Programbladet innehåller bl a artikeln "Stor ömhet mot allt skapat", av journalisten och författaren Elly Jannes, mångårig medarbetare i tidningen Vi.
Artikeln från Vi 1957, som finns i "Kring Aniara", bygger på en intervju, som Elly Jannes gör med Harry Martinson i hans arbetsrum hemma på Gustavsberg utanför Gnesta. Hon beskriver: "Vinterhimlen lyser blågrön över sjön Sillens vita täcke. Snön ligger i mjuka flockar på björkarnas grenar. En talgoxe pickar då och då på rutan som tack för den utsatta matransonen. […] Skymningen faller blå över snön utanför fönstren. En sista gul solrand bleknar bakom Sillen. Men inne i det Martinsonska hemmet är det mjukt och varmt och glödande av färger. Från ryorna som fru Ingrid knutit och lapptäcket mot altandörren, från sköna ting som glimmar från hyllor och vitriner, vackra bokverk, båtar, dockor från fjärran kulturer, keramik från gammal och ny tid, mandarinknappar i elfenben och kristall. I en dörröppning hänger en mobil av små kineshattar i papper, målade i fjärilsskimrande nyanser - hela familjen Martinsons gemensamhetsverk till förra julen. Från vardagsrummet hörs flickornas mumlande röster, då och då små skratt."
Författarmuséet i Jämshög mottog för några år sedan ett par draperier,
som Ing-Marie och Bengt Bejmar har hängt upp i Författarmuséet, där de nu
kan beskådas. Harriet Martinson har berättat att hennes mamma Ingrid sydde
draperierna och att det var pappa Harry som valde färger och mönster.
Draperierna har varit upphängda i diktarvillan vid Sillen, vilket syns på
bilden nedan, där pappa Harry läser för sina båda döttrar Harriet och Eva.
Idun Veckojournalen hade år 1963 i tidningsnummer 10 den 8 mars, en
artikel om "Martinson i nya banor -
Varför hemligstämplade han sin poesi - och när får vi läsa dikterna?" Lennart
Nilssons bild av Harry Martinson visar textilen, som Harry och Ingrid Martinson tillsammans
har skapat.
Årstiden för Elly
Jannes artikel "Stor ömhet mot allt skapat", är vinter och naturen
alltså helt annan än den prunkande våren 2019, när Harry Martinson-sällskapet har sin
årshögtid förlagd till dessa bygder och bjuder en kulturutflykt med
guidning i trakterna kring sjön Sillen och vid sjön Sillens strand besöker
huset där familjen Martinson bodde, när Harry Martinson skrev Aniara.
I intervjun som Elly
Jannes skriver om i artikeln "Stor ömhet mot allt skapat", berättar
Harry Martinson om bakgrund och inspiration till Aniara, termer, namn och
skeenden förklaras.
Redan år 1938 fick
Harry Martinson det första uppslaget till Aniara, när han läste en bok av
Eddington, som handlar om den rörelse som försiggår inne i atomerna. Varje atom
är en rymd där dess partiklar rör sig. Skulle man uttrycka detta måste man göra
det i termer som inte är uppfunna. Innan Martinson kom igång hade han
stort besvär att finna formen. Till slut stannade han för att välja de rytmer
som inställde sig av sig själva, det blev mest äldre rytmer, femfotade jamber,
alexandriner och så vidare. När han väl kommit i gång skrev han berättelsen
under starkt inre tvång. Tiden drev fram den, vår egen tid, som laborerar med
kosmos' krafter, med universum självt.
Atombombshotet har
legat som en mara över Harry Martinson allt sen han år 1941 träffade Niels Bohr
i hans laboratorium i Köpenhamn och frågade honom: De måtte väl inte uppfinna
någon slags bomb där man utnyttjar energiens bundna krafter. Xinombra är
Hiroshima och Nagasaki, varje plats utsatt för bombers förödelse.
Landet Gond är en
provins i Indien, men Harry Martinson har också tänkt på Gondwanaland, den
indiska mytens Atlantis.
Den blinda sierskan
från landet Rind har sin förebild från en trachomablind flicka, som Harry
Martinson en gång såg i Sydamerika. Ärren av trachoman låg som en bark över
ögonen. Bark heter på tyska Rind. Därför blev Rind landet, där de blinda ligger
i den blinda mullen.
Ordet goldonder för
rymdskepp är en korsning av Golkonda, conquistadorernas gamla drömland och en
fras Martinson ständigt hörde när han gick på luffen i Sydamerika: Como donde
va Usted? Ordet "donde", som ingår i frasen betyder "Vart
är ni på väg?"
Mima sammanhänger med
mim, mimus, härmfågel och symboliserar dikten och de andliga
kommunikationsmedel med vilka vi tar kontakt med varandra, all skapande konst
och därför är det konsekvent att miman har ett samvete. Harry Martinson betonar starkt tankens och eftertankens vikt, men "I salen sju är Tankens
kartotek. Rätt klent besökt. Där står en herre kallad Tankens vän":
Han visar sorgset på
en tankemängd
som kunnat rädda oss
om den i tid
fått vara med i
odlandet av anden.
Ur ANIARA, Sång
Det finns hos olika
religioner och vishetslärare kvarstående grundtankar som alltid visat sig ha
bärkraft, menar Harry Martinson och nämner som exempel Bergspredikans
"Allt vad I viljen att människorna skola göra Eder det gören I ock dem. Om
det budet varit levande hos oss hade ingen kastat någon atombomb. Hos Arndt
finns en annan sådan grundtanke: Det är människans skyldighet att inte
missbruka de skapade tingens tjänst."
Mimaroben,
mimaskötaren i Aniara, Mimas blå liturg, som år för år har sökt "en reva
som släpper in en glimt av hoppets sken", fortsätter
tröstarbetet fram till dess han släcker de sista ljusen och bjuder läsaren
frid. Harry Martinson betonar att Aniara är en Kassandra-varning,
som människor kanske en tid lyssnar till, men sedan glömmer dess varning. När
det gått så långt för mänskligheten som Aniara, då kan vi inte få evangeliet
gratis. Vi kan bara återfå det genom att bättra oss.
"Det
allvarligaste av allt, säger Harry Martinson, är att vi har avskaffat
skuldbegreppen. Vi tror att det räcker med att överlämna åt politikerna att
klara en del praktiska samlevnadsdetaljer. Men vi måste alla känna vår
meddelaktighet i världssituationen. Vi måste uppleva vårt medlemskap i kosmos
och vår medansvarighet när förödelsen släpps lös. [...] Religion är för
mig samklang med kosmos, så att jag upplever en klarhet och handlar ur en
klarhet och en övertygelse om kärlek och rättfärdighet."
Långt bortom larv och
grymhet
lyser i sommarens
hagar
kärlekens
sommarstjärna
midsommartidernas
blomma.
Vad förtjänte väl mera
att vi bleve glada och fromma.
Ur ANIARA, Sång 80
Den vita näckrosen (Nymphaea alba)
är Södermanlands landskapsblomma
Näckrosvattnet skärper sin spegel
Näckrosvattnet skärper sin
spegel.
Klar ligger dagytan
med vaxblanka flytblad.
Insjöns stillhet är en stund
sin egen
med skenbara himmelsdjup
nedåt mot gyttjan.
Sländorna jagar några slingor
och varv
över sina egna skuggor.
De finner snart
ätbart byte, men en
strandfluga tappas
och en ringrörelse slår ut
från en punkt nära ett strå.
Sedan börjar en vind
som il och kåre.
Den växer med timmen.
HARRY MARTINSON: Ur Längs
ekots stigar
Rune Liljenrud
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar