”Ensam dam bland 17 herrar” - Elin Wägner i Svenska Akademien

Marianne Enge Swartz
 i kopia av Elin Wägners Akademieklänning

I Bergs bygdegård, i en innehållsrik och belärande monolog av Marianne Enge Swartz: ”Ensam dam bland 17 herrar”, möter vi Elin Wägner på kvällen när hon kommit hem efter sitt inträde i Svenska Akademien den 20 december 1944. Marianne Enge Swartz som var med och startade Elin Wägner-sällskapet 1990 och var dess ordförande under två decennier, framträder här i en kopia av Elins Akademieklänning, som finns på Elin Wägners Lilla Björka i Berg. Programmet är Elin Wägner-sällskapets inslag i årets Elin Wägner-vecka 13-22 maj 2022 och tecknar Elin Wägner som Journalist, Författare, Feminist, Fredsaktivist, Miljökämpe och Civilisationskritiker. 

Harry Martinson, som 1949 efterträdde Elin Wägner på stol 15 i Svenska Akademien, nämner i sitt inträdestal något som upplevs högst aktuellt i det säkerhetspolitiska läge som just nu råder:

"Jordfrågan var för henne framtidens fråga framför alla andra. Att hon såg världens framtid ligga på landet och att hon predikade för denna sak, låg i klar linje med hennes livssyn i stort. Gandhi blev hennes Rousseau inte minst emedan han sagt att av alla svåra politiska problem var folkträngselns det värsta, därför att det förde alla andra problem med sig i en härva.

   Mot slutet av hennes liv stod det allt mer klart för henne, att det moderna kriget svarar mot den moderna stadscivilisationen, och att Buddas tanke om ett 'tingens hjul' var en sanning för alla tider. När hon upptäcker detta talar hon om den 'industriella skruven', vilket i själva verket är en klar och nysaklig översättning av det 'tingens hjul' Gaotama Budda varnade för. En högindustriell värld verkande i en tid utan god vilja, måste med nödvändighet göra krigen större, tätare på varandra följande och fruktansvärdare än förr. Den som gör sig blind för det faktum att det går en linje mellan exempelvis motorismen och striden om oljekällor är blind av självmotsägelse. Ty detta är att förneka orsaksbundenheten hos en materialism som man i övrigt helt och hållet bejakar.

   När Elin Wägner klart insåg det direkta sambandet mellan maskincivilisationen som sådan och de alltmer maskinellt förda krigen, närmade hon sig tankegångar som man kan återfinna hos den fornkinesiska taoismen där de finns uttryckta i tänkespråken om den lugna dalen, eller på vårt litteraturpris: idyllen.

   Vår tid är den fartberusande människans tid, där idyllen förtalas i sådan omfattning att det bukoliska, det halkyoniska och det arkadiska samtidigt drabbas av detta förtal. Man förstår Elin Wägners förtvivlan när hon upptäckte att våra krigs fartmodell är vår freds fartmodell.  Då talar hon i 'Vinden vände bladen' om den moderna människans missbruk av de skapade tingens tjänst. Detta hade Johann Arndt varnat för, och hon för vidare hans varning."

Rune Liljenrud