Harry Martinsons MIDSOMMARDALEN jubilerar 80 år

Omslag: Bror Hjorth

HARRY MARTINSON – TIO Jubilerande böcker år 2018

*  MIDSOMMARDALEN  ~  80 år 

Georg Svensson som år 1931 kom till Bonniers och där blev den förste redaktören på Bonniers Litterära Magasin, som grundades år 1932, hade under många år ett betydelsefullt samarbete med Harry Martinson, som han skrivit om bl.a i boken Harry Martinson - som jag såg honom, 1980. I en inledning till SVALANS utgåva 1974 av Harry Martinson-texter, i samband med att Nobelpriset i litteratur detta år tilldelades Harry Martinson, skriver Georg Svensson bl.a om hur svår tillvaron var för Harry Martinson efter att han på sin födelsedag den 6 maj 1927 mönstrade av för gott och lämnade det hårda livet till sjöss. Han hade ådragit sig dåliga lungor och behövde vård på sanatorium, han var hemlös och utan fast inkomst. År 1929 gifte han sig med Moa Martinson och, finner Georg Svensson, "det skänkte Harry Martinson bättre materiella förutsättningar att skriva. Därtill kom att den tid makarna bodde på torpet Johannedal i Ösmo skänkte Harry Martinson ett nytt litterärt revir, den mellansvenska naturen med skog, ängar, vatten och berg. Från dessa revir hämtade han stoffet till tre underbara små prosaböcker, Svärmare och harkrank 1937, Midsommardalen 1938 och Det enkla och det svåra 1939.

Den senare boktiteln karakteriserar rätt väl vad Martinson är ute efter i dessa av småstycken sammansatta böcker. Det enkla, det är trots sin oändliga sinnrikhet naturen med allt som växer och lever däri. Det svåra, det är frågorna om meningen med allt detta, om det egna jagets plats i tillvaron."

År 1974 när Albert Bonniers Förlag i serien SVALANS SVENSKA KLASSIKER, utgav ett urval av Harry Martinsons texter, var Georg Svensson redaktör och urvalet gjordes i samråd med författaren. Urvalet innehåller bl.a en KALENDER, sammanställd ur Det enkla och det svåra - januari till november - men december månad har sin text "SOL" hämtad ur  Midsommardalen.

Harry Martinsons Midsommardalen 1938 är främst en hyllning till naturen, klädd i sommarens skönhet, men där finns också årstidsväxlingarna med och det finns mycket vinter i Midsommardalen. I bokavsnitt "Vi börjar i vattenbrynet" skriver Harry Martinson högst intressant om hur han arbetar:

"Vi minns ofantligt mycket, men i spridda bildskurar som viljan sedan får försöka sammanföra till hela bilder. Alla mina sommarsaker om naturen skriver jag på vintern och utan föregående anteckningar." 

Många olika utgåvor finns av Svärmare och harkrank 1937, Midsommardalen 1938 och Det enkla och det svåra 1939. Harry Martinson-sällskapets utgåva år 1963 "Naturessäer" har ett mycket värdefullt efterord av Bengt Emil Johnson. 

Detta år när Midsommardalen jubilerar 80 år, är det särskilt intressant att också söka ledtrådar tillbaka i Harry Martinsons tidiga diktning, och där finns mycket!

Sven Stolpe skriver i sin bok Det svenska geniet 1935  mycket erkännande om Harry Martinson: 

"Martinson har gett mig en mer gripande och livsavgörande kontakt med ursprunglig mänsklighet, ofördärvad spontan godhet än någon annan människa. [...] Martinson är något av denna naturmänniska, som kan komma oss alla att blygas över vårt förtorkade känsloliv, vår lytta generositet, vår sovande människokärlek.[....] Mitt i en litterär värld, där vitsiga alexandriner vrida och vända på sina negationer [...] står denne leende, unge lungsjuke sjöman med ögonen lysande av livsglädje och människokärlek - mest lik ett barn eller ett helgon. Det är ett mycket egendomligt och överraskande skådespel, som med all rätt dragit uppmärksamheten från de flesta andra företeelser i vår unga litterära värld. Det var mycket länge sedan en ung diktare i Sverige möttes av en så redobogen och välförtjänt ge kärlek. [...] Denne unge självbildade sjöman skriver ett språk, som kommer även den uttrycksfullaste akademiska stil att verka normalprosa eller kanslistil, det rymmer en rikedom på friska sensationer och fräscha associationer som ingen annan svensk diktares. [...] Vill man ha en konkret föreställning om vilken furia, vilket jublande poetiskt vanvett, som kan gripa Martinsons fantasi, skall man läsa hans fantastiska saga om "Frövodan", ett av de många mästerstycken, som han inte brytt sig om att införa i sina diktsamlingar. Citatet kan användas som probersten och lakmuspapper: den som reagerar rött, den som inte fascineras, skall lämna Martinson åt sitt öde. Men den som låter sig påverkas, ser de fantastiska synerna, bländas av färgrikedomen och rycks med av språkets rytmiska susning, för honom stå många fröjder öppna."

SAGOSKOG

Sagan om "Frövodan" infördes i Bonniers Litterära Magasin 1934:4 "JUNGFRUN OCH SKOGEN - Tre dikter av Harry Martinson" och den finns citerad av Sven Stolpe i Det svenska geniet 1935. Ingegerd Bodner citerar i Brevskolans studiematerial om Harry Martinson Betrakta dess landskap, 1983 helt kort ur Harry Martinsons SAGOSKOG. Ingegerd Bodner antyder att däri kan anas påverkan av surrealism och hon citerar vad Harry Martinson i en intervju 1932 sagt om detta:

"... fattad som komplement är surrealismen värdefull, den pekar mot fördjupning och syntetisering. För mig betyder surrealism att nattjaget ingår som beståndsdel i dagjaget, att man alltså gör rättvisa åt både natten och dagen, det mänskliga psykets två sidor. Drömmaterial har jag aldrig använt, men jag kan lätt försätta mig i ett tillstånd i vilket jag tänker och förnimmer somnambulistiskt."

--------------------

SAGOSKOG

   Plötsligt en dag börjar min sagoskog att leva. 

  Jag själv ett töcken svävande i sagan. Jag själv en urfågels susande vinge trevande i tidlöshet. 

   Björnmossan så mjuk, så borstmillionisk, den känner efter i barfotahålfoten om nerverna leva. Då ryser jag i min tidlösa dröm: Jo, jag lever. Betagen av allt i ditt tempel! 

   Jag är som ett stråldjur. Ett rött sken är jag – solar, ringar, ljud, klang. Mitt ena öra ligger långt ut i rymden. Det lyssnar till molnens flyktiga vissnande, till havets monotona fnysande och granskogstopparnas sassande ljud. Det andra ligger på marken och hör jordens hjärta, djupt där nere.

   Källorna viska, vattenådrornas gastar smyga runt i hemliga grottor där silverlyktor hänga. Dessa silverlyktor – jag vill drömma deras bild, de hänga på trådar av eld över en svart ström. Och i den grottan ligger en sagokvinna ensam. 

   Hennes hud är gyllene, brösten glänsande som lampor som aldrig döden kan släcka eller förvissnandet nå. Hennes hår har den färgen som är sagans, men som i solen förvandlas till simpelt purpur – även det värdigt att kyssa intill läpparna blöda och vissna bort som för en eld.
   Armarna i sin gratie äro mjuka som eldtungor och fasta och härliga som kopparådror ringlande sig inne i ett mörkt berg, fjärran från förbrukade landsändar där gruvorna gäspa. 
   Hennes ben är eldlysande kolonner, hennes säte som spända kinder av guld. Över henne hänga silverlyktor dansande som lätta fröhus i klangen från alla hemliga ådror omkring.
   Sagokvinnan speglar sig i strömmen. Hennes ansikte lågar, blodet flammar under huden. Hon är dödssjuk av gratie, galen av skönhet. Omslingrad av heliga rötter är hon fängslad i sin egen skönhet. Hennes hjärna är ett grubbel: hon måste minnas alla träd och blommor som växa på jorden och alla algväxter i havet och allt sjögräs, de minsta mossor måste hon minnas och den lilla, lilla niktblomman med det gyllene stoftet som man pudrar de såriga dibarnen med, och maskrosens beska skaftmjölk som blinkande kaniner äta om sommarkvällarna.
   Allt måste hon minnas. Hon har i sitt minne idéerna till all grodd, blommor, träd, örter. Ett av hennes tusen ännu ej diktade kärleksnamn är Frö-Vodan.
   Hon skall aldrig nås av några dödar. Ej av silverdöden, ej av koppardöden, ej av måndöden eller stendöden, ej av diamantdöden.
   En gång vart tusende år glömmer hon en blommas idé, då gråter hon och speglar sig i strömmen, dödssjuk av gratie, galen av skönhet, och tårarna äro frö till hundra nya jordeblommor oförlikneliga i skönhet.
   Då går ryktet kring jorden om nya orkidéer och fördubblade korgväxter och en ny äppelsort blåser upp sina kinder under månen. 
   Och den nya orkidén får namnet Marco Polo, och korgblomman som luktar av nyförädlad kamfer uppkallas efter en by på den ryska stäppen: Kamenka-Strumilova. Då börja mosshumlornas klockor brumma – "ett barn är fött i gräsen", och den klockan går på myren Saista i Lappland och på tundran Objaja och på gensinghöjderna kring Jang-tse-kiang, och då sjunger i vart hjärta som älskar, den sången. 
   Så drömde jag om Frö-Vodan. Och för att göra drömmen henne värdig stirrade jag in i solen tills blindheten kom och ringarna från de blinda tiggarnas land dansade. Så gick jag förblindad hem stödd på en kådig granstör, sakta följande stigen i ljungen, trevande mig till torpets säng, och sov intill morgonen i det oinskränkta mörkret. 
   Men sagominnets lykta öppnar eldschakt i min dröm. Jag drömmer falldrömmen som i min barndom. Men nu faller jag djupare än då. Nu faller jag in i jordens bröst, in till Frö-Vodan.

-------------------------------------------------

Enligt kontakt med Lorenz Hatt, Konsthandel & Antikvariat, Hägersten är fritt att här citera ur katalog med mycket intressant gällande Harry Martinson. (7/ Konstverket är nu försålt!)  

52. Oljemålning på papp, 70 × 49 cm, signerad och daterad 1934. Med egenhändig påskrift av titeln och dedikation till Erik Asklund. Inramad. Harry Martinson utövade sitt måleri i huvudsak under första halvan av 1930-talet, med kulmen just 1934. Han skapade ofta bild och dikt i nära samklang och behandlade författarskapets konkreta motiv samtidigt i teckning och måleri. Sagomotiv är aktuella för honom 1931–35 och denna målnings tema har möjligen en motsvarighet i hans dikt »Sagoskog», med dess »sagominnets lykta» i sista stycket. Martinson sände »Sagoskog» till Sven Stolpe på Fronten 1932, men den trycktes först som en av »Tre dikter» i Bonniers Litterära Magasin 1934. Dikten framkallade syner hos en entusiastisk Stolpe, som återgav den i dess helhet i Det svenska geniet (1935). »Vill man ha en konkret föreställning om vilken furia, vilket jublande poetiskt vanvett, som kan gripa Martinsons fantasi, skall man läsa hans fantastiska saga om »Frövodan», ett av de många mästerstycken, som han inte brytt sig om att införa i sina diktsamlingar.» Målningen avbildas i Ingvar Holm, Harry Martinson i målarnas mitt (2004), s. 65.

Ur Lorenz B. Hatt www.hatt.se  www.bibliofil.se 

Innehåll:

1. Ett urval böcker av Harry Martinson, utgivna under hans livstid

2. Böcker av Harry Martinson ur Sven Stolpes och Rudolf Värnlunds bibliotek

3. Fem unga och några andra publikationer med bidrag av Harry Martinson

4. Några översättningar

5. Handskrifter 1928–29 

6. Andras böcker som gåvor av Harry Martinson

7. »Sagolyktan»

LANDSKAP

Nära landsvägen ligga stora rösen på en åkerren. Förr har jag själv varit med om att lägga sådana rösen. Därför känner jag stenrösets tyngd. Alltså kan jag tillgodoräkna mig åtminstone det: stenens tyngd, livets tyngd. För den som känner, känns tyngden av dessa stenar i hela nejden. Varje sten i röset är buren dit på knän och händer eller släpad dit på en vresig asa. Hit bar mig Truls! Hit bar mig Måns, skrika stenarna för den som har öron för stenars rop. Ibland har man det. Då vet man sången som mumlats in i stenen där. Den groteska sången om hur män få lyftbrottet. Ännu ser man hans vålnad eller spöke lyfta stenen och sedan gå hem med bråck för livet. Som eldslågor sitta gula fjärilar på ett äldre röse, ett som redan är patinerat och virvelmönstrat av lav. En nyponbuske fäller på stenen dagförgängliga rosenblad.

   Måns gick hem; Truls gick hem, för länge sedan.

   Pinnharven sargar om hösten sina tänder mot stenen här och vinterhöstacken reser sig presenningstäckt mot molnet som en mage i åttonde månaden. Då regnar det, då oxideras allt, till och med höet i vinterstacken; de yttre stråna i stackens tjocka nederdel svartna som järntråd. Och alla stenar gråna ännu mera. Måns gick hem; Truls gick hem för länge sedan.

HARRY MARTINSON:
Ur Midsommardalen, 1938

Midsommardalen

~ en god bok
 för alla årstider!

Rune Liljenrud


================

HARRY MARTINSON – TIO Jubilerande böcker år 2018

85 år  Kap Farväl!  ~ 1933

80 år  Midsommardalen  ~ 1938

75 år  Nomad  ~ 1943

70 år  Vägen till Klockrike  ~ 1948

65 år  Cikada ~ 1953

60 år  Gräsen i Thule  ~ 1958

55 år  Utsikt från en grästuva  ~ 1963

45 år  Tuvor  ~ 1973

40 år  Längs ekots stigar  ~ 1978
(Urval efterlämnade dikter)

35 år  Bollesagor  ~ 1983
(Ur det efterlämnade materialet till
Vägen till Klockrike)