Den 31 maj 2009 är det 50 år sedan operan Aniara hade urpremiär på Kungl. Teatern/Operan, Stockholm. Föreställningen gavs 109 gånger. I mars 1960 gavs Aniara på Hamburgische Staatsoper, i december 1960 på Théâtre Royal de la Monnaie, Bryssel och i december 1963 på Landesteater Darmstadt. Om Operan Aniara och dess mottagande på olika scener och i massmedia efter urpremiären 31 maj 1959 i Stockholm, finns mycket att läsa i Johan Stenströms bok "Aniara - Från versepos till opera", Bokförlaget Corona AB.
Världens första rymdopera Aniara av Karl-Birger Blomdahl med libretto av Erik Lindegren, tillkom i nära samarbete med Harry Martinson, som också arbetade fram nya texter för den sceniska gestaltningen. Harry Martinsons versepos Aniara med 103 sånger, omfattar sammanlagt 218 trycksidor. Librettots text ryms på 16 sidor. Johan Stenströms bok om Aniara visar på den kamp som måste till för att rätt textvälja och musikaliskt gestalta verseposet som opera. Efter att nu inför operans 50-årshögtid, än en gång ha läst Johan Stenströms bok, blir beundran för verket ännu större än den var när jag för 50 år sedan upplevde operan Aniara och den blev min studietids allra största musikupplevelse.
När jag nu lyssnar på Aniara från skivinspelningar, så är det två saker som gör sig särskilt påminda: Saknad efter det gamla paret i verseposets sång 63 och fascination över Edith Södergran-citaten i Poetissans sång i operans slutscen. Säkert är att Harry Martinson ville ha med det gamla paret i operan och i några olika scenförslag finns också paret med. I ett sådant finns paret från Gond med i operans slutscen, tillsammans med mimaroben, medan alla andra är döda. I kapitlet "Det fromma paret som försvann" uppehåller sig Johan Stenström vid detta. I sin resumé i Operans programhäfte till Aniara omnämner Erik Lindegren det fromma paret, "kanske som en vänlig gest till Martinson och de ideal som han omhuldade", skriver Johan Stenström och fortsätter: "För Martinson hade mannen och kvinnan från Gond ett särskilt emotionellt och symboliskt värde. I en värld märkt av krig, ondska och förkonstling representerar detta äkta par enkel, jordisk vandel. Det åldrande paret från Gond kan betraktas som ett martinsonemblem för de dygder han betraktade som djupast mänskliga och mest hedervärda: trofasthet, förtröstan, fromhet."
"Den blinda poetissans gestalt i verseposet Aniara har, enligt vad Harry Martinson själv uttalat, drag gemensamma med bl a Edith Södergran", skriver Johan Stenström, som i sin bok också har mycket att lära oss om Karelen-motivet i Aniara och om Edith Södergran. Citaten från hennes diktning i slutscenen av Operan Aniara blir viktiga för totalupplevelsen och jag tycker att det finns en återkoppling till det gamla parets livstolkning från sång 63 i verseposet Aniara
Poetissan:
Jag anar dödens skugga...
Jag dör, ty jag är alltid lycklig.
En sol, som icke uthärdar sin egen uppgång.
Jag längtar till landet som icke är.
Landet, där alla våra kedjor falla.
Landet, där vi svalka vår sargade panna.
Vad allting som är dött är underbart
och outsägligt...
CAPRICE CAP 2016
CAPRICE CAP 22016:1-2
Harry Martinsons versepos Aniara med 103 sånger, omfattar sammanlagt 218 trycksidor. Librettots text av Erik Lindegren för operan Aniara är på 16 sidor.
Ulf Palmes uppläsning av Harry Martinsons Aniara är alltid en högtid att lyssna till.
Rune Liljenrud
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar