HARRY MARTINSON: "Där evighetstanken inte finns i någon form, där är känslolivet förkrympt."

Harry Martinson utvecklar i en artikel i tidskriften Husmodern 1948:9 tankar OM KVALITETEN EVIGHET, som Husmodern sammanfattar:
"Det är inga lättförståeliga naturvetenskapliga lagar och hypoteser som Harry Martinson här drar fram. Men med skaldens genialitet liksom tänder han idéerna, ger dem liv och gör dem fattbara."

HARRY MARTINSON:

"Då man talar eller skriver om vad man kallar 'ett liv efter detta' är det livsdriften och livskänslan som för ordet.
   Hoppas man att det skall finnas ett fortsatt liv efter döden, så betygsätter man därmed i första hand livet som sådant. Man ger det ett högt betyg genom att hoppas eller tro på dess fullföljande i en annan värld. På grundval av de bästa  erfarenheterna ur ett kort liv på jorden tänker man sig det eviga livet.
   Att vi så gör är ett psykologiskt faktum som inte kan bortresoneras. Evighetstanken har en betydelse för känslans hela växt som inte kan avfärdas. Jag skulle vilja gå så långt att jag säger: där evighetstanken inte finns i någon form, där är känslolivet förkrympt. Den som har så lite livskänsla att den aldrig någon gång flödar över i riktning mot ett evighetsperspektiv, den är en svag eller en död själ. En sådan konstitutionell eller konventionell inre gnidenhet och snålhet är i vår tid mycket vanlig. Prästen möter den överallt, poeten möter den, konstnären möter den, och för läkaren är den ett av de stora problemen. Den själiskt sett njugga och snåla människan är ett kulturproblem. Hon är den utpräglade materialisten som suger materien på allt vad den kan ge, men som själv aldrig ger materien det liv den kan få i känslan hos en hel och full människa. 

Materialisten kommer att falla på eget grepp.

   Felet med den patenterade materialisten är djupast det, att han inte är vuxen den materia han umgås med. I jämförelse med den glada och livsbejakande renässansmänniskan är den moderna materialisten en haltlös förbrukare och en missundsam biträknare. Där renässansmänniskan förmådde blåsa gemyt och generositet in i  materien där suger den moderne materialisten materien tom. Han förmår inte lägga människan till tinget. Det är han för snål till. En uppsjö på snåla själar betyder inte bara själens död utan också tingens död. Materialisten motarbetar på detta sätt sig själv. Därför kommer han också att falla på eget grepp när tiden är mogen.
   Den urgamla fabeln om hunden som gapade och högg efter spegelbilden av det köttstycke han redan bar i munnen äger fortfarande full giltighet överallt där den konventionella materialismen får vara allenahärskande. I jakten efter kvantiteter glömmer man kvaliteterna och når dem därför aldrig. Kvalitetskänslan dör.

... då är ens evighetshopp utan värde.

Vad som gäller för de igenkännliga sammanhangen och människans inställning till dem, gäller också för de universella, de kosmiska. Tror man på det eviga livet bara som på en stor kvantitet eller en ändlös räcka av år, då är ens evighetsbegrepp utan värde. Om evigheten inte fattas som kvalitet, kan den likaväl avföras ur resonemanget, och inte bara ur det religiösa och psykologiska resonemanget utan också och framför allt ur det exakt vetenskapliga, det fysikaliska.

[...]

   Vi kan ta steget direkt in i tron att universum skapades, av en för oss i alla avseenden ofattbar kraft. Den är i varje fall något oerhört gåtfullt och tanketändande, vad vi sedan kalla den. Ja, det är en fråga om namn.

   Men det djupast innebördsrika i denna geniala vision är att den handlar om alla kvaliteters skapelse utifrån ett kvalitetsläge. Det är på den punkten den sammanstrålar med de renodlade klassiska föreställningarna om idéerna och idékärnan.

   Den säger oss att frågan om evighetens möjlighet och värde innerst handlar om ett kvaliteternas universella genesis."

KVALITETEN EVIGHET I ANIARA

ANIARA i scenisk bearbetning

Libretto av Erik Lindegren

I ”Kulturstudion” i SVT 2 sände Sveriges Television lördag den 18 november kl 20 -22 operan Aniara, Malmöoperans uppsättning inspelad den 7 juni 2017.

SVT skrev om programmet: "Svensk operaföreställning från 2017. Harry Martinsons framtidsdystopi om rymdskeppet Aniara inspirerade Karl-Birger Blomdahl till en opera som chockade premiärpubliken 1959, men som senare kommit att framstå som det kanske främsta exemplet på svensk operakonst. Malmö Operas uppsättning blev både en kritiker- och publiksuccé. Inspelat på Malmö Opera 7 juni 2017."

Journalisten Åke Svenssons skrift 

om Karl-Birger Blomdahl 1916-1968

visar på omslagets framsida

sluttakterna i Blomdahls opera 

 ANIARA ~ TONER I ÖDE RYMD

På 75-årsdagen av Karl-Birger Blomdahls födelse 

avtäckte hans maka Eva en minnesplatta 

på den nuvarande byggnaden, som finns på 

tonsättarens födelseadress Nygatan 16, Växjö

KVALITETEN EVIGHET ges ord i många av de 103 sångerna i ANIARA:

       5 detta förskepps ansvar är nu evigt.

7 Vi följer ännu våra jordevanor

och samma seder som i Doris dalar.

Vi delar upp vår tid i dag och natt,

vi låtsas gryning, skymning, solnedgång.

Fast rymden runt omkring är evig natt

10 Allt ter sig som om allting stelnat fast

och frusit in i evighetens berg

likt diamantkorn i en bergkristall
som håller ändlösheten innesluten
i alla avstånds klart massiva hall.

13 Vi anar nu att det vi kallar rymd

och glasklarhet kring Aniaras skrov

är ande, evig ande ogripbar

att vi förlorat oss i andens hav

34 Själv har jag inget namn. Jag tillhör Mima

och kallas därför endast mimaroben.

Den ed jag svurit kallas goldondevan.
Det namn jag burit stryks vid huvudprovet
och måste sedan vara glömt för evigt.

35 Men rymdens hårdhet pressar oss till riter

och altartjänster som vi knappast övat

sen förgoldondisk tid, nu halvt förgäten.

Och Aniaras fyra religioner

med präster, krucifix och tempelklockor,

vaginakult och ropande yurginnor

och kittlarsekten ständigt skrattande

stå fram i rymden, trängas med varandra

om evighetens oerhörda öknar.

39 Men någon gång föll Isagel i gråt

vid tanken på den gåtfullt stora rymden

där allt får plats att bara evigt falla;

40 Mot såna gossar borde nog de fromma

stått upp och visat tänderna i tid.

Men fridsamheten var för stor, av bufflar

förvandlades den snart till evig frid.

De veka själarna i alla land

i flathet dog för dessa råa band.

52 Ack hon är evigt värdig att vid havet

som buktar sig från Teb till Kap Atlantis

i afroditisk öververklighet

för evigt bli bevarad oanfrätt

av tid och salt.

54 I syfte att vårda kontakten med uppfinnarkåren

höll Ledningen middag för den i ”Den eviga våren”

en vinterträdgård av den typ som goldondrerna vårdar,

i folkhumorn kallade ”rymdernas flygande gårdar”.

-------
Där satt nu vår Ledning tillsammans med uppfinnarkåren

och frågan var denna: hur skydda Den eviga våren?

55 Och astronomen – ödmjuk i sin gärning –
beskriver hur en världsrymd spelar tärning
i fjärran solsystem med heta novor
som trötta på att evigt offra gåvor

56 Men chefone som tråkats ut av tårar

går vidare och jag står stel och kall

och tänker på den stund då tusen vårar

mot evig vinter gick i Mimas hall

62 Rutinens hjul försöks. Jag föreläser

för rymdkadetterna i gopta-lära.

I utsiktsfönstret solar på oss se

med skenbart lugn i blicken fast vi vet

hur de med åsklikt dön på röntgenbål

sig vältra runt i evighetens hål.

Och medan jag i tanken hör dem dåna
som fruktansvärda trummor i det krig

som ljuset evigt för mot mörkrets välde

66 Allt djupare har varje plågad funnit

det paradis jag härmed tvingats nämna.

Men var gång som vårt opium förbrunnit

och paradisets syner snabbt försvunnit

instörta skriande xinombrorna

som evigt svurit att Xinombra hämna.

69 Och mitt bland döda och förtrampade

fick Ledningen förklara vad den trodde

och vad den ansåg vara sannolikt:

ett moln av kosmisk finsand eller is

av något ämne, kosmisk pulverfirn

uråldrigt drivande: en form av evig snö

sen årmiljarder drivande omkring

och sökande sitt berg

att vila på,

att vila på i frid.

88 Det kom från Mimas grav och så en natt

hon lydde rösten och när alla sov

hon smög till gravens kakel och där satt

ett sändebud från evighetens hov

-----

Osynlig för vårt öga gled hon undan

till trakten för De stora talens lagar

där eviga reserver finns att fånga

när slumpens nya välde så behagar.

102 Stjärnhimlens eviga mysterium

och den celesta mekanikens under

är lag men inte evangelium.

Barmhärtigheten gror på livets grunder

VARS SJÄLAR NU I FRIDENS BONING VAR

AVSVALNADE LIKT SNÖ

SOM NÅTT SIN VILA

PÅ ANDENS BERG

Ur ANIARA Sång 69

 Harry & Ingrid Martinsons grav

Silverdals griftegård i Sollentuna

I graven bredvid Martinsons gravplats
vilar TED GÄRDESTAD (1956 - 1997)
Himlen är oskyldigt blå . . . 

Rune Liljenrud