Nobelpristagarna i litteratur Harry Martinson och Pär Lagerkvist "Om kosmos och om havet"

Under Harry Martinson-sällskapets årshögtid i Växjö 6-7 maj 2017 gavs bl.a ett "Litterärt/musikaliskt collage om Harry Martinsons och Pär Lagerkvists tankar och texter i kosmos", som följdes av ett samtal om programmet, med Pär Lagerkvist-samfundets ordförande Magnus Eriksson. Som inledning lästes ur Harry Martinsons Doriderna:

"När man diktar om kosmos får man inte dikta hållningslöst. Man måste hålla sig så nära man kan till vad vetenskapen funnit och naturlagarna kan tänkas tillåta. Först därifrån bör man ha licens att sväva ut i sökande spekulation. Även då bör man emellertid vara skyldig sig själv och logiken att i det längsta undvika paradoxer. Lika viktigt är att man ser upp för tautologier. Allt detta tillsammantaget och till sina delar uppfattat och tillämpat, bör vara den kosmiska diktens verslära och prosodi."

Harry Martinsons och Pär Lagerkvists symbolanvändning möts i programmet med deras tankar och texter i kosmos. Såväl Harry Martinson som Pär Lagerkvist använder t.ex  metaforen "Spjutet", Harry Martinson i Aniara, Sång 53 och Pär Lagerkvist i hans sista diktsamling Aftonland, vilket gav utgångspunkt för ett intresserat tankeutbyte med årshögtidens deltagare.

SPJUTET

På elfte året fick vi se en syn;
den smalaste, den magraste av syner:
ett spjut som rörde sig i Universum.
[...]
Men ingen visste, ingen kunde veta.
Någon gissade, men ingen trodde.
Det var på något sätt ej till att tro på,
var meningslöst som föremål för tro.
Det bara flög igenom Universum.
Tomhetens spjut gick meningslöst sin bana.                                                     Men ändå hade denna syn
en makt...

[...]       HARRY MARTINSON

SPJUTET ÄR KASTAT

Spjutet är kastat och vänder aldrig tillbaka.
Glödande skall det genomfara mörkret
i sin heliga båge.

Utslungat är det för alltid
med sin lågande spets
och ännu inte födda människohjärtan väntar att genomborras
av det.

Utslungat är spjutet för alltid.

*
Vems är handen som slungade spjutet,
vem är spjutkastaren?

[...]

Det är jag, den genomborrade som frågar.

[...]       PÄR LAGERKVIST 

Harry Martinsons Gåtan och Pär Lagerkvists Jag vet att bortom det jag dunkelt anar, ur Istället för tro, brukar båda "Gåtan" som en viktig metafor. 

Båda Nobelpristagarna brottas med existentiella trosfrågor och de metaforer som används för livstolkning bjuder hjälp åt sökare. Programmet avslutades med Harry Martinsons En gång kom jag till paradiset ur diktsamlingen Längs ekots stigar - Ett urval efterlämnade dikter. Prosadikten förstärkte den ödslighet i kosmos, som hela programmet mäktigt tolkade:

En gång kom jag till paradiset. Det var tomt. En övergiven by
i en avlägsen lövskog.
Även skolhuset stod till uthyrning. Men ingen kom.
[...]

Upplevelsen av havet är mycket viktig hos såväl Harry Martinson som Pär Lagerkvist. Harry Martinson låter förstå, under en radiointervju "Nutidsförfattare" den 18.11.1952 i Radio Blekinge om tiden till sjöss, att det som intresserade mest var själva upplevelsen av havet.

"Att stå på frivakten när man väl var fri, då gick man inte och kojade meddetsamma, utan man kunde ställa sig i lä om skorstenen på båtdäck exempelvis och se på stormen, stå och se på orkansjön i en svår tredagare. Det tröttnade man aldrig på, det blev alltid så starkt, så stort att det kunde aldrig bli banalt. Det hade man alltid en känsla av att där ute var man säker. Man var säker på sig själv och man var i någonting som man hade vant sig vid och något som man kunde hävda sig i. Därinne under horisonterna, där låg kontinenter och länder och skröt och skrävlade att det var de som betydde allt i universum. Då stod man därute på ett gungande båtdäck och såg stjärnorna över, skruva sig i rullningen och orkansjön som gick högre och var som  som väldigt stora backar då som kom utav vatten som rullade an och ibland bröt sjön och gick in då, slängde in några tusen ton vatten över däckena, ett väldigt force. [...] Havet är ett ofantligt kulturområde som alltid öppnar nya, nya perspektiv undan för undan."

Harry Martinson ger i Resor utan mål och Kap Farväl! glimtar ur detta kulturområde. I hans prosa och lyrik möter levande bilder från skilda världshörn under olika årstiders villkor. Havet som drömspel och verklighet heter ett kapitel och just denna titel kunde sägas sammanfatta själva upplevelsen av havet.

"Inne i mitt hjärta nynna liksom kosmiska mandoliner, likt syrsorna i mitt hemlands doftande hö."

Sommarens havsmoln äro horisonternas tyllspetsar -
bakom dem äro österns hemligheter
och västerns oro.

[...]  

Gråa visor äger havet många,
hårda dagar, gråa nordsjödagar -
i oktober klinga inga munspel
ifrån kvästa jungmän djupt i stormen.
Stormen yler, inga mandoliner
kvittra mer på sommarns sjömansvalser.

[...]  

Sen vaggar det enda skepp du har ägt:
din kista, denna svarta; och allt blir vägt
av bårmän och vind som omsusar.

[...] 

"Ibland synes mig havet som ett drömspel, så nära verkligheten levde jag, så skiftande ungdomsår hade jag."

[...]  

I Harry Martinsons postumt utgivna diktsamling Längs ekots stigar finns dikten Gå i båt, som kanske kan ses som en summering av Harry Martinsons existI entiella allvarstankar från sjöresorna.

GÅ I BÅT

Till att avveckla sig skall man alltid vara beredd.
Att tackla av sin rigg, att packa in seglen.
Vara inställd på vågornas sömnsång och på att huggas upp av
havet.
Skeppets själ skall en gång lämna skeppet i en liten båt i
passaden.

Då skall matrosen vara med,
skrämd och blottställd, men beredd
för en längre och mörkare färd.
Ingenting har sagts och ingen har vågat fråga.
Kompassen en annan.
Havet ovisshet.
Kanske finns en okänd ö.

HARRY MARTINSON

Ann-Charlotte Dahlstedt, f.d journalist med släktrötter ur havets näring, har sedan barnsben tillbringat varje sommar i Bohuslän och bor nu sedan ett 20-tal år på Tjörn, som också Pär Lagerkvist älskade och har beskrivit som ett stycke av "det evigas hem här på jorden". Tjörn genom Pär Lagerkvists ögon heter en intressant och välskriven bok med vackra bilder, som Ann-Charlotte Dahlstedt med hjälp av Eva Bertilsson Styvén, född på Tjörn och f.d lärare på Billströmska folkhögskolan, utgivit med stöd av bl.a Pär Lagerkvist-samfundet i Växjö. I boken möter vi fördjupande bilder av Växjösonen Pär Lagerkvist, inspirerad av Bohusläns karga och vindpinade klippor. Sammanlagt fick han där uppleva drygt 40 somrar, den sista år 1973. Han avled 11 juli 1974 på Lidingö, där familjen bodde och han vilar, med hustrun Elaine, på Lidingö kyrkogård.

För Pär Lagerkvist symboliserade havet det gåtfulla, livets ursprung, något oberäkneligt, som på en kort stund kunde skifta från rofylld stillhet till raseri, skriver Ann-Charlotte Dahlstedt och påminner om vad Pär Lagerkvists son Ulf menar, "att fadern fångats av havets trollmakt, att han var trollbunden."

Omgiven av tomhet
så som en stjärnbild av rymden,
med oändliga avstånd mellan sina ljuspunkter,
mellan de tidlösa uppenbarelserna av sig själv.

Så lever i fullkomlig jämvikt,
i död fulländning,
Sanningen om det stora Intet.
Tomhetens själ.

Så som en stjärnbild
med en bortglömd gudomlighets namn.

(Ur Aftonland)

Hav och himmel mötas grå där ute.
Blicken inte når så långt som ämnas.
Kvar de står och bryggan vill ej lämnas.
En blev borta.

(Ur Hemkomst, samlingen Hemmet och stjärnan)

Ann-Charlotte Dahlstedt har i sin bok om Pär Lagerkvist ett kapitel "Guds skrivbiträde på jorden", som hon avslutar så: En nattlig utflykt på berget med den vidsträckta utsikten år väst blev inspirationskälla till dikten om stjärnehärar ur diktsamlingen Genius. Den lyder: 

Se stjärnehärar tågar bort

i mörka himmelsrummet.

Från nattens rymder inom kort

blir segerrop förnummet.

Se rymdens ljusa vimmel där,

se segertågets skara!

O att min själ skall vara här

och vänta budskap bara.

(Ur Genius)

Rune Liljenrud