Ännu ett år har gått sedan Harry Martinsons rymdepos Aniara publicerades den 12 oktober 1956 och ännu en gång kan vi konstatera att hans varning till mänskligheten är lika aktuell i dag. Den kursändring som vårt globala samhälle så desperat behöver går fortfarande oerhört långsamt och trögt. Hoten mot vårt släktes överlevnad – inte minst en galopperande miljöförstöring och en vansinnig kärnvapensatsning – finns i högsta grad kvar.
Ändå… Det verkar som om år 2009 hittills bjudit på glimtar av hopp. Miljöfrågorna har kommit högre upp på politikernas agenda och inte minst det folkliga engagemanget växer enormt inför den stundande miljökonferensen i Köpenhamn. Det internationella umgängesklimatet har blivit bättre och är nu mer inriktat mot samtal och förståelse än som förut mot misstänksamhet, hot och militär intervention. Kan det rentav vara så att det ”bättre klimat i mänskohjärtat” och den världsförbättring som Martinson längtade efter så starkt just nu håller på att spridas över vårt sargade klot? Låt oss hoppas det, och låt oss hoppas att det fredspris som världens mäktigaste man ska ta emot i december ska vara förpliktigande. Det gäller att inte bara tala om fred utan att också handla i fredens anda. Det gäller för världens mest miljöförstörande land att vara berett att göra uppoffringar vid konferensen i Köpenhamn och för de fem gamla kärnvapenstaterna att leva upp till gamla löften om avskaffandet av kärnvapen när man nästa år samlas till NPT-konferens om icke-spridning av kärnvapen. Som sagt: LÅT OSS HOPPAS.
Vad tänker President Obama och andra makthavare innerst inne om dessa livsavgörande frågor? Vad tänker vi alla? Redan på 30-talet funderade en meningsfrände till Harry Martinson på detta. Jag syftar på Elin Wägner, freds- och miljökämpen, som Martinson efterträdde på stol 15 i Svenska Akademien:
”Jag tänkte på alla de skaror av krigare med ständigt nya, ständigt farligare vapen som dragit över jordens ansikte, kämpat, förblött, och av tåliga kvinnor blivit ersatta av andra. Och det var som om mänsklighetens ansikte börjat förlora sitt lugn inför den allra sista uppsättningen av krigsmän, som nu gör sig redo att dra över jorden med sina apparater för förgiftning, förbränning, kvävning och blåsdragning. Vad tänker du innerst inne, mänsklighet?”
(Ur Tidevarvet, 7 sept. 1935)
Åke Widfeldt
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar