Li Li Första Klockrikestipendiaten år 2009 hälsar

Under de sista tio åren har jag levt utanför Sverige. Jag återvände först till Kina och bodde två år i Peking (2010-2012) och därefter fyra år i min födelsestad Shanghai (2012-2016). Det var en turbulent tid. Det Kina jag återvände till hade inte mycket gemensamt med det Kina jag lämnade. Men maten, lukterna och språket fanns fortfarande där.

Jag deltog i festivaler och konferenser, invigningar och TV-shower. Allt gick fort. Kulturen och marknadens krav gjorde det omöjligt att säga nej. Jag återvände utan att på riktigt återvända eftersom jag var en gäst. En medföljare till min hustru som är diplomat. Men det var en tid för att på riktigt introducera Kina till mina barn. Jag skaffade en liten bostad i syd-västra Kina, där tempot fortfarande är mer mänskligt. Jag föreläste om svensk poesi och översatte svensk poesi, bl.a Tomas Tranströmers samlade verk, Edith Södergrans samlade dikter m.fl，men tappade ändå en del av kontakten med Sverige och jag skrev mest på kinesiska och publicerade mina dikter i Kina—— har givit ut två diktsamlingar på kinesiska: “Snöbekännelser” (雪的供词) och ”Hemkomst” (回家)

2016 flyttade jag till Prag där jag fortfarande bor. Det är ett helt annat tempo och jag är igen utanför språket omkring mig. Jag tillbringar några månader om året i Kina för olika uppdrag och festivaler och jag har ägnat mig mycket åt fotografi. Sommaren 2020 planerar jag att återvända till Sverige och hoppas att återigen publicera min poesi på svenska.

7 opublicerade dikter av Li Li 

Gåva till Harry Martinson-sällskapets blogg

Dop

Blod av två kulturer möttes i dig: Ximeng (drömmen om Väst)

Tron hos din fars generation: månen

är klarare i västvärlden

Den tindrar som en fyr

och leder ungdomens båtar ut i stormen

för att söka sina hem i Väst, och ut mot undergången...

Så dök du upp, ett tungt ankare!

Jag höll dig som papperet håller sin skrift

Du lärde mig hur man lyssnar till gråten

Du förflyttas. Jag hör två språk kollidera i din gråt

och bli till ett gränslöst hav

Du är en båt, du med!

Tänker på min far när jag ligger sjuk

Låg du också så i morgonljuset, med cancercellerna som spred sig?

Du reste dig upp, skalade en apelsin. Ute föll det ett kallt regn

Du drömde att månen höll på att gräva en grav i din kropp ...

Jag reser mig upp, skalar en apelsin

Vad jag önskar att mina barn skulle komma in så att

jag får höra dem med fågelröster säga: "Hur mår du, pappa?"!

Men de kom inte in. De gick rakt från källaren

till vinden. De lekte kurragömma

Deras skratt trängde sig in genom dörrspringorna…

Du stirrade på väggen. Det var ditt livs sista natt

"Pappa väntade fortfarande på dig strax innan han dog!"

berättade min syster. Jag teg. Jag var i Egypten då och

låg på stranden vid Röda havet, för att njuta av sommarsolen i Sverige

Min fars nya skor

Han hittade dem till sist i en skobutik i stadens centrum–

lammskinn, bruna, mjuka

de påminde om en italiensk märkesvara

"Dem ska jag ha på mig till våren!"

En månad senare, en regnig höstdag

hann en rullstol i kapp honom

Han satte sig iklädd de skor

som följt honom till fängelset under kulturrevolutionen

Han glömde skorna han letat efter med passion

I garderoben låg de

ända fram till hans död

Dagen för hans begravning

klev skorna ut. De ville ha mening

Se, de är för små för mig

men för stora för min bror

Vi bestämde oss för att ta dem med till krematoriet

Min far var utklädd (elegant som en julklappsförpackning)

Han bar ett par traditionella svarta bomullsskor

Hans tystnad absorberade våra tårar. Han hatade tårarna

Efter att vi fört honom in i brännugnen

kom vi till en eldtunna

för att bränna kransarna

Vi kastade skorna han aldrig haft på sig i elden

När en stickande rök steg

upp såg jag plötsligt min pappas ryggtavla

han gick raskt i luften

På en väg som han letat efter hela sitt liv

Mei Ruibins död

När jag skriver denna dikt, ligger du redan i krematoriet

i väntan på att förvandlas till en handfull aska, befriad från lidandet

Ute: en gulnad gräsmatta, där du rökte en cigarett i majsolen

För att lyssna till en sommargylling som sjöng i poppeln

"Jag heter Mei Ruibin!" presenterade du dig, på en bankett

i Chongqing, en direktör, tunn som ett svältande barn från Afrika

Du skålade, kallade mig för "Min store bror"

Den nordiska stelheten i min kropp smälte och blev till en vårflod

Ja, mänskor är inget annat än vinglas, som töms och fylls

töms och fylls… för att smälta samman med den sjungande banketten

Du tömde dig oavbrutet, som om din mjukhet endast på det sättet

kunde bli Taoisterna obesegrade visdom: "Vattnet besegrar träd ”

Månen förflyttade sig i vinglaset. Du flyttade ditt hem till Peking

"Jag är Chongqings representant i Peking nu!" sa du till mig

Till en ceremoni för välkomst- och avskedsmiddagar blev du

Du tömde dig. Fast du hellre ville tala om Kafka och hans Förvandling

Ämbetsväldets kvarn mal. Som ett riskorn söndrades du

Med mummel “ta varje kräkande efter berusningen för ett dop!”

Du tömde dig. Du darrade. Hemvägen vecklades ut som

en röd matta under en dödsskalle, fullmånen som belös vårt sista möte--

Det var en majkväll, på en Sichuanrestaurang i Peking. Du drack en

kall öl, ansträngt, som när ett barn äter sin medicin. Du visste inte

att din levercancer redan var på slutstadiet, på sjukhuset väntar

ett glas vin för att viska i ditt öra: "Äntligen har du nu avancerat till…"

Fågelbur

I denna fågelbur levde en gång en näktergal

Det utsökta lilla livet

fick buren att glänsa som det kejserliga palatset

Den dog snart, utan att avge ett skri

Men buren fortlever

Porslinsvaserna fyllda med

vatten och föda

skryter om den tusenåriga fågelburskulturen

Nu öppnar våren buren igen

och fyller den med en liten papegoja

Den sjunger, den lilla fågeln

Den sjunger vackrare än

fåglarna i trädet

Den får mig nästan att glömma buren

Besöket från Shanghai

Tidigt på morgonen satt min bror här i vår trädgård i en Stockholmsförort

"Alldeles nyss stod två rådjur här under äppelträden
när de fick syn på mig, sprang de genast bort…"

berättade han. "Det var som om jag drömde! "

Vi satt på bänken, pratade med varandra på Shanghaidialekt

Jag fick känslan att jag stod i köket och pratade om matlagning

med min mor. Vi pratade om min mor som dött

och om hennes svåra liv. Äpplena rodnade i solen

Nu har min bror återvänt till Shanghai. Bland skykraporna

cyklar han, medan jag sitter på det ställe där han satt

och iakttar villan där jag bott i sex år
På marken ligger äpplena still, som om de aldrig varit i trädet

För snödrivorna i trädgården 

Du är kvar, skyddad av en vägg

Och du har hårdnat, är inte längre mjuk
som när du föll. Ur din grova hud

sipprar en äldre kvinnas sorg

Förtvivlad ser du på mig. Ja, när föll du då?
Jag ser inte skillnaden mellan snön

som föll den tionde och elfte gången
Jag darrar. Timvisaren står åter på 12

På samma vis trampar jag nu som förr

Men du avger inte ett ljud, är likgiltig

som ett lik, när det bränns i ugnen

Allt smutsigare blir fotavtrycket i dig

Och att återvända till det första snöfallet?

Till lyckan som då var så lättfångad:

Sjungande trampade jag på dig och såg

hur diktrader trädde fram ur djupet

Också du sjöng, så som den våta stranden
sjunger under bara fötter. Ja, bara

så, kan ditt fallande få en mening:

Steg skriver under avtalet på en liksvepning!

Första Klockrikestipendiet till Harry Martinsons minne 

utdelades i Klockrike för 10 år sedan till Poeten Li Li

"För besjälat författarskap och lyhört inkännande översättningsarbete, som i språklig kamp med symboler, precisa ord och uttryck, tecken och bilder, skapar vägar mellan olika kulturer”.


Li Li, Klockrike 9 maj 2009

I Klockrike

Inga klockljud, men en fågel som pilar förbi
Ingen luffare, men en grusväg där luffarna gick
Genom grönskan rinner den, förbi de stillastående husen
Ingen vandrar här längre. Vid skylten med bokstäverna
”VÄGEN TILL KLOCKRIKE”
stannar en turist upp, för att bli fotograferad
Vinden blåser honom till en kläpp. Luffarnas rastlösa steg

Varmt Tack Käre Li Li
för Din hälsning med de sju 
nya opublicerade dikterna till
Harry Martinson-sällskapet

Vi har i gott minne Klockrikehögtiden
för tio år sedan. Dina goda diktsamlingar som
 finns utgivna på svenska, är ständigt aktuella.
(Presenterade här i bloggen 7 februari 2009)

Alltid välkommen att bevara kontakten med
Dina läsare genom Harry Martinson-sällskapet.
Allt gott för Dig, Din familj och Din diktning. 

Rune Liljenrud