Harry Martinsons VÄGEN TILL KLOCKRIKE 1948 jubilerar 70 år

HARRY MARTINSON – TIO Jubilerande böcker år 2018

*  VÄGEN TILL KLOCKRIKE 1948  ~  70 år 

Harry Martinsons "Vägen till Klockrike" utkom år 1948, efter flera omskrivningar, som författaren själv har redogjort för i ett förord till "Förlorade sonen" 1956:

FÖRORD

Romanen om landsvägsriddaren Bolle och hans kumpaner blev till under en lång följd av år och genomgick under denna tid många förvandlingar. I sin första version var den en rent realistisk skildring. Så kom kriget och manuskriptet fick vila. I tre år låg det i en låda och väntade på att författaren skulle besluta sig. I så fall skulle boken ha kommit ut i början av fyrtitalet. Så blev det nu inte. Tiden hamrade på med en slagkraft och en ondska som kom all litterär realism att krympa i betydelse. Ingen klagande korp eller kråka kunde ställa upp i tävlan med världens röde hane. En ny bok om Bolle blev skriven. Den blev denna gång mer och mer romantisk och förde mig fram på vägar som närmade sig sagan. Vad boken skulle heta hade jag redan från början klart för mig, och kanske var det just titeln som till slut ledde mig fram till vad som skulle bli den tredje och sista versionen. Det skedde en dag när jag upptäckte att det gamla luffarnas geografi inte var den moderna, men socknarnas och den gamla häradsindelningens. Detta var i själva verket ett nyckelfynd. Varje uppmärksam läsare av "Vägen till Klockrike" har säkert lagt märke till vilken betydelsefull roll socknen och häradet spelar i den värld som blev luffarens rike och på samma gång deras öde. Så blev den slutgiltiga versionen skriven. Ämnet hade äntligen avslöjat sin hemlighet för mig och skildringen utbredde sig nu enligt ett mönster som plötsligt tedde sig självfallet. [...]

Harry Martinson

Illustration av Börje Sandelin

I "Förlorade sonen" 1956 har Harry Martinson samlat bitar och fragment ur de olika versionerna under arbetet med "Vägen till Klockrike". Den lilla boken "Förlorade sonen" är en speciell utgåva för Bokklubben Svalan och har sänts ut som presentbok till 1956 års medlemmar. Bokens fulla titel är "Förlorade sonen och andra berättelser", och den är illustrerad av konstnären, målare och grafiker Börje Sandelin. 

"Förlorade sonen" innehåller kapitelrubrikerna "Förlorade sonen", "Hårt hållen", "Utan stadga" samt "Eftermäle" som avslutas med något av "luffarlivets epilog":

[…]

   "Man kunde exempelvis ha infört en lag som gav luffarna och lösdrivarna full frihet att röra sig vart de ville om de bara medförde ett handarbete åt Staten, ett handarbete som skulle ha varit avlönat precis som vilket fast arbete som helst. Handarbetet kunde ha varit mattknytning eller något dylikt, om vilket världen redan hade erfarenhet, och som visat sig kunna förenas med nomadliv, varför då inte också med luffarliv? 

   Om det hade funnits någon fantasi, någon förmåga till inlevelse i aparta naturers inre villkor, och om det hade funnits någon god vilja, så skulle sådana projekt både ha föreslagits, diskuterats och prövats. Men det fanns inte någon sådan god vilja. Och därför gick Sveriges största och sista luffargeneration andligen och kroppsligen i sank, utan att någon myndighet ingrep på annat sätt än att luffarna häktades för lösdriveri och fortfarande skickades till tunga och rigoröst lokalbestämda tvångsarbeten i Berget. Detta gråa sorgespel fortsatte till dess luffarna, utpinade av förföljelserna, tynande bort och försvunno från vägarna.   Tusenden av dem hade en gång tillhört numera utdöda yrken. Andra tusenden hade tjänat i hären och var medan de levde och luffade ett av de rätt rimliga pris Sverige fick betala för sin hundraåriga fred.   Men byråkraten är nu en gång byråkraten, och så dog den genuine yrkesluffaren, under årens lopp mer och mer föraktad, mer och mer socialt infamerad, utan att den ringaste blomma lades på hans grav och utan att ha fått den upprättelse som han förtjänat, klämd som han varit mellan två tidevarvs sköldar."

Illustration av Börje Sandelin

Harry Martinsons livsfilosofiska Vägen till Klockrike har flera gånger skrivits om här i Harry Martinson-sällskapets blogg och när Sällskapet år 2009 i Klockrike jubilerade 25 år sedan starten 1984, utdelades  det första Klockrikestipendiet till Harry Martinsons minne, till författaren Li Li med motiveringen:  

 ”För besjälat författarskap och lyhört inkännande översättningsarbete, som i språklig kamp med symboler, precisa ord och uttryck, tecken och bilder, skapar vägar mellan olika kulturer”. 

Li Li tackade med att tillägna Harry Martinson och Sällskapet två nyskrivna dikter:

Till Harry Martinson

Vi kände varann sedan länge. Innan jag lärde mig
att läsa klockan. Innan jag började gå

Ditt kinesiska leende. En cikadas röst
”Också du kommer att bli en luffare, en hemlös!”

Jag översatte din Aniara och blev ditt
plötsliga storskratt. Ett skratt mörkare än gråt

I Klockrike möts vi nu. Här är tystnaden tyngre
än ord. Vi flyger med cikadors klockslag

”En luffare är en poet. Ur hans vandringar
föds hans hem: en dröm, det ursinnigt skriande Intet”

I Klockrike

Inga klockljud, men en fågel som pilar förbi

Ingen luffare, men en grusväg där luffarna gick

Genom grönskan rinner den, förbi de stillastående husen

Ingen vandrar här längre. Vid skylten med bokstäverna

”VÄGEN TILL KLOCKRIKE” 

stannar en turist upp, för att bli fotograferad

Vinden blåser honom till en kläpp. Luffarnas rastlösa steg

Li Li, Klockrike 9 maj 2009

Rune Liljenrud

================

HARRY MARTINSON – TIO Jubilerande böcker år 2018

85 år  Kap Farväl!  ~ 1933

80 år  Midsommardalen  ~ 1938

75 år  Nomad  ~ 1943

70 år  Vägen till Klockrike  ~ 1948

65 år  Cikada ~ 1953

60 år  Gräsen i Thule  ~ 1958

55 år  Utsikt från en grästuva  ~ 1963

45 år  Tuvor  ~ 1973

40 år  Längs ekots stigar  ~ 1978
(Urval efterlämnade dikter)

35 år  Bollesagor  ~ 1983

(Ur det efterlämnade materialet till

Vägen till Klockrike)