Fil. doktor Carl-Fredrik Palmstierna (1903-93) utgav år 1959 i egen tolkning och med kommentarer Öst Västlig Divan av Johann Wolfgang Goethe (1749-1832). Den 22 mars 1982 hade han under strecket i Svenska Dagbladet en intressant artikel med anledning av att det då var 150 år efter Goethes död FRÅN WEIMAR TILL KLOCKRIKE, där Carl-Fredrik Palmstierna bl.a. skriver:
1948 ANADE Algot Werin, professor i litteraturhistoria i Lund 1948–58, "faustiska drag" i Harry Martinson. Givetvis avsåg han dennes lidelsefulla kunskapstörst. Att Werin, denne fine Goethekännare var på rätt spår, bekräftades åtta år senare, då Martinsons kosmiska diktning exploderade i Aniara, hans länge förberedda stora "revy om människan i tid och rum". Tord Hall har i Naturvetenskap och poesi givit oss en ovärderlig nyckel till tankevärlden hos Martinson, som med större rätt än både Viktor Rydberg och Strindberg bör kallas "den svenske Faust". [...]
Tidigt insåg Martinson att det oerhörda i den moderna världsbilden realiter ej kan fattas av sinnen, känsla eller förstånd, eftersom realitet är en avgränsad föreställning. Poesin förutsätter dock en sådan begränsning. "Vore diktens värld inte begränsad", säger Martinson, "så skulle den heller inte existera som någon värld, ty diktens källåder är förundran och utan gränskänning och gränskänsla ingen förundran". [...]
ÄR DET för djärvt att i mångfrestaren Goethe se en äldre trosförvant till Martinson i "existensens Mysterium"? [...] Liksom Martinson talar Goethe ofta om förundran (Erstaunen) över tillvaron och kallar en bävande förundran (Schaudern) för "människans bästa del". Men samtidigt ryggar han med skräck inför ett alltför dristigt inträngande i alltets hemligheter. "Urfenomenen" bör lämnas i fred. Det ligger trots allt någonting positivt i vår mänskliga begränsning. [...] Även Goethe vill tro att naturvetenskap och poesi skall kunna mötas på ett högre plan men är på sin ålderdom lika illusionslös om framtiden som Martinson: "Och ägs de vises sten av dårar, ej bleve ägarn därför vis." [...]
Carl-Fredrik Palmstierna uppehåller sig i andra delen av Goethes Faust vid hybris och Urmödrarna, en vision av det kosmiska skapandet, livets egna verkande krafter som blir till en påminnelse om skuld och en maning från moderligheten, mot vilken en gång förbrytelse skett.
VID SIDAN av denna apoteos må ställas de sista raderna i Vägen till Klockrike, den av sina böcker Harry Martinson satte högst. Den moderlöse Bolle är död och ombord på Karons färja. Den för honom utanför tiden men omsider åter tillbaka i tiden. Han blir reinkarnerad som ett om allt föregående omedvetet, nyfött barn hos en ung mor av indianstam. "Det var en klar dag någon månad efter regntiden... Det var i paradiset." Bolle är hemma - som Mats i Rune Lindströms Himlaspel, denne bygde-Faust.
Liksom på ålderdomen Goethe vände sig Maratinson mot "inre rymder" och nådde uppenbarligen fram till tanken på en ordnande princip i världsalltet, en världssjäl."
Carl-Fredrik Palmstierna avslutar sin artikel under strecket i Svenska Dagbladet med en Vaggvisa av Johann Wolfgang Goethe och tankarna i den är nära avslutningen av Harry Martinsons djupt symboliska och livsfilosofiska Vägen till Klockrike:
..."Evigt, naturligt en verkande makt
frigör och skapar i lagbunden takt
livet må skilja, förena till en,
ovanom andar och nedanom sten..."
Harry Martinsons tankar i Vägen till Klockrike om världsalltets tomrum har likheter med Goethes idédrama om sanningssökaren Fausts nedstigande i det absoluta tomrummet bortom tid och rum. Faust vill utforska tillvarons gåtor och slits mellan Mefistofeles, anden som förnekar, och den goda, oskuldsfulla Margareta eller Gretchen. Goethe gör Faust till höglärd doktor, men hans kunskap värderas kritiskt med "Och ägs de vises sten av dårar, ej bleve ägarn därför vis"; samma varnande ifrågasättande som Harry Martinson uttrycker i Aniaras sång 64 om det ansvarslösa hanterandet av tekniken, "vishetens sten gömd i geniets slaktmask."
- Stilla i båt! varnade Karon. Jag ska förklara.
Bolle satte sig åter ner i dödsekan. Han stirrade som ett lyssnande och skrämt barn på Karon, som nu blivit lika lugn som före.
- I det stora världsalltet är det mesta tomrum, sade Karon. De millioner solarna, hur stora de än är, kan liknas vid värnlösa gnistor i släckande vatten, ifall man skulle jämföra deras värmande kraft med det oändliga tomrummets kylande makt och välde.
Så förstår du kanske att det inte kan vara så att tomrummen bara släcker. Tomrummen måste ha en mening som inte människan känner. Tomrummen måste ha en makt som inte bara utsläcker. Ty vore det så att tomrummen inte hade någon annan uppgift än att skilja solar åt med oändliga avstånd och sedan uppsluka dessas värme och ljus, då skulle universum för länge sedan vara att likna vid glesa svärmar av gnistor nedsänkta i släckande vatten. Och världsalltet skulle då för länge sedan vara utslocknat.
Nej, tomrummen har en skiljande mening och en förenande. De olika världarnas människor vet ingenting om varandra. Avstånden är för stora för de levande, men inte för de döda. Och det är väl och lyckligt att de olika världarna ingenting vet om varandra.
(Ur Vägen till Klockrike, kapitlet Karon i luren tutar)
Carl-Fredrik Palmstiernas artikel under strecket i Svenska Dagbladet inleds med ett konstaterande som efter en omläsning av Goethes Faust och Harry Martinsons Vägen till Klockrike, är relevant att avsluta bloggtankarna här med:
"Goethe har utövat ett mäktigt inflytande på efterföljande generationer av diktare; sålunda är Harry Martinsons verk märkt av den tyske titatnen."
Klockriketeatern är en finlandssvensk teater, som har sitt namn från teaterns första uppsättning år 1991, Harry Martinsons ”Vägen till Klockrike”, i regi av Kristin Olsoni. Klockriketeatern har en egen scen i centrala Helsingfors
I anslutning till Klockriketeaterns första uppsättning ”Vägen till Klockrike” gjordes en värdefull inspelning med bl.a. skådespelaren Martin Kurtén, som till inledning läser Harry Martinsons dikt Nuet från diktsamlingen VAGNEN.
Makarna Kristin Olsoni och Martin Kurtén är båda Harry Martinson-sällskapets hedersmedlemmar. När budet når oss om att Martin Kurtén den 27 november 2013 har avlidit, blir saknaden efter honom stor. Att nu lyssna till hans uppläsning av Nuet vid inspelningen från Klockriketeatern, blir till en minnesrik högtid, och varmt deltagande tankar går till Kristin Olsoni:
NUET
Innan nuet brister och förstöres
sitter sländan invid vattenspegeln.
Var sekund ett slag på dödens klocka,
var minut ett liktåg av sekunder.
Låt oss dröja tätt vid ögonblicket
nu när fjäriln snuddar evigheten
innan nuet brister och förgöres.
Rune Liljenrud
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar