Idag den 20 juni 2017 är det 100 år sedan Harry Martinson slutade skolan i Jämshög. Han bodde på Ekdungen i Jämshög "Ålderdomshem av sten" HARRY MARTINSON: Psalmen vid examen djupaste skolminnet "Herre, signe du och råde"

Bengt Bejmar delar med sig av ett utklipp från någon tidning på Författarmuséet i Jämshög, där Harry Martinson berättar om det djupaste minnet från skolan:

Det djupaste minnet jag har av folkskolan är att vi sjöng psalm 500 vid årsavslutningen. Där utanför skolfönstren var det blommande vår, och egentligen borde man ha längtat ut, tycks det, men många av oss som gick i fjärde klass och nu skulle ut i livet att tjäna såg på varandra och sjöng slutpsalmen med beklämning, ungefär som vid en grav. Vi tyckte att vi begravde vår barndom, som nu var oåterkalleligen slut. Nu skulle visserligen frihetens tid börja så fort bara konfirmationen var gjord, men ändå var det som om denna väntande frihetstid skickade kalla kårar genom en där man stod stel i bänken och sjöng. Det var inte bara ovissheten som steg fram som en vägg trots våren. Man anade också försåt från framtidens håll och kyldes vid tanken på dess nyttokrav på individen, krav som skulle bli, det visste man, allt krassare ju längre man avlägsnade sig från folkskolan under almarna på backen.

Om jag nu håller mig till pojkarna, så skulle en del av oss bli vallpojkar fram till tiden då vi skulle få läsa för prästen, ett par tänkte rymma och luffa i riket för att kontrollera om det var sant vad som stod i geografin, en tänkte bli sjöman och stod och darrade och vägde mellan sin längtan till främmande land och sin rädsla för stryk, (i äventyrsböckerna hade vi läst att skeppspojkar alltid fick mycket stryk). Svårt var det också att skiljas från en del av flickorna, som man ögonförälskat sig i. Nästa gång man såg dem skulle man vara en slät figur i den begynnande långbyxekonkurrensen.

I denna avslutningsstund förtätade sig hela skoltiden, och man greps av skolkärlek på ett sätt som kanske påminner om den avskedets kärlek en för övrigt slyngelaktig son kan känna uppstiga i sig då han från sista vagnen i ett tåg vinkar adjö till sina schartauanska föräldrar. Man kände att det var något som fattades. Och Gud vet om man inte innerst längtade att få fortsätta med skolan, eftersom man i alla fall blivit vand med den och visste att den ville en väl. Men slut var den, och livet började, och däråt fanns ingenting att göra.

TIDNINGENS BILDTECKNING  

Harry Martinson sjunger "Herre, signe du och råde", 

och utanför skolfönstret är det blommande vår.

Den ståtliga, nu rivna huvudbyggnaden,
 var tre våningar hög

 "Ett ofantligt hus, byggt av granit och vitrappat på hela fasaden, så att det var skrovligt som ett rivjärn och strävt som huden på en sjöstjärna."

Så skriver Harry Martinson 

i den självbiografiska boken

Nässlorna blomma

Rune Liljenrud