Juninatten ~ Midsommar 2020

Corona eller inte, låt oss gå ut i den ljumma juninatten och där lyssna till Harry Martinsons klassiska dikt Juninatten (Cikada,1953) Så lätt, så ljus, så rofylld utan något som skaver  som sista raden i MM junidikten Ängsullen, den som lyder:

dyn som fostrat min själ (Nomad, 1931), en rad som man gärna hänför till det självbiografiska stoffet. Martinson utesluter dikten i  den senare utgåvan av Nomad (1943).

                                      

Juninatten

Nu går solen knappast ner,

bländar bara av sitt sken.

Skymningsbård blir gryningstimme

varken tidig eller sen.

Insjön håller kvällens ljus

glidande på vattenspegeln

eller vacklande på vågor

som långt innan de ha mörknat

spegla morgonsolens lågor.

Juni natt blir aldrig av,

liknar mest en daggig dag.

Slöjlikt lyfter sig dess skymning

och bärs bort på ljusa hav.

Eller låt oss lyssna till en dikt, som jag många gånger har citerat, när jag hållit minnestal vid kära vänners begravning, en dikt som skänker tröst och en förhoppning även för den icke troende om en centralsommar som sträcker sig in i evigheten:

Midsommardrömmen (Gräsen i Thule, 1958)

När solen ger sommarn dess flöden

då uppväcker näktergalen

de drömmar vi hopat kring döden

som midsommarmyter i dalen.

Då viskas att en gång när döden

oss söver med skuggornas eter

församla sig vårar  och somrar

till ändlösa saligheter.

Då föras de samman likt hjordar

de skingrade somrarnas dagar

och bilda tillsammans den sommar

som härskar i eviga hagar.

”I junikvällen kan vinden viska, kan allt bli nästan alltför ljuvt”, säger Martinson i Det enkla och det svåra (1939). Kan det det? Vi behöver denna stillhet och släpper loss våra sinnen i  den givande naturen med hjälp av poetens ögon.

                                                Marianne Westholm