De blomster som i marken bor
kan aldrig själen glömma.
Hur skönt att djupt bland gläntors flor
se solens fingrar sömma
en vacker klädnad till den säng
som vi ger namnet sommarns äng
och som med solens gyllne tråd
hopsömmas våd för våd.
En sommarpsalm jag sjunga må
i själens vinterdagar
och låta tungsint tanke gå
och mana sommarns hagar
att träda fram till sinnets stöd
i vinterns långa själanöd,
att djupt i minnet skåda Gud
i evig sommarskrud.
HARRY MARTINSON: Sv. Psalm 202
Vårt nordiska vintertungsinne - kanske välbekant för många av oss efter årets långa, kalla vinter? - lyfter Harry Martinson fram i uttryck som "själens vinterdagar", "vinterns långa själanöd", "tungsint tanke", säkerligen med syftning både på vår yttre och inre vinter. Men trots dessa dystra bilder avslutas dikten i ljus och hopp och förtröstan.
Men allra starkast intryck gör den underbara och oväntade bilden av solen i strof 1! Vem har tidigare tänkt på solen som en flitig sömmerska, som med sin gyllene tråd ivrigt syr samman våd efter våd av sommarens vackra klädnad? Vem utom Harry Martinson med sin lekfulla fantasi och ordglädje hade kunnat ge oss denna både roande och tjusande - och ganska vardagliga - bild av solens idoga arbete att skapa en vacker sommaräng för oss att njuta av en tidig sommarmorgon?
Det är också ganska förvånande, att en manlig författare så naturligt valt en så konkret och textil bild för solens "handarbete". Martinson använder för övrigt en hel del bilder och uttryck med textil anknytning. Var han speciellt handaslöjdsintresserad, kanske rent av -kunnig? Det kunde vara ett intressant område att mer fördjupa sig i.
Disa Lundgren
Valborgsmässoafton 30 april, 2010
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar