och mörker" kom ut 1971. På kvällen skyndade jag mig hem från fabriken för att höra intervjun med Martinson i radio. Vilken fröjd att höra honom. Han talade ju nästan i aforismer och en del antecknade jag, till exempel:  "Godheten är inte något menlöst för den appellerar till begrundan." - Det var underbart olikt den tidens retorik.

Kritiken kunde ibland vara inskränkt och till och med elak mot Martinson och sådant känns även av en läsare. När Harry Martinson och Eyvind Johnson fick Nobelpris 1974 var kritiken i några fall grym och hänsynslös. Ibland låg det trångsynt ideologi bakom, ibland kanske avund.

Jag försökte skriva en dikt som en hyllning till Martinson. Försöket skickade jag till Gunnel Vallquist för omdöme, för jag ville inte publicera något som skulle förfördela Martinson. Svaret från Vallquist dröjde och jag förlorade tron på det jag skrivit, så jag skrev ett brev till henne att vi inte skulle bry oss om dikten. Samma dag som jag postat brevet kom ett brev till mig. Hon hade talat med Östen Sjöstrand och båda bejakade publicering. Jag blev så glad för deras värdering.

Ingalisa Munck, Eva Alexanderson och Gunnel Vallquist var de som hjälpte mig ner till Harry Martinson-symposiet i Jämshög maj 1984. Det förändrade mitt liv. Ingalisa och jag hade brevväxlat en tid och denna visa kvinna i åttioårsåldern, höll på med en avhandling om "Matriarkatet hos Martinson".

En dag ringde Ingalisa och berättade att det skulle vara ett symposium i Jämshög, och ett sällskap skulle bildas. En av föreläsarna kunde inte komma, så hon föreslog att jag skulle framträda som "Läsarens röst". Först blev jag rädd, jag fruktade att börja stamma och tappa rösten, men efter betänketid bejakade jag trots allt förtroendet, ty jag skulle också få säga en del direkt från hjärtat.

"I Marcel Prousts fotspår" kallades en resa med Proust-sällskapet i maj 1983 och som jag hade glädjen att deltaga i. En stund talade jag då med Gunnel Vallquist om Harry Martinson. Då berättade Gunnel att hon mött honom något år innan han gick bort. Hon hade tydligen suttit mitt emot honom vid ett middagsbord. Kanske var det strax efter Nobelpriset? Gunnel sade att hon blev skakad! Martinson sade: "Man har halshuggit mig". Gunnel svarade: "Det är väl ingen som räcker upp". Hennes fyndiga replik gömmer jag i mitt hjärta.

I juli samma år bilade jag ner till Nyteboda och Jämshög och hade god orienterande hjälp av Sonja Erfurths böcker. Var bland annat vid Näbbeboda skola, där jag mötte en gammal man som kände en av Martinsons systrar. Vid bensinmacken i Jämshög frågade jag om Hembygdsmuséet och den vänliga kvinnan ringde till någon som lovade att öppna muséet. Där mötte jag en kvinna i folkdräkt som visade mig runt. Senare förstod jag att det var Sven Edvin Saljes hustru. På natten tältade jag mellan Raslången och Halen, alldeles nedanför Alltidhult. Det var varmt och vacket och åskan gick. Inte anade jag då att jag året efter skulle medverka i folkhögskolan.

Maj 1984 trädde in med ovanligt vacker, skir grönska och värme. Min resa till Blekinge närmade sig och jag blev alltmer nervös, men levde också i en spänd förväntan. Jag skulle ju hålla ett föredrag på lördagen. Martinson-symposiet började torsdag 3 maj och dagen innan startade jag min färd mot Olofström och Jämshög. Jag hade beställt ett rum på Halens vandrarhem. Efter mitt besök året innan visste jag att folkhögskolan ligger invid Holje å.

Utmed den gamla vägen från Halen till folkhögskolan åkte jag genom ett silande ljus från de unga boklöven och i gläntorna lyste vitsippor, mera än jag någonsin hade sett. Det var torsdag och Sven Edvin Salje skulle föreläsa. Vårvärmen låg i ett stilla duggregn och dörrarna stod öppna till samlingssalen. När Salje började tala hade himlen öppnat sig i ljusblått. Han var som föredragshållare en lysande berättare och i den fullsatta salen lyssnade vi andäktigt. Själv bar jag på en bävan inför mitt stundande tal på lördagen.

Ingalisa och John var där och det lugnade mig. På kyrkogården i Jämshög skrev jag det lilla tal jag skulle hålla som "Läsarens röst". I ett hörn av folkhögskolan läste jag upp det för Ingalisa, för jag ville veta om det dög. Jag berättade om min nervositet. Om min röst inte bar så skulle en kvinna, som Ingalisa vidtalat, ingripa och läsa. Hon var bland annat skådespelerska och hette Ingegerd Bodner Granberg.

När Ulf Redmo läste upp mitt namn var jag mycket orolig, rösten darrade men den höll. Jag fick det sagt och ännu gladare blev jag när några kom fram och tackade. Allra bäst kändes det när Ingrid Martinson med döttrarna Harriet och Eva tog min hand. Alltsedan Ingrid gick bort har döttrarnas närvaro varit en glädje för oss vid olika samlingar i Harry Martinson-sällskapet.

Med stort intresse lyssnade jag till de starka föreläsningarna, och under en bussresa mot Boafall, Alltidhult och Nyteboda bjöd våren på sitt allra vackraste leende. Det var en stor gåva att få vara med.

Så bildades Harry Martinson-sällskapet med den eminente Ingvar Holm som ordförande, men det har Marianne Westholm så fint berättat om, och inte minst Ulf Redmo som på den tiden var kulturchef i Olofström och blev sekreterare i sällskapet.

Åren har gått och det är så många människor som jag ville nämna. Till alla vänner som jag mött och som har berikat mitt liv vill jag skriva att ni alltid är med mig i mitt hjärta.

Sällskapets förankring i Jämshögs folkhögskola, och inte minst Thorsten Paulins engagemang i styrelsen, gjorde att skolan arrangerade sommarkurser kring Martinsons tankevärld. I juli 1985 anslogs en enastående ton av poesi och vetenskap med veckokursen "Kom låt oss vårda grunden för vår liv", med tema hämtat från den postuma diktsamlingen Doriderna, 1980.

Kom låt oss vårda grunden för vårt liv.
Den gröna sfär vi fått att leva på
i universums lotterisystem.
När nästa lyckodragning kan bli av
med Vintergatans stora tombola 
det vet vi inte och kan aldrig nå.
Ett vet vi säkert redan nu:
vid nästa dragning
är vi inte med.

Vi som hade glädjen att deltaga i denna sommarkurs lyftes upp av den anda som Martinsons diktning inspirerade till, från mikrokosmos till universum. Jag frapperades av hur olika härkomst vi hade i både ålder, yrke och utbildning. Detta gjorde mig glad. Här var vi människor tillsammans: jordbrukare, SJ-arbetare, professor, plåtslagare, sjuksköterska, lärare, författare, konstnär, trädgårdsmästare, psykolog,  bibliotekarie med flera. All min gamla rädsla för det upphöjda och fördomsfulla i själva titulerandet försvann bland dessa människor. Var och en hade sin erfarenhet att ge. Vi möttes i något gemensamt och delgav oss själva, lärde av varandra och sökte tillsammans. Visst kunde känslor och meningar bränna till med det fria ordets rätt. I grunden konstruktivt, och ett tecken för demokrati.

Bland sommarkursernas höjdpunkter var exkursionerna tillsammans med Thorsten Paulin. I skog och på äng var han en underbar guide, och i sommarens hägn kom hans hustru Inger med kaffe, saft och bullar från skolans kök. Thorstens och Ingers vänskap betydde mycket för mig, och på senare år hade jag förmånen att få bo hos dem när det var möten i Jämshög.

Kurserna bjöd på många lysande föreläsare och mitt minne är uppfyllt av det ljus de förmedlade.  Samtalen på raster och under fritid var oerhöit givande. En av kursdeltagarna var Mats Björkman, då professor i psykologi. Jag beundrade hans kristallklara intellekt, och inte minst hans vänsällhet.

Martinson hade i en essä om Evert Taube skrivit: "Sång är en besvärjelse mot döden", och det var ett av många teman i kursen "Martinson och musiken". En gång satt Gunnar Turesson och vilade sig under klockstapeln vid kapellet. Jag tog mod till mig och frågade om jag fick slå mig ned. Han var då i åttioårsåldern, blickade upp mot den klarblå himlen, pekade och sade: "Snart är jag där". Jag begrundar hans ord. Jag älskar hans sång och tonsättningar; hans syster Olga var gift med Dan Andersson. Vid klockstapeln hade nu inte Gunnar lutan till hands, men med tanke på dikten "Hemlängtan" så frågade jag: Går den så här? Och så nynnade jag melodin. Det stämde och han sjöng första versen: "Jag är trött jag är led på fabriken, jag vill hem till jordhöljt bo." Underbar sång och musik har presenterats under sällskapets sammankomster, och det räcker att nämna namn som Olle Persson, Tommy Körberg, Olle Adolphsson och Martin Bagge.

Min vän Ingalisa med sin vishet och varma personlighet gick bort efter något år i cancer och efter henne valdes jag in som ersättare i Harry Martinson-sällskapets styrelse. Vid Ingalisas död skrev hennes vän Eva Alexanderson i nekrologen: "Ingalisa var något så ovanligt som en total demokrat". Martinsons gamle vän Tord Hall var där, matematiker, astronom och en mycket fängslande talare. Jag fäste mig också vid den rara Agnes Wirén och Sonja Erfurth, som gjorde en bragd med biografin om Harry Martinson. Peter Hallberg var också en glädje att möta med hans stora kunskap om diktkonst, inte minst om Halldor Laxness och de isländska sagorna. När jag sade till honom att jag brukade smygläsa Njals saga i folkskolans läsebok, så skickade han mig sin bok om de isländska sagorna.

Kristin Olsoni och Martin Kurtén från Klockriketeatern i Helsingfors kom flera gånger och gladde oss med teater och samtal. Deras insatser är ett ovärderligt stöd för Martinson och humanismen. En gång hade Kristin med sig Stina Ekblad som begåvade oss med sin innerliga närvaro.  På aftonen läste hon dikter i kapellet, och när hon framförde: "Skönast bland sköna glimtar syns dock skymten av Karelen, som ett vattenglim bland träden" och "Vem vördar daggmasken, odlaren djupt under gräsen i jordens mull" - då hade både min gamle vän Gustav Sjöberg och jag tårar i ögonen.

Var Ingegerd Bodner Granberg än befann sig så var hon en skatt, och oförglömliga är hennes recitationer, speciellt sång 80 ur Aniara.

"Flyktig är lyckan - en stundens

slumpvinst i soliga dagar.

Långt bortom larv och grymhet

lyser i sommarens hagar

kärlekens sommarstjärna

midsommartidernas blomma.

Vad förtjänte väl mera

att vi bleve glada och fromma".

Min vän Bengt Ullberg gick nyligen bort. Han var både en yrkesbroder och en broder i anden. Han var sjöman i några år och sedan arbetade han i SJ-s verkstad, Eskilstuna. Bengt spelade flöjt och tenorsax med sin själ i jazzmusiken. Han kunde nästan "Vägen till Klockrike" utantill och jag gav honom epitetet "Bolles bäste vän".

Peter Nilson var den förste som fick Martinson-priset; fysiker och astronom med hjärtat i Möcklehult, dit han återvände i sina skrifter. Hans lysande föreläsningar var starkt besläktade med Martinson. Att han gick bort alltför tidigt, är en stor förlust för den svenska parnassen, och jag sörjer honom. Carl-Erik af Geijerstam och Werner Aspenström lever också varmt och starkt i minne. Poeten Gösta Friberg och hans hustru Helena Brodin lyste upp en av sommarkurserna. Förutom Peter Nilson och Tord Hall var flera vetenskapsmän lärare och föreläsare, bland andra fysikern Nanny Fröman och astronomen Bengt Gustafsson.

Poesi och charm berörde oss när Nanny Fröman talade om "Regnbågen och glorian". En afton vid årsmötet i Borlänge fick vi åka buss till utkanten av staden, där Bengt Gustafsson hade ställt ett teleskop och ledsagade oss på stjärnhimlen. Professor Rolf Ekman, hjärnforskare, hänförde oss med att alludera forskningen i DNA till Martinsondikter.

Vid årsmötet i Göteborg 1989 var Tomas och Monica Tranströmer med. Sonja Erfurth ledde oss gruppvis i Hagakvarteren - just där Harry Martinson gått i unga år. Jag hade turen att komma i samma grupp som Tomas och Monica och det är så minnesvärt. Från avslutningen i universitetets aula har jag ett vackert minne. Vi skulle sjunga Martinsons Sommarpsalm 202. I lokalen fanns ett piano, och när sången intonerades nästan sprang Tranströmer fram till pianot och spelade med.

Jag känner förtröstan i allt som jag mött i det som är Harry Martinson-sällskapets poesi. Det är i grunden det fria ordets konst och livsbejakelse som upplyser skuggorna utmed den väg vi har att vandra. Alla ordföranden genom åren: Ingvar Holm, Ingegerd Bodner Granberg, Bertil Palmqvist, Åke Widfeldt och nu Semir Susic. Alla de som förenats i detta arbete: Göran Bäckstrand som mycket tidigt engagerade sig, Stefan Sandelin som gjort så mycket för utgivningen av Martinsons böcker. Camilla Odhnoff som alltid var redo att ställa upp, Johnny Karlsson, Judith Skörsemo, Rune Liljenrud, Lena Havland-Erlandson, Ingemar Lönnbom, Bengt Bejmar, Birger Johnson och många, många andra.

Emellan Harry Martinson-sällskapets möten samlades vi i en vängrupp på olika platser för gemenskap, natur och lyrik, såsom Klippan, Klockrike, Eskilstuna, Öland, Stockholm, Fårö och Store Mosse. Där var mina kära vänner Marianne och Rolf Westholm, Bengt Ullberg och Gerd Uggla, Gunborg och Kurt Larsson, Tommy och Elsa Holm-Ekvall, Birgitta och Lars Holmér.

Gun Ursing inte bara översatte lyrik, hon var poesi. Ingrid Thelander var konstnär och poet från skogarna i småländska Unnaryd, men älskade att vara på Fårö. Kurt Larsson var trädgårdsmästare och kunde recitera dikt som en skådespelare. Han var absolutist och idealist, en folkrörelsemänniska från Västergötland – men han hade även plöjt åker i Kanada. Sonja Glimstedt Hall för mig till ordet humanitet i den vackraste bemärkelse. Hon gav ut böcker och kalendrar med Martinsontema och var med i en krets av damer som kallade sig ”Fripratarna”.

Med stor tacksamhet vänder jag mina tankar till de människor som jag mött, och all den konst och de tecken som givits mig, som har berikat mitt liv och gjort det lättare att leva. Vilket ljus i tillvaron är inte konsten och litteraturen. Vilken god försyn att däri också möta vänskapen – som ger tro, hopp och kärlek.

Donald Fransson 

*********************************************

---------------------------------------------------------------

Peter Forsgren, professor i litteraturvetenskap 

vid Linnéuniversitetet, Växjö 

och

Donald Fransson möts vid de litterära sällskapen

under Bokmässan, Göteborg

Donald Fransson bjuder i sin föreläsning i samband med bildandet av Harry Martinson-sällskapet i Jämshög 1984 flera citat ur Harry Martinsons lyrik. Han inleder med "Tankar under ett svårt oväder" ur Passad, 1945

Där ingen lugn tanke uppstår, där uppstår inte heller

någon mänsklighet.

Där ingen estet lever utformas inte heller någon

nyanserad mening med människovärdet.

Donald Fransson bjuder 

Väl mött under katalpaträdet

och avslutar sin föreläsning med "Sanningarnas liv" ur Vagnen, 1960

En gemensam och enkel insikt om något djupt försummat

finns i tysthet hos alla, men brukas sällan.

Den är den verkliga anden,

den som skulle uppväckas hit till denna världen.

Varmt Tack Donald Fransson för Ditt rikt stimulerande föredrag "Läsarens röst" 1984 och nu också för Ditt blogginlägg "Vänskap och poesi", som Du generöst ger till Harry Martinson-sällskapet, för att - såsom Du i föredraget uttrycker det - "berätta om min väg till detta livsbejakande forum, där språket spelar och sjunger."

Rune Liljenrud