Allas vår 100-årsjubilar Astrid Lindgren omnämner i sin bok ”Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult” (1975) några diktare, bl a Harry Martinson. Hon inleder kapitlet ”Minnes…” med att citera en Harry Martinsondikt, som hon skriver att hon tycker om. Det är ”Pigor” ur diktsamlingen Natur (1934). Den börjar så här: ”Minnes barndomens pigor…”
Många olika pigor är det han minns, gitarrens klagande himlapiga, den slarviga dansbanelängterskan, den obstinata flottistpigan och höstskymningarnas trolska längterska. Astrid Lindgren bygger i sin bok med sina egna barndomsminnen vidare på Harry Martinsons minnen.
I kapitlet ”Finns det olika träd?” - en fråga som kommer från Ragnar Josephson - ger Astrid Lindgren ett bestämt svar: Det finns olika träd! Så citerar hon dikten ”Gran står tätt invid gran” ur Harry Martinsons diktsamling Tuvor (1973) där Harry Martinson hyllar granen. ”Vår ande av gran” talar han om.
Vad vore vår värld utan granar,
utan massaved, julgran och gravens ris.
Vad vore den utan det skydd som granen ger
och utan de skuggande sagor
som bara kan berättas av granar.
Astrid Lindgren och Harry Martinson tillsammans - Det är mycket fint, så tag och läs!
Med bästa hälsningar
Rune Liljenrud
lördag 17 november 2007
onsdag 26 september 2007
Bilden av Blekinge
Sitter på tåget till Bokmässan i Göteborg och tänker på Martinsons bild av Blekinge. Det är en fantastisk höstdag, bokarna i västra Blekinge börjar skifta i gulrött. I Mörrumsån står sportfiskarna i rad, spända och intensivt levande i nuet.
Det är lätt att trivas här. Varför dröjde Harry så länge med att återvända någon längre tid till detta själsläkande mosaiklandskap? Kanske ligger svaret i det faktum att vi har alla barndomen med oss, vart vi än reser.
Får fundera vidare, på söndag den 30 september kl 12 kanske du och jag träffas och kan diskutera detta öga mot öga. Då ska jag nämligen prata om Martinson och Blekinge på Bokmässan, De litterära sällskapens scen.
Det är lätt att trivas här. Varför dröjde Harry så länge med att återvända någon längre tid till detta själsläkande mosaiklandskap? Kanske ligger svaret i det faktum att vi har alla barndomen med oss, vart vi än reser.
Får fundera vidare, på söndag den 30 september kl 12 kanske du och jag träffas och kan diskutera detta öga mot öga. Då ska jag nämligen prata om Martinson och Blekinge på Bokmässan, De litterära sällskapens scen.
Harry Martinson-sällskapet bjuder in dig som är intresserad till vår monter B08:86. Torsdag - söndag.
Ingemar Lönnbom
måndag 20 augusti 2007
Harry Martinson – frihetens diktare
Man brukar tala om fem viktiga motiv i Harry Martinsons författarskap: Barndomen, sjölivet, naturen, luffaren och rymden. Men det finns ytterligare ett motiv i hans författarskap, nämligen frihetskampen.
Den 1 september 1939 bröt andra världskriget ut genom Tysklands anfall på Polen. I Sverige tog folk i allmänhet tog inte tog kriget så allvarligt. Det pågick ju nere i Europa och varken Sverige eller övriga Norden var då inblandade. Men den 30 november 1939 anföll Sovjet Finland. Sovjetiska bomber föll över Helsingfors och några andra finska städer. Sovjet satte in 23-24 divisioner i en attack mot Finlands gränser.
Nu först spred sig oron. Det finska vinterkriget åstadkom en stor rädsla hos alla. Den gamla rysskräcken satt djupt i folksjälen och nu gällde det dessutom ett grannland! Var det Sveriges tur nästa gång? Vinterkriget fortsatte över årsskiftet, in i januari, februari, mars... Sverige mobiliserade från 100 000 till 350 000 man. Finlandsaftnar ordnades över hela landet. Från Skåne till Lappland bänkade sig de hemmavarande i kalla lokaler i skolhus, godtemplarhus, missionshus, Folkets Hus och ibland, som i Norrbotten, i kyrkor. Scouter höll ibland fanvakt och ofta bjöds det på musik. Folktalare åkte land och rike kring för att sprida budskapet: Finlands sak är vår. En Finlandsafton ville ha frivilliga och vapen, en annan humanitär hjälp. Aftnar ordnades för t ex strumpstickning. Röda Korset hade egna aftnar. Hela världen beundrade Finlands sega försvarskamp mot den jättelika sovjetmakten. Från Sverige strömmade frivilliga till den finska fronten via Haparanda. Det var inte bara själva Finland de ville försvara, det var hela Norden! I Torneå hade den svenska Frivilligkåren en kårstab med tre stridsgrupper med C A Ehrenswärd som stabschef. Nationalinsamling ordnades för Finland. Officiellt var Sverige neutralt. Men den svenska samlingsregeringen lämnade stora bidrag i form av pengar, kläder och t o m vapen. Sångaren S O Sandberg ordnade en skidinsamling. Finska barn togs emot av svenska föräldrar.
Många författare engagerade sig för Finlands sak – Harald Beijer, Waldemar Hammenhög, Ragnar Holmström, Eyvind Johnson, Josef Kjellgren, Martin Koch, Paul Lundh, Harry Martinson, Vilhelm Moberg, Ludvig Nordström, Ivan Oljelund, Albert Viksten och Rudolf Värnlund. Flera författare åkte runt i landet för att propagera för Frivilligkåren och mest flitiga var Harry Martinson och Eyvind Johnson som ofta åkte tillsammans och talade från Blekinge i söder till Tornedalen i norr. Av nämnda författare var det bara en som själv anmälde sig som frivillig i Vinterkriget – Harry Martinson!
Kriget slutade den 13 mars 1940. Redan på hösten samma år berättade Harry Martinsson om sina minnen från vinterkriget i boken Verklighet till döds. I boken första kapitel skildrar han sitt besök på en författarkongress i Moskva 1934, där mottot för kongressen var ett Lenincitat: ”Diktaren är människosjälens ingenjör.” Endast de författare fick uppträda som hyllade Stalins härlighet och berättade om ljuvligheten att uppträda i hans ouppnåeliga visdoms ljus. Harry fylldes av avsmak för Stalinkulten. Sovjet var ett hot mot friheten och därmed också mot det fria ordet. Harry Martinsson nöjde sig inte att bara tala om dessa hot utan deltog aktivt i vinterkriget. Hans uppgift vid fronten blev att som postombud ta sig mellan krigsställningarna. I bokens sista avsnitt hamnar han vid Salla-fronten och försöker beskriva det fruktansvärda som händer. Här är några citat:
…Hur skildrar man när fasa och granat slet av senor, när kulsprutesvärmen regnade ihjäl bröstet, när foten skulle ta steget men inte mera fanns, medan kölden uppsökte såren och dödade verklighet med verklighet? …Och gryningarna kom med myrarna fulla av lik och hemsk brandrök och skriken från sårade finska skogshästar som har så svårt att frysa ihjäl. De lyfta på huvudena och gnägga dödsgnäggningar flera timmar sedan man tror att de är döda. …En form av namnlös smärta som liknade yrsel grep honom. En gång hade han trott på Sovjet-Ryssland som ett fredens land, en gång hade han i Sovjetunionen sett en fredsgarant. Nu var allt slut, därför hatade han nu själva verkligheten.
Man talar om Harry Martinson som naturens, havens och rymdens diktare. Men han var också frihetens diktare som 36 år gammal och med bräcklig hälsa på grund av TBC själv slogs för frihetens och det fria ordets sak men också mot tanken att diktaren skulle vara ett verktyg för ingenjören..
Sven Olov Johansson
Den 1 september 1939 bröt andra världskriget ut genom Tysklands anfall på Polen. I Sverige tog folk i allmänhet tog inte tog kriget så allvarligt. Det pågick ju nere i Europa och varken Sverige eller övriga Norden var då inblandade. Men den 30 november 1939 anföll Sovjet Finland. Sovjetiska bomber föll över Helsingfors och några andra finska städer. Sovjet satte in 23-24 divisioner i en attack mot Finlands gränser.
Nu först spred sig oron. Det finska vinterkriget åstadkom en stor rädsla hos alla. Den gamla rysskräcken satt djupt i folksjälen och nu gällde det dessutom ett grannland! Var det Sveriges tur nästa gång? Vinterkriget fortsatte över årsskiftet, in i januari, februari, mars... Sverige mobiliserade från 100 000 till 350 000 man. Finlandsaftnar ordnades över hela landet. Från Skåne till Lappland bänkade sig de hemmavarande i kalla lokaler i skolhus, godtemplarhus, missionshus, Folkets Hus och ibland, som i Norrbotten, i kyrkor. Scouter höll ibland fanvakt och ofta bjöds det på musik. Folktalare åkte land och rike kring för att sprida budskapet: Finlands sak är vår. En Finlandsafton ville ha frivilliga och vapen, en annan humanitär hjälp. Aftnar ordnades för t ex strumpstickning. Röda Korset hade egna aftnar. Hela världen beundrade Finlands sega försvarskamp mot den jättelika sovjetmakten. Från Sverige strömmade frivilliga till den finska fronten via Haparanda. Det var inte bara själva Finland de ville försvara, det var hela Norden! I Torneå hade den svenska Frivilligkåren en kårstab med tre stridsgrupper med C A Ehrenswärd som stabschef. Nationalinsamling ordnades för Finland. Officiellt var Sverige neutralt. Men den svenska samlingsregeringen lämnade stora bidrag i form av pengar, kläder och t o m vapen. Sångaren S O Sandberg ordnade en skidinsamling. Finska barn togs emot av svenska föräldrar.
Många författare engagerade sig för Finlands sak – Harald Beijer, Waldemar Hammenhög, Ragnar Holmström, Eyvind Johnson, Josef Kjellgren, Martin Koch, Paul Lundh, Harry Martinson, Vilhelm Moberg, Ludvig Nordström, Ivan Oljelund, Albert Viksten och Rudolf Värnlund. Flera författare åkte runt i landet för att propagera för Frivilligkåren och mest flitiga var Harry Martinson och Eyvind Johnson som ofta åkte tillsammans och talade från Blekinge i söder till Tornedalen i norr. Av nämnda författare var det bara en som själv anmälde sig som frivillig i Vinterkriget – Harry Martinson!
Kriget slutade den 13 mars 1940. Redan på hösten samma år berättade Harry Martinsson om sina minnen från vinterkriget i boken Verklighet till döds. I boken första kapitel skildrar han sitt besök på en författarkongress i Moskva 1934, där mottot för kongressen var ett Lenincitat: ”Diktaren är människosjälens ingenjör.” Endast de författare fick uppträda som hyllade Stalins härlighet och berättade om ljuvligheten att uppträda i hans ouppnåeliga visdoms ljus. Harry fylldes av avsmak för Stalinkulten. Sovjet var ett hot mot friheten och därmed också mot det fria ordet. Harry Martinsson nöjde sig inte att bara tala om dessa hot utan deltog aktivt i vinterkriget. Hans uppgift vid fronten blev att som postombud ta sig mellan krigsställningarna. I bokens sista avsnitt hamnar han vid Salla-fronten och försöker beskriva det fruktansvärda som händer. Här är några citat:
…Hur skildrar man när fasa och granat slet av senor, när kulsprutesvärmen regnade ihjäl bröstet, när foten skulle ta steget men inte mera fanns, medan kölden uppsökte såren och dödade verklighet med verklighet? …Och gryningarna kom med myrarna fulla av lik och hemsk brandrök och skriken från sårade finska skogshästar som har så svårt att frysa ihjäl. De lyfta på huvudena och gnägga dödsgnäggningar flera timmar sedan man tror att de är döda. …En form av namnlös smärta som liknade yrsel grep honom. En gång hade han trott på Sovjet-Ryssland som ett fredens land, en gång hade han i Sovjetunionen sett en fredsgarant. Nu var allt slut, därför hatade han nu själva verkligheten.
Man talar om Harry Martinson som naturens, havens och rymdens diktare. Men han var också frihetens diktare som 36 år gammal och med bräcklig hälsa på grund av TBC själv slogs för frihetens och det fria ordets sak men också mot tanken att diktaren skulle vara ett verktyg för ingenjören..
Sven Olov Johansson
måndag 6 augusti 2007
Hiroshimadagen 6 augusti 2007: Kärnvapenhotet lever än
I dag är det 62 år sedan den första atombomben sprängdes över Hiroshima. Denna händelse har på ett oförglömligt sätt beskrivits i Harry Martinsons Aniara. I en rad artiklar, intervjuer och uttalanden tog Martinson ställning mot kärnvapnen och såg dem som ett av de största hoten mot mänsklighetens överlevnad. På Aniaradagen den 12 oktober 2006 gjorde Harry Martinson-sällskapet ett uttalande där man vädjade till världens makthavare att omedelbart börja arbeta för att avskaffa alla kärnvapen på jorden.
Men i dag, på Hiroshimadagen 2007, är kärnvapenhotet i allra högsta grad levande. Speciellt hotande upplevs situationen i Indien och Pakistan. Indien håller på att få tillåtelse att köpa kärnkraftsuran av USA, vilket gör att man kan använda sitt eget uran till att utöka sin arsenal av kärnvapen. Detta innebär en stor risk för att det s k icke-spridningsavtalet (NPT) faller samman och att vi kommer att få 15 – 20 nya kärnvapenstater, vilket påpekades i en debattartikel av Gunnar Westberg i Göteborgs-Posten i går (2007-08-05). Westberg är läkare och president för International Physicians for the Prevention of Nuclear war.
Westberg menar också att Sverige kan agera i denna fråga. Så här skriver han:
” Den svenska utrikesledningen bör .... aktivt söka samarbete med länder som vill arbeta för att bevara NPT och genom avtal förhindra kärnvapenspridning. Om man inte vill eller inte kan förhindra att avtalet mellan Indien och USA går igenom kan man arbeta för att avtalet förses med villkor så att inte Indiens kärnvapenproduktion tillåts öka. IAEA måste få möjlighet att kontrollera produktionen av vapenuran och vapenplutonium. Då måste Indien acceptera inspektioner av sina lager av allt klyvbart material.”
Vår utrikesminister har all anledning att följa Gunnar Westbergs råd i denna fråga!
Åke Widfeldt
Men i dag, på Hiroshimadagen 2007, är kärnvapenhotet i allra högsta grad levande. Speciellt hotande upplevs situationen i Indien och Pakistan. Indien håller på att få tillåtelse att köpa kärnkraftsuran av USA, vilket gör att man kan använda sitt eget uran till att utöka sin arsenal av kärnvapen. Detta innebär en stor risk för att det s k icke-spridningsavtalet (NPT) faller samman och att vi kommer att få 15 – 20 nya kärnvapenstater, vilket påpekades i en debattartikel av Gunnar Westberg i Göteborgs-Posten i går (2007-08-05). Westberg är läkare och president för International Physicians for the Prevention of Nuclear war.
Westberg menar också att Sverige kan agera i denna fråga. Så här skriver han:
” Den svenska utrikesledningen bör .... aktivt söka samarbete med länder som vill arbeta för att bevara NPT och genom avtal förhindra kärnvapenspridning. Om man inte vill eller inte kan förhindra att avtalet mellan Indien och USA går igenom kan man arbeta för att avtalet förses med villkor så att inte Indiens kärnvapenproduktion tillåts öka. IAEA måste få möjlighet att kontrollera produktionen av vapenuran och vapenplutonium. Då måste Indien acceptera inspektioner av sina lager av allt klyvbart material.”
Vår utrikesminister har all anledning att följa Gunnar Westbergs råd i denna fråga!
Åke Widfeldt
måndag 9 juli 2007
- Vanan är halva naturen, barn, sade Stav
- Vanan är halva naturen, barn, sade Stav och höll upp en nyckel mellan fingrarna.
- Trots att min syster är på besök hos mig har jag tagit ur nyckeln såsom jag brukar och således låst henne inne.
- Vanan är halva naturen.
Ännu en gång visar han upp nyckeln och skyndar så ut för att låsa upp dörren för sin innelåsta syster. Han är tillbaka innan pojkarna hunnit avfyra de bläcksuddsprojektiler de i en hast iordningställt. Paradisormarna himla med ögonen. Barnen sitta åter som ljus.
- Vad kunna vi lära av en sådan händelse, fortfar Stav och letar i västen efter tuggtobak. Han får upp en bit som han skickligt smyger in i munnen.
- Jo, att det mesta av vårt dagliga liv går efter vanelagar.
Stav rättar sin pincené och ser vänligt på barnen.
- Av vikt är därför att man tillför nya, goda vanor till vanans värld. Då kommer det goda att gå liksom av sig själv. Det blir helt simpelt en ny natur. Vanan är halva naturen.
”En slutsats som man kan dra av den historien är att om man vill ändra sin natur så måste man jobba på att få nya vanor” säger Redovisningskonsult Mårten Sandberg, Luleå i SR P1 söndagen den 1 juli 2007 i programmet Vid dagens slut. Han anknyter alltså till vad Harry Martinson lär ut när han berättar i boken Nässlorna blomma, 1944, om sin lärare Stav. Mårten Sandberg tillämpar nu detta på arbetet inom Svenska Frimurare Orden och finner, att precis som i idrotten så handlar det om övning för att kunna bli bättre, att bejaka och utveckla sina goda vanor och sina goda sidor. ”Visst behöver vi, som skolläraren Stav sà till barnen, tillföra nya goda vanor till vanans värld” slutar Mårten Sandberg sin kvällsmeditation, som följs av musik ur W. A. Mozart Trollflöjen.
Med bästa sommarhälsningar
Rune Liljenrud
måndag 14 maj 2007
Vi mötte Årstavikens gnom ...
Vid Harry Martinson-sällskapets årshögtid på ÅLAND 4-6 maj citerade vår ordförande Åke Widfeldt ur Johanna Looks blogg Vi mötte Årstavikens gnom - den 25 februari 2007
"Skit i all marknadsmässig Påverkan och konkurrenskraftig Kommunikation. För idag mötte jag den ursprungligaste och vänligaste formen av kommunikation som grep rakt in och påverkade mig utan en baktanke.
Min mor, som är här på besök, och jag tog på förmiddagen en promenad nere vid Årstaviken på väg mot Hornstull. Där kom en mycket gammal man joggande med de minsta joggingsteg du kan tänka dig.
När han mötte oss tittade han upp, sträckte ut armarna och sa:
-- Hej. Dig har jag inte träffat förut?
-- Nej, sa min mor. Jag bor i Leksand.
-- Men du bor här? sa han till mig.
Jag nickade. Han fortsatte:
-- Jag och min fru bor vid Skanstull. Jag är ute och motionerar varje morgon. Förra året fyllde jag 86 år och jag äter inga mediciner.
Vi berömde hans goda hälsa. Sedan tittade han på oss och sa:
-- Anledningen att jag stoppar er är att jag är med i Harry Martinson-sällskapet och jag tänker läsa en dikt för er.
Så ur minnet och med inlevelse reciterade mannen "Vinterns gnom" av Martinson:
Vinterns gnom steg fram och sade: lyssna till mig.
Jag skulle kunna isa dig.
Men i stället skall jag visa dig en skönskrift i snön.
Det finns en skönhetens ande,
det finns ett människohjärtats hopp av rent uppsåt
och så barmhärtigheten.
Den kom inte av ingenting.
Allt detta kallar jag skönskriften i snön.
Den handlar om rena sinnelag.
Om redbara ögon i snötystnad
en frid som är namnlös.
Så finns dessa få eller många
som bevarar en renhet i anden.
Ingen vet hur de lyckas
det är som en vintersaga
konstlöst berättad, verklig och ljus
som den upphängda tvätten i vintervinden.*
Min mor blev nästan rörd till tårar och gav den gamla farbrorn en kram. Han såg förvånad men glad ut.
En gnom är ett oknytt med vänliga intentioner. Jag tror farbrorn vi mötte var en gnom. Han hade kunnat, som alla andra vi mötte på promenaden, ignorant isat oss, men istället visade han oss skönskriften i snön, i naturen runt oss och i livet som vi är mitt uppe i.
*Ur Harry Martinsons Dikter om ljus och mörker.
Det här skrev Johanna Look - Vi tackar henne varmt för bloggen, som gjorde deltagarna i Harry Martinson-högtiden mycket glada!
Rune Liljenrud
"Skit i all marknadsmässig Påverkan och konkurrenskraftig Kommunikation. För idag mötte jag den ursprungligaste och vänligaste formen av kommunikation som grep rakt in och påverkade mig utan en baktanke.
Min mor, som är här på besök, och jag tog på förmiddagen en promenad nere vid Årstaviken på väg mot Hornstull. Där kom en mycket gammal man joggande med de minsta joggingsteg du kan tänka dig.
När han mötte oss tittade han upp, sträckte ut armarna och sa:
-- Hej. Dig har jag inte träffat förut?
-- Nej, sa min mor. Jag bor i Leksand.
-- Men du bor här? sa han till mig.
Jag nickade. Han fortsatte:
-- Jag och min fru bor vid Skanstull. Jag är ute och motionerar varje morgon. Förra året fyllde jag 86 år och jag äter inga mediciner.
Vi berömde hans goda hälsa. Sedan tittade han på oss och sa:
-- Anledningen att jag stoppar er är att jag är med i Harry Martinson-sällskapet och jag tänker läsa en dikt för er.
Så ur minnet och med inlevelse reciterade mannen "Vinterns gnom" av Martinson:
Vinterns gnom steg fram och sade: lyssna till mig.
Jag skulle kunna isa dig.
Men i stället skall jag visa dig en skönskrift i snön.
Det finns en skönhetens ande,
det finns ett människohjärtats hopp av rent uppsåt
och så barmhärtigheten.
Den kom inte av ingenting.
Allt detta kallar jag skönskriften i snön.
Den handlar om rena sinnelag.
Om redbara ögon i snötystnad
en frid som är namnlös.
Så finns dessa få eller många
som bevarar en renhet i anden.
Ingen vet hur de lyckas
det är som en vintersaga
konstlöst berättad, verklig och ljus
som den upphängda tvätten i vintervinden.*
Min mor blev nästan rörd till tårar och gav den gamla farbrorn en kram. Han såg förvånad men glad ut.
En gnom är ett oknytt med vänliga intentioner. Jag tror farbrorn vi mötte var en gnom. Han hade kunnat, som alla andra vi mötte på promenaden, ignorant isat oss, men istället visade han oss skönskriften i snön, i naturen runt oss och i livet som vi är mitt uppe i.
*Ur Harry Martinsons Dikter om ljus och mörker.
Det här skrev Johanna Look - Vi tackar henne varmt för bloggen, som gjorde deltagarna i Harry Martinson-högtiden mycket glada!
Rune Liljenrud
lördag 21 april 2007
Radioföljetongen 10/4 och 11/4 i P1.
Den franske författaren Jean Giono (presenterad på sällskapets hemsida av Göran Bäckstrand) är i sitt författarskap en själsfrände till Martinson. I den utsökta berättelsen ”Mannen som planterade träd” får vi lära känna den uppdiktade herden i Provence, som från första världskrigets början till andra världskrigets slut planterar ekollon på Provence högslätter och får stora skogar att växa upp igen. Fabeln skrevs 1953 och för de dåtida läsarna var skildringen så realistisk att människor vallfärdades till Provence för att se resultatet av odlingen.
I intervju med Sveriges Radio säger författarens dotter att anledningen till att Giono skrev ”Mannen som planterade träd” främst var hans stora intresse för ekologi: ”han ville skydda klotet”. Vill man lyssna till novellen, kan man göra det på www.sr.se (i 30-dagars arkivet).
1953 kom Martinsons diktsamling Cikada ut. Den innehöll de 29 första sångerna av Aniara. Tonen i Martinson text är mörkare än den i Gionos, men avsikten är den samma; att få människor att vakna upp till ett ekologiskt medvetande.
Marianne Westholm
I intervju med Sveriges Radio säger författarens dotter att anledningen till att Giono skrev ”Mannen som planterade träd” främst var hans stora intresse för ekologi: ”han ville skydda klotet”. Vill man lyssna till novellen, kan man göra det på www.sr.se (i 30-dagars arkivet).
1953 kom Martinsons diktsamling Cikada ut. Den innehöll de 29 första sångerna av Aniara. Tonen i Martinson text är mörkare än den i Gionos, men avsikten är den samma; att få människor att vakna upp till ett ekologiskt medvetande.
Marianne Westholm
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
