AGADIR ~ Skottdagen den 29 februari

Skottdagen den 29 februari 1960 utplånade en svår jordbävning staden Agadir vid Marockanska Atlantkusten med omkring 15.000 döda

I dag Skottdagen 2020 är det jämnt 60 år sedan detta fruktansvärda hände. Författarparet Artur Lundkvist och Maria Wine upplevde på plats tragedin, som med mästerligt bildspråk tolkas mycket starkt i diktsamlingen AGADIR.

Från utställningen Hagstad, Oderljunga

Några sekunder långt jordskalv räckte för att förvandla den vackra kuststaden Agadir, söder om Atlasbergen, till en grushög. På  Artur Lundkvistgården i Hagstad, Oderljunga, Perstorps kommun finns en informativ utställning om författarparet och deras upplevelse av jordbävningen i Agadir. 

Författarna som ingick i 5 unga presenteras: erik asklund, josef kjellgren, artur lundkvist, harry martinson och gustav sandgren. Årligen fördelar Artur Lundkvist och Maria Wines stiftelse stipendier för fri vistelse på gården.

Ur 5 unga
~ utställningen Hagstad, Oderljunga

ARTUR LUNDKVIST: Moder Liv

Moder Liv,
du som sänder oss ut till kamp,
till lidande, möda och långa träldomsår -
Och när vi kommer till dig
har du intet annat än tystnad, 
som uppslukar alla frågor, alla skri -
Du har inte en smekning i dina händer,
blicken i dina ögon är tom,
din mun är stum och hårt sluten -
men kraft strömmar ur din klädnads veck,
kraft som uppfyller oss och åter för oss ut i kampen;
vi sluter våra läppar som du, i trots,
vi blöder och dör, vi kämpar evigt -
men finns det någon seger att vinna?

Från utställningen Hagstad, Oderljunga 

Artur Lundkvist skriver i AGADIR: "En ökenhetta på trettiofem grader den tjugonionde februari, skottdagen den överblivna dagen, de överblivnas dag, de gamla skämtens dag. […] Marken krängde till, skakade kväljande tungt, fem sekunder medan man höll andan och kände att man färdades, var ombord på jorden som på ett fartyg, husen skälvde likt fartyg som kolliderar. […]  Ingenstans fanns att fly bland sluttningar och höjder där murar och mark när som helst kunde rasa och stenblock börja rulla. […] En urtidsnatt, en ändlös väntan på gryningen, väntan på dagsljuset, väntan på solen, väntan på ordningens värld, natten var kaos, mörkret stod nära döden, en urtidsklyfta där katastrofen ruvade.[…] Överallt spåren efter dödens hand, raseriets urladdning, stenmurar som kastats tvärs över gatan […] trappor sammanvräkta som staplade gravstenar eller böjda till skovelhjul. […] Skeppsbrott inte på havet utan på jorden, fasta marken hade börjat röra sig likt havet, husen hade förlist som fartyg, störtade i förstenade böljor.[…] Även gravarna var oroliga, krängde som hytter på segelskepp, hotade att när som helst ge ifrån sig sina kroppar. […] Bankerna lade sig på knä och gav ifrån sig kassaskåpen."

Artur Lundkvist ger i sin mäktiga dikt ANIARA ord för tvivel och för tro på Gud:

"Nej, Gud fanns där ingenstans,

i tomheten störtade vi, i tomrum som stod färdiga att bli våra

gravar,

inte ett spår av bärande vingar, inte heller av uppåtstigande

lågor,

bara mörkret som väntat i evighet utan att veta om sin väntan."

[...]

"Just som jag störtade ner i mörkret kände jag att Gud fanns,

det grep mig som bävan och jubel: Gud gav sin närvaro till-

känna, 

visade sin makt över världen, visade att mot Gud finns ingen

hjälp utom Gud.

[...]

vi har blott att överlämna oss, inte vilja något utanför hans 

vilja."

Författaren Josef Rydén har i samband med en minnesdag om katastrofen i Agadir och ett besök där, en artikel där han retoriskt frågar: "Vilken av rösterna är Artur Lundkvists egen? Ingendera eller båda." 

Bengt Holmqvist skrev i sin recension: "Redan det att en viss osäkerhet kvarstår, är vittnesbörd nog om att Artur Lundkvists reportage har vuxit fram ur en andlig spänning som man knappast tidigare har mött i hans verk."

Författaren Josef Rydén avslutar sin minnesartikel om Agadir med att knyta an till Harry Martinsons ANIARA.

Josef Rydén skriver:  

"Så här slutar Lundkvist sin dikt:

Agadir,

förberedelse, påminnelse

om det som kanske väntar 

oss: den större förintelsen,

världen i ruiner, jorden ödelagd

endast en dödens rök som drar bort 

genom rymderna, aldrig mer,

för alltid 

Agadir.

Den större förintelsen? Att världen skulle ödeläggas i ett atomkrig kändes påtagligt ännu 1961. Harry Martinson hade sänt ut sin varning några år tidigare: Aniara".

Harry Martinson skriver i ett förpliktnde förord till ANIARA:

"Aniara handlar om allt som vi inte personligen bemästrar, men som vi ändå ingår i och sammanhör med. Hur vi än lever så sker det inom ramar som på ett eller annat sätt är obevekligt bestämda. En av dessa ramar är den biologiska. Vi föds, mognar, åldras och dör. Redan inom den ramen ryms all glädje och all skräck. Dessutom lever vi inom de ramar människan tillsammans med naturen skapat, de sociala, de politiska, de religiösa och de vetenskapliga. Hela vårt liv är en serie av försök att inom dessa ramar förklara världen för oss själva, intill gåtans eller skrämselns gräns, eller att avskärma den och skydda oss med hjälp av inåtvändhetens symboler, driftens metamorfoser. Att vi måste göra det bästa av denna totalsituation är en gammal sanning eller truism.  […] Den blir så att säga vår ödesmiljö, den som vi bär inom oss som en inre innehållslig rymd och där vårt medvetande fattar och indelar existensens gåta i de kategorier som gör oss till människor. En av dessa kategorier är medvetandet om ansvar och skuld för det som genom oss sker med världen."

Arne Forsberg tolkar i boken Spång till evighet, sin vän Harry Martinson som en djupt religiös författare och om Aniara skriver han: "Tvärs igenom eposet går ett sökande, en längtan efter svar på de stora livsfrågorna ."

Den svåra brottning med teodicéfrågan, som finns i Artur Lundkvists AGADIR möter i flera av sångerna i ANIARA. I Mimaskärvor Sång 52 frågas: Gud hur kan du. Var är smärtan störst. Hos dig som skördar allt? Hos oss som ser och vet hur allting skördas?

I ANIARA Sång 63 möter en bild för trygg Gudstro:

63

En kvinna ifrån Gond som nu är änka

sågs ofta med sin man i utsiktsrummet.

De satt där flera år med sina knyten

tillfreds som om de väntade på landning.

Och fastän många såg med ironi

- alltmera rymdlik kall - på detta par,

behöll de två sin rörande förväntan

och sågo lugnat hän mot Lyrans land.

I deras fromma hjärnor rörde sig

en doft av timjan från en äng de känt

och brödet som hon hade bakat i den ugn

de tvingats lämna i det landet Gond.

Hur många gånger som de läst

i Himmelens prospekt, tätt tryckta till varann,

vet ingen dödlig här i rymdens år

som kallt förflyta utan andra spår

än att de båda grånade till slut

och hon blev ensam, satt där ensam kvar

i tysta tankar över flydda dar

då mannen ännu levde som förut

i landet Gond till Sista paret ut

förkunnades av tjutande siren

och flykten begynte över stock och sten.

På Goldons startfält tryckta till varann

tog de ett tungt farväl av Doris dal,

och lade sedan med en avskedsbön

sitt emigrantproblem i ödets hand.

Jag observerade i flera år

hur änkan satt där ensam, tyst och böjd,

allt medan vi som ifrån denna höjd

med sinnrik ledning skötte Ödets hand

alltmer förtvivlade om Löftets land.

Harry Martinsons trostolkning kan ödmjukt tänkas över, tills ord ur ANIARA Sång 69 möter på Harry och Ingrid Martinsons gravvård på Silverdals griftegård i Sollentuna: 

VARS SJÄLAR NU I FRIDENS BONING VAR

AVSVALNADE LIKT SNÖ

SOM NÅTT SIN VILA
PÅ ANDENS BERG

Vägen hjälper oss Arne Forsberg att följa i sin bok Spång till evighet

I den postuma diktsamlingen Doriderna förs teodicéproblemet samman med

 Gåtan

Gåtan är det djupaste och största. 

Där får inte tron och inte tvivlet fäste.

Tvivlare går hem och ser i väggen.

Trons utropade får tunna stämmor.

Gåtan står där och ser in i alla.

  

Artur Lundkvist brottas med svåra tankar i uppbrottet efter tragedin Agadir:

Dödens stad skulle nu ligga där bakom sina spärrar, med sina besprutade ruiner, spökvit. Flygplanet rusade framåt. Befrielsen vägde mot skammen, en känsla  Agadir för alltid inom oss. 

Agadir, farväl! 

Aldrig mer,

för alltid 

Agadir.

Från utställningen Hagstad, Oderljunga 

Att färdas i drömmen och föreställningen 

Vid Rotarymöte på Operakällaren i Stockholm 1 oktober 1981, skulle Artur Lundkvist hålla ett litterärt föredrag. Han började mycket trött, men han kom inte långt förrän han segnade ned i en hjärtattack och hamnade i lång sängbunden konvalescens.
Maria Wine skriver om detta i boken Minnena vakar, 1 oktober 1981 -den mörka dagen. 

"Jag vet att jag färdades hela tiden" noterar Artur Lundkvist i sin bok efter sjukdomstiden, Att färdas i drömmen och föreställningen, som har betecknats som "den märkligaste reseskildringen i svensk litteratur". 

Mycket av teodicéfrågorna från AGADIR (1961) bearbetas i Att färdas i drömmen och föreställningen (1984), efter Artur Lundkvists långa konvalescens. Dramatiska minnesbilder av jordbävningen och profetiska sanningar om människans ofrånkomliga miljöansvar gör Artur Lundkvists bok, den 42:a i hans totala bokutgivning med 87 titlar, till en stark läsupplevelse, som fördjupas av utställningen på  Artur Lundkvistgården i Hagstad, Oderljunga:

Jordskalvet 

"... dödsskräcken och ångesten ansatte dem och kom deras hjärtan att bulta våldsamt, undret att de levde var inte nog, de var långt ifrån räddade, det värsta kunde återstå, de lyssnade förgäves efter några ljud, efter något tecken på människor som överlevt,  men ingenting, blott en tystnad som i graven,
de insåg att de var levande begravda och det var ovisst om de skulle bli funna medan de ännu levde, kanske skulle ett nytt skalv komma att krossa dem eller en havsvåg skölja upp och dränka dem, eller eld skulle bränna dem inne,
alla slags farhågor drog igenom dem om och om igen och lämnade dem i djup ovisshet, kvinnan grät i mannens armar och han började själv snyfta, tills meningslösheten i gråten kom för dem..."

I miljoner år har jorden förberett sin fest...

"...men det har blivit alltmer uppenbart att människan har svikit människan, hon har inte orkat med sin självpåtagna börda utan sviktar och sviker, en allt hänsynslösare utplundrare av den jord som blivit henne given, i ständigt stigande övermod och förblindelse, sliten mellan övermättnad och uråldrig hunger,
hon gör slut på den jordiska festen och drömmer fåfängt om andra världar, de ouppnåeliga frukter som hägrar bland solarna ute i stjärnrymderna, medan förlorade slätter har blivit till öknar, haven har förgiftats och blivit fulla av död, marken genomborrats och söndersprängts för att berövas sina skatter […] 
människan har svikit människan,  gjort sig till det alltförhärjande odjuret, blundande 
för fasan, njutande mitt i skräcken, aldrig växande till gemensam besinning, utan lik ett korallrev som dör i det hav det förtär,
vilken återvändo är möjlig, vilket slut på denna skriande makt som inte inser sin vanmakt, ett våld som förintar sig självt - "

Blåklocka ~ Maria Wines älsklingsblomma

Ur Den bevingade drömmen  

Minnesdag på Hagstad, Oderljunga 

Moder Natur 

Moder Natur 

du som är i rymden och på jorden

medmänskligt vare ditt namn och din makt

[…]

Ty livet och dess frågor är våra 

dess gåta din makt i all evighet

Amen -

Maria Wine: Ur Nattlandia 

 Rune Liljenrud