Moa Martinson ger med novellen ”Ett par träskor”, ur Jag möter en diktare, en av sina mest personliga bilder av Fattigsverige. Inför stundande Jul sliter Mor natt och dag med att städa hos herrskap, för att så få ihop lite till den egna familjens Jul. Mor och dotter kommer hemtraskande efter en färd i kyla på nära en mil. Mor hade ömkylda fötter och måste ta av kängorna och gå i strumplästen. De möter ett par sotare och den ene, som Mor kände igen, har ett par träskor på axeln och han ger dem till Mor. Efter hemkomsten hamnar träskorna under mannens säng. När han på julafton fått syn på dem grälar han svartsjukt om sotarns träskor. Mor och flickan försöker få mannen att tro på sotarns hjälpe med träskorna. ”Du kanske stämt möte med sotarn, bjudit honom hit över julen, du trodde nog inte att jag skulle komma hem. – Om du inte håller käften om sotarn, vet jag inte vad jag gör, sa mor och tog sotarns träskor och tänkte slå dem i skallen…” Men mor åtrade sig, mannen går iväg och hämtar en julgran. ”Och så fick vi äntligen julfred och tände granen och drack kaffe på maten och var sams.
Rune Liljenrud
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar