"När Old Tjikko föddes, var världen en annan. Naturkrafterna bestämde över människan. Idag är det människorna som bestämmer över naturen." (Ur griftetalet för Old Tjikko)

"Vår Jord är god och mänskorna är ju inte ens vuxna för den ännu.

De har inte kommit riktigt fram till sin jord."

HARRY MARTINSON: Ur Det enkla och det svåra (1939)

Harry Martinson visar här den stora vördnaden och respekten, att han skriver Jord med stort J.

Men, med litet j när han nämner mänskorna!

”Vi måste skaffa oss en codex ethicus, och vi måste öva oss på den och lära om och repetera. Jag kan inte finna annat än att man förr i världen satte sig ner och funderade när man inte visste något. Det fanns en axel förr i världen, som ordspråk, bibel, postilla och psalmbok kretsade kring och som vi nu saknar.”

HARRY MARTINSON: VJ 1956/2 ”Vintertankar på dyschan”, med Lars Ulvenstam:

Georg Svensson som år 1931 kom till Bonniers och där blev den förste redaktören på Bonniers Litterära Magasin, som grundades år 1932, skriver att "torpet Johannedal i Ösmo skänkte Harry Martinson ett nytt litterärt revir, den mellansvenska naturen med skog, ängar, vatten och berg. Från dessa revir hämtade han stoffet till tre underbara små prosaböcker, Svärmare och harkrank 1937, Midsommardalen 1938 samt Det enkla och det svåra 1939. 

Boktiteln Det enkla och det svåra karakteriserar rätt väl vad Martinson är ute efter i dessa av småstycken sammansatta böcker. Det enkla, det är trots sin oändliga sinnrikhet naturen med allt som växer och lever däri. Det svåra, det är frågorna om meningen med allt detta, om det egna jagets plats i tillvaron". 

Harry Martinsons tankar i Det enkla och det svåra, som år 2019 kan jubilera 80 år, om natur och människans ansvar, aktualiseras när Riksteaterns föreställning NATIONALPARKEN nu ges under tre månader runt om på landets teatrar och avslutas med tre föreställningar på Orionteatern i Stockholm, den sista under söndagen 2 juni 2019. För text svarar Harry Martinson-sällskapets styrelsemedlem ekopoeten Jonas Gren och Sara Parkman, som tillsammans med Samantha Ohlanders och Hampus Norén finns på scen med regi av Lisa Färnström. 

Riksteaterns teaterpjäs NATIONALPARKEN inleds med begravningen av världens äldsta gran, Old Tjikko, nästan 10 000 år gammal, * 7531 f.Kr + 2019 e.Kr. En kista står på scenen bland ljusa björkar, ängsxäxter och den invasiva lupinen, som hotar naturidyllen. Texterna i högtiden påminner om Harry Martinsons manande tankar i Det enkla och det svåra: 

"Furorna med osågade likkistbräder inne i stammarna står höga på mon, deras toppaktigt formerade kronor har vid närmare påsyn hundäxingens form och under granen där borta står dikesfräkenet och härmar i stort sett granens form. Allt tyr sig in mot något slags centrum. Behovsskälvningarna, åtrån att vara, drar sig atomvis genaste vägen till möjligheten till så eller så i form." 

Dessa tankar möter också i Jonas Grens fjärde diktsamling
DÄLDEN, DÄR DE BLOMMAR (2018) 

och det som
en gång varit jag 

är del av
kabbelekorna, gula
solbelysta

där de står bland de 
döda kvistarna

i bäckravinens 
porlande vatten

dälden
där de blommar

 

På en psalmtavla hänger numren till de psalmer som skall ingå i Old Tjikkos begravningshögtid; 539 "Vänd bort din vrede, Gud, som straffet sänder" och 625 "En dag jag lämnar mitt hem och mina vänner. Vem känner dödens dal, vart leder skuggans stig?". Som den tredje psalmen anges 200, som avslutas med en bön: "Behåll mig till ditt paradis, och låt mig på de trognas vis i dina gårdar grönska." I griftetalet påminns om att "Old Tjikko upplevde i princip hela den geologiska epoken Holocen, som inleddes vid istidens slut för ungefär 11 000 år sedan, och som upphörde med industrialiseringen. Nu lever vi i Antropocen, där planeten domineras av en enda art, människan. Ur Holocen är du kommen. I Antropocen ska du dö." 

Av Jonas högstämda dikt till Old Tjikko framgår: "Ingen vet hur trädet dog, men vi vet att det dog i början av en ny geologisk epok, Antropocen, där planeten beter sig som ett febersjukt vilddjur. Rekordvädren avlöser varandra. Många här minns säkert förra sommarens torka. Den här dikten handlar om skogen som brann." 

Sjung, o gudinna, om skogen som brann i det nordliga rike 

olycksdigert till tusende kval för skogsägarfolket 

lågor som slog, tog tag i allt vad som odlats på marken 

brände till aska och sot ett barrskogsvälde i Taigan 

Torrare vind än den vind som drog över markerna fanns ej 

Hetare hud än furans bark var ej att beskåda 

[…] 

"...brände till aska",  orden för direkt tankarna till Harry Martinsons ord ur Aniara, Sång 79: 

Beskriv den människa som i glans 

sitt släktes likdräkt sydde 

tills Gud och Satan hand i hand 

i ett förstört, förgiftat land 

kring berg och backar flydde 

för människan: askans konung. 

--- 

Se upp för människorna 

De skyr inga medel 

--- 

Jonas Grens ord ligger här väldigt nära 

Harry Martinsons ord i Aniara Sång 26: 

Det finnes skydd mot nästan allt som är 

mot eld och skador genom storm och köld 

ja, räkna upp vad slag som tänkas kan. 

Men det finns inget skydd mot människan. 

När det behövs ser ändå ingen klart. 

Nej, bara när det gällde att slå ner 

och arma ut vad hjärtat sammanspart 

av dröm att leva på i onda kalla år. 

Jorden, Doris land,/ klenoden i vårt solsystem, 

det enda klot där Livet fått/ ett land av mjölk och honung". 

I en intervju om Aniara 1957 talar Harry Martinson om fototurben som spränger staden Dorisburg som en symbol "inte bara för atombomben utan för människans tendens att förstöra jorden på alla sätt, genom sina föroreningar, genom kemikalieförstöring, kalhyggen, utrotning av växter och djurarter, allt som rubbar den naturliga balansen och världsvälståndet." 

Under begravningsakten sker en länkuppkoppling till Stockholm, tal framförs därifrån och Old Tjikkos lillebror JULGRANEN för på scenen ett samtal om julgranskommersialism, en diskussion som fördes redan för 90 år sedan med författaren Sven Edvin Salje som deltagare. Debatten startade i Såningsmannen nr 50, 14 december 1929 under rubriken "Akta skogen". Röster från fältet framförde rädsla för att julgranar huggs "utan att man tar hänsyn till skogens undergång" och frågan väcktes "om en konstgjord gran kan ersätta en naturlig". 

Ett stillsamt hyckleri om naturens funktion i nationalismen förs i NATIONALPARKEN utifrån en 

video från Riksdagen med Stefan Löfvén, som i regeringsförklaringen citerar 1800-talets store svenske nationalskald Esaias Tegnér "Ty ej så skön är lärkans drill / Ej näktergalns en gång" ur dikten Grannskapet. 

"Lärkorna fortsätter drilla på Rosenbad och i nationalparkerna, men frågan är vad som händer utanför", kommenterar Jonas och fortsätter: "Det är inte bara Old Tjikko som dött. Just nu pågår den sjätte stora utplåningen av arter i jordens historia. Den senaste massdöden - för 65 miljoner år sedan - utrotade dinosaurierna. Då orsakades undergången av ett gigantiskt asteroidnedslag. Idag är orsaken människors konsumtion av varor och tjänster. Starkt hotade och akut hotade arter i Sverige, enligt SLU, Sveriges Lantbruksuniversitet ." Jonas påbörjar läsning med utdödade arter och denna fortsätter oavbrutet under pausen till AKT 2. 

VINTERN 

"Det är vinter. Jag sitter på ett kalhygge mitt i Sapmi tillsammans med 150 representanter från 

skogsindustrin, och vi ska lära oss om svenskt skogsbruk. […] Ingenting får vara heligt. Ingenting får vara magiskt. Vår tro, vår kropp, våra begär, vår skog, vårt vatten, våra liv, har ordnats in och kapitaliserats, rationaliserats, systematiserats. Och då blir ingenting längre levande. […] Vi tog död på allt som glittrar. Och vi tar död på allt som lever. Och jag känner mig så fruktansvärt maktlös." 

Jonas tänker på barnen: "De hårdaste vindarna blåser inte på mig och min 2-åring, Edith, som kommer att vara 34 år vid seklets mitt. Vad är det för värld du skall bli gammal i? Än så länge är det inte vårt hus, men andras som faller samman. Andras hemtrakter som flödar bort med den stigande floden. Andra som fastnar i passkontrollen. Medan nya marknader expanderar för vaktbolag, granater och liksäckar. Var inte rädd, Edith, vill jag säga. Men jag är rädd. […] För nära solen flög vi. Vingarna av vax smälte. Vi föll. Nu välver sig havets stora decembermörka tyngd över oss. […] Vi vet inte om det blir bättre. Vi vet att det fortsätter. Ingenting kan stoppa tiden. Och det handlar inte om hopp. 

Vi kan inte hoppas att någon mirakulöst löser det hela åt oss. Istället kan vi - som odlaren i dikten av Erik Gustaf Geijer, nationalromantikern som också var en klok människa - begrava vår tillit i jorden . 

Odlaren strör i mörka mullen 

Fröets sådd för kommande skörd 

Däröver vandra höstens skurar 

Däröver bäddas vinterns snö 

Odlaren gör som jag: begraver sitt hopp 

Han tror som jag på Sol och Vår 

Skådespelet NATIONALPARKEN avslutas med en koral, Malungsvarianten,
Psalmboken nr 304: 

Lär mig, du skog, att vissna glad 

En gång som höstens gula blad: 

En bättre vår snart blommar 

Då härligt grönt mitt träd skall stå 

Och sina djupa rötter slå 

I evighetens sommar 

Riksteatern NATIONALPARKEN består av mycket musik, en stor del nykomponerad,
folkmusik och gamla koraler på tramporgel. Föreställningen är starkt belärande och djupt uppfordrande. En manande anknytning till HAVAMAL / EDDAN sker i den sista psalmen: 

Fä dör, 

fränder dör, 

en dag dör ock du: 

ett vet jag 

som aldrig dör - 

dom över död man. 

~ 

VAD månde bli ~ över oss ~ 

"eftermälet uti vår orlovssedel"

Rune Liljenrud