DELS-scenen under bokmässan i Göteborg och de litterära sällskapens betydelse

I föregående blogg här på Harry Martinson-sällskapets hemsida berörs några av de litterära sällskap som bjöd program på DELS-scenen under årets bokmässa i Göteborg. Det finns väl 120 litterära sällskap och många av dessa återkommer år efter år och finns ganska väl samlade med sina montrar, inte långt ifrån DELS-scenen. "Ingår i entrébiljetten" anges om dessa scenprogram på bokmässans hemsida, medan seminarierna inte är precis billiga att besöka. Det märks efter bokmässan i olika reflektioner från litterära sällskap, att DELS-scenens program med de litterära sällskapen är viktiga.

Werner Aspenströmsällskapets ordförande 
Per Helge skriver i ett månadsbrev: 

Nyligen var vår sekreterare, Monica Borg, och jag själv i Göteborg för att en dag under bokmässan befolka en del av DELS:s monter där, prata om Aspenströms poesi från dess scen och möta enskilda läsare som passerade och stannade till vid vårt bord. Att dessutom gå omkring i just de kvarter av bokmässan där ett antal litterära sällskap slagit läger var ett verkligt nöje, inte minst för glädjen att se livaktigheten när det gäller att hålla levande en rad författarskap som annars lätt skulle hamna i glömska. Ett uttryck för den saken är såväl nyutgåvor av gamla verk som nya volymer som på olika sätt tillför ny kunskap och ny inspiration till förnyad läsning. Werner Aspenström är – visar det sig vid tillfällen som detta – i glädjande hög grad ihågkommen. Säkerligen spelar den stora samlingsvolym, med alla hans dikter, som Anna Aspenström och Hans Isaksson färdigställde 2014, en viktig roll därvidlag. Dessvärre är den mer undantag än regel.
 
   Vi lever ju i ett land där det häpnadsväckande nog inte är det minsta självklart, särskilt inte för de stora förlagen, att hålla ens de mest betydelsefulla författarnas verk tillgängliga i lager. Det är en anledning, av flera, till att det är av så stort och viktigt värde att just de litterära sällskapen håller intresset för dem och deras böcker levande. Det finns fler än 120 såna sällskap i Sverige, ett talande mått på läsandets betydelse för många.
 
   Nu är förstås både litterära sällskap och nyutgåvor av författarnas verk medel för något, nämligen ett innehåll av texter som genom åren bevarat sitt intresse och sin förmåga att tala också till ständigt nya generationer. Det är precis vad Aspenströms poesi lyckas så glädjande bra med; Werner Aspenström är nog helt enkelt en välfunnen representant för vad Harry Martinson i Svärmare och harkrank (1937) kallade ”den andra enkelheten” och beskrev med följande rader: ”Ty endast den andra enkelheten, den som kommer sedan komplikationernas valv och labyrinter passerats, endast den enkelheten är av djupaste värde för nutiden, eller låt oss säga för tidens flöde.”
 
   Den enkelheten gjorde Aspenström till sin, i och med att han bröt med de konventioner som gjorde 40-talisternas poesi så stel och räddhågad, inte minst så hjälplös inför vardagen. I stället närmade han sig barndomens erfarenheter och de kända trakternas miljöer och byggde med ett allt enklare språk därur dikter som utan att förlora i innehåll vann desto mer i tillgänglighet och igenkännlighet. Nog är ”Lärkorna” ett illustrativt och högst njutbart exempel:

Två av fönstren i denna mellansvenska bondgård
håller uppsikt över de ljusöversvämmade sankmarkerna
ner mot en sjö som är sysselsatt med sina vågor.
Lärkorna bearbetar jorden på sitt sätt.
Jag skulle inte vilja äga dessa fält.
Jag skulle vilja vara dessa fält.

PER HELGE
__________

Harry Martinson berör i ett samtal för Radio Blekinge 25.11.1971 med Carl Magnus von Seth om sin då nyutkomna diktsamling "Dikter om ljus och mörker", frågor om misströstan och förtröstan, tro och tvivel, tro och vetande. En stor ond mänsklig verklighet är alltid summan av små individuella "ondskor" säger Harry Martinson och visar till poesins möjligheter: "Det finns naturligtvis en ondska som delvis inte kan hjälpa sig själv att bli något annat och till dem räknar jag känslokylan och känslodöden. Det är ett problem så svårt att man skriver dikter om det, av den anledningen att man kommer lättast fram till att det måste antydas och att andra ska tänka vidare över samma problem."

Werner Aspenström konstaterar i ett direktörstal i Svenska Akademien "Diktens liv och marknadens leverne" (Sv. Ak:s Handlingar 1989) följande om poesin: 

"Bland marknadsartiklar hör poesin till de allra minsta, så liten är den att man inte alltid och ens hittar den på bokhandlarnas hyllor. Brodskij taxerade i sin Nobelföreläsning poesins läsekrets till en procent av befolkningen, säkert en för hög siffra, giltig möjligen i Ryssland." [...] "Bortser vi från den egentliga, bokgranskande kultursidan och från den tacknämliga dagsversen längre fram, vad hittar man som skulle kunna tyda på att poesin sätter spår eller kan nyttiggöras i samfundslivet? Inte mycket. Jo familjesidan bör vi inte glömma, dödsannonserna." Werner Aspenström avslutar sitt direktörstal om "poesins produktionsförhållanden" med att citera Szymborska: "Hellre det löjliga i att skriva dikter än det löjliga i att inte skriva några".

Det som Werner Aspenström nämnt i sitt direktörstal om poesi och familjesidans dödsannonser, har ännu aktualitet. Under denna vecka inbjuder Linnéuniversitetet i Växjö, tillsammans med Region Kronoberg och Svenska kyrkan, till program Beröringspunkt, Vid existensens gräns - Den sista dikten, dödsannonsernas poesi. För programmet svarar Anders Bremer filosofie doktor i vårdvetenskap vid Linnéuniversitetet, tillsammans med Karin Nyqvist litteraturkritiker och docent i litteraturvetenskap vid Lunds universitet.

Rune Liljenrud