Foto: Christer Nielsen, Moheda
Jag hör inte till dem som gå omkring och vörda döden, men jag fruktar den på ett visst sätt, ett visst sätt som är vitalitetens gåva. [...]
Jag har sett människor dö. I sotsäng, genom olyckshändelser. En gång såg jag åtta män dö framför en arkebuseringspluton i Rio Grande (och hade så när själv gått samma väg) de dogo ungefär lika: de ville inte dö. En gång såg jag en ung kvinna kasta sig i Hudson från Brocklynbron. Jag såg henne komma upp till ytan, i förtvivlan kämpande för sitt liv, för att leva. Innan patrullbåten kom sjönk hon. Hon ville inte dö.
Det ligger något ont i döden (sett från vår föreställning) ända sedan jag började tänka självständigt har jag burit denna känsla inom mig.
Det är bara två människor jag sett dö med en sorts lättnad och glädje. Den ena var min syster. Hon låg omtöcknad och blek i timtal och såg leende bort mot något långt borta. Plötsligt räckte hon ut sin magra vita hand och ropade svagt men nästan i extas: adjö syskon, adjö. Och vi, som allesammans var mycket små och satt och lekte på golvets trasmattor, vi fattade inte något av alltihop.
Vid döden vidtog himmelen, det visste jag, och att jag när jag kom till himmelen skulle försöka få min älsklingsrätt bruna bönor var dag hade jag redan föresatt mig. Därför när syster Klara satte sig vid spisen och grät över vår ensamhet och fattigdom förstod jag henne inte. Edith var i himmelen, den ljuvliga himmel man skildrat i söndagsskolan. Varför skulle vi då gråta. Jag minns hur hon legat i sängen och grimaserat med sitt bleka, tragiska ansikte för att roa oss, och vi hade skrattat och sagt det är trollet i berget Bu-Bu.
Nu är jag en vuxen prövad människa, nu talar jag om henne som ett undantag, därför att hon dog så lätt.
Några år efteråt såg jag ännu en människa dö nöjd. Solen sänkte sig ned mot jorden och hämtade henne och hon log stilla och stilla lät hon sig bäras bort till det som inte är. Det var på Jämshögs fattiggård. Men då hade jag växt till.
[...]
En fruktansvärt giktbruten gumma som gick under namnet Backens Anna kom nu in till den dödas bädd och läste den mest skrämmande strofen i hela psalmboken:
Och dessa kval som de fördömda lida... [...] Men jag ryste inte där jag stod innanför dörren och lyssnade, trots att kvällshimlen utsände röda skyar, (skyar skriande av dom och evighet) ...
[...]
Som fattighjon bar jag randiga kläder och hjälpte var morgon snushjon med avträdestunnorna. Men det var något inom mig som sade: det är futtigt med denna skräck om helvetet för fattiga, utarbetade människor. Det är fnuttigare och simplare än innehållet i denna latrin. Och fastän jag ej vann resonans hos någon jag talade vid om dessa saker fortsatte jag mina grubblerier var jag fann en stilla vrå, på torkvinden, i pumphuset, i den ändlösa unkna korridoren där blinda och lytta famlande sig efter väggarna och allt ville kvälja och kväva en i bara fattigdom.
På ett år, såg jag sexton gamla människor dö - och jag blev inte bättre, men min fasa för döden var kvar. Den fattiga, gråa döden utan blommor, utan toner och färger, döden i fattiga hål där människorna bli gråsuggor innan de befrias.
Jag älskar soliga ängar, vindar och flammande tussilagon. Jag älskar livsparingens lockrop och fönster som släppa in frikostigt med stjärnor. För detta strider jag och lever. För detta dör jag om det tarvas.
Det ligger något ont i döden (sett från vår föreställning) ända sedan jag började tänka självständigt har jag burit denna känsla inom mig.
Det är bara två människor jag sett dö med en sorts lättnad och glädje. Den ena var min syster. Hon låg omtöcknad och blek i timtal och såg leende bort mot något långt borta. Plötsligt räckte hon ut sin magra vita hand och ropade svagt men nästan i extas: adjö syskon, adjö. Och vi, som allesammans var mycket små och satt och lekte på golvets trasmattor, vi fattade inte något av alltihop.
Vid döden vidtog himmelen, det visste jag, och att jag när jag kom till himmelen skulle försöka få min älsklingsrätt bruna bönor var dag hade jag redan föresatt mig. Därför när syster Klara satte sig vid spisen och grät över vår ensamhet och fattigdom förstod jag henne inte. Edith var i himmelen, den ljuvliga himmel man skildrat i söndagsskolan. Varför skulle vi då gråta. Jag minns hur hon legat i sängen och grimaserat med sitt bleka, tragiska ansikte för att roa oss, och vi hade skrattat och sagt det är trollet i berget Bu-Bu.
Nu är jag en vuxen prövad människa, nu talar jag om henne som ett undantag, därför att hon dog så lätt.
Några år efteråt såg jag ännu en människa dö nöjd. Solen sänkte sig ned mot jorden och hämtade henne och hon log stilla och stilla lät hon sig bäras bort till det som inte är. Det var på Jämshögs fattiggård. Men då hade jag växt till.
[...]
En fruktansvärt giktbruten gumma som gick under namnet Backens Anna kom nu in till den dödas bädd och läste den mest skrämmande strofen i hela psalmboken:
Och dessa kval som de fördömda lida... [...] Men jag ryste inte där jag stod innanför dörren och lyssnade, trots att kvällshimlen utsände röda skyar, (skyar skriande av dom och evighet) ...
[...]
Som fattighjon bar jag randiga kläder och hjälpte var morgon snushjon med avträdestunnorna. Men det var något inom mig som sade: det är futtigt med denna skräck om helvetet för fattiga, utarbetade människor. Det är fnuttigare och simplare än innehållet i denna latrin. Och fastän jag ej vann resonans hos någon jag talade vid om dessa saker fortsatte jag mina grubblerier var jag fann en stilla vrå, på torkvinden, i pumphuset, i den ändlösa unkna korridoren där blinda och lytta famlande sig efter väggarna och allt ville kvälja och kväva en i bara fattigdom.
På ett år, såg jag sexton gamla människor dö - och jag blev inte bättre, men min fasa för döden var kvar. Den fattiga, gråa döden utan blommor, utan toner och färger, döden i fattiga hål där människorna bli gråsuggor innan de befrias.
Jag älskar soliga ängar, vindar och flammande tussilagon. Jag älskar livsparingens lockrop och fönster som släppa in frikostigt med stjärnor. För detta strider jag och lever. För detta dör jag om det tarvas.
HARRY MARTINSON
Ur Sjömannen 1932, nr 8 
LÖVSUSET
Lövsuset är som ljudet av oräkneliga vingar
ur tidens flykt.
Varje nu har ett eget vingpar.
Lyssnar du djupt inunder
talar i höstträdens kronor
vårar och somrar i blandning.
Vintrarna kommer dig frysande nära.
Livsvind och dödsvind blandas,
talar i tungsint molnkväll
med tidens vågor.
ur tidens flykt.
Varje nu har ett eget vingpar.
Lyssnar du djupt inunder
talar i höstträdens kronor
vårar och somrar i blandning.
Vintrarna kommer dig frysande nära.
Livsvind och dödsvind blandas,
talar i tungsint molnkväll
med tidens vågor.
HARRY MARTINSON : Ur TUVOR
Rune Liljenud
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar