"Vi talade om träd som om de varit människor eller kanske som om de varit bättre än människor, vilket de kanske äro."

Under "Bergveckan", som i år firar 20 år (1996 -2016) pågår i i Elin Wägners Lilla Björka en fotoutställning om TRÄD, med utgångspunkt från en artikel som Elin Wägner skrev under pseudonymen Devinez, i tidskriften Tidevarvet 1936:

"Vi talade om träd som om de varit människor eller kanske som om de varit bättre än människor, vilket de kanske äro. Jag fick lära mig exempel på deras klokhet, förutseende och goda ekonomiska förstånd".

LAMMHULTS FOTOKLUBB, Emma Krantz och Ulf Jansson har tolkat citat av Elin Wägner i Tusen år i Småland (1939). Emma Krantz har sökt upp ett antal "Gamla och märkvärdiga träd i Bergs socken". Ulf Jansson har fotograferat och gjort makroförstoringar av några av de trädslag som Elin Wägner tyckte mycket om; gran, lind, ask, alm och lönn. 

Utställningen pågår från vernissage 2 juli till 14 augusti 2016

Elin Wägner ger själv i kapitlet Tusen år i Småland, en förklaring till boktiteln:

   "En dag i vintras då jag satt över mina böcker kom en bonde förbi vägen med några mjölkflaskor på lasset. Det var sista dagen vårt lilla ortsmejeri hade lov att fungera, så jag trodde att det var den sista mjölkskjuts jag skulle få se i min tid. I mer än en gård i orten där man hoppat över de utvecklingsled som separatorn och ortsmejeriet bildade, satte man nu kärnorna undan i en vrå. I morgon bar kvinnorna i dessa gårdar ut mjölken att hämtas av en lastbil till ett nytt centralmejeri med konditionerad luft, genomförd automatisering och som centrum en pastör om vilken ryktet gick att den kostat 20 000 kronor. Men en dag då den gamla smörkärnan avlöstest av det mekaniserade mjölklaboratoriet då mötes ju århundraden till handslag.
   Det var då titeln till denna bok kom till. Tusen år i Småland låter väl under alla omständigheter på tok för storslaget, men något rimligare blir det välT emot denna bakgrund.
   Vad den vill säga är egentligen bara det att en och samma människa som är bosatt i detta landskap, kan i sin levnad ha snuddat vid kulturskikt man annars brukar ge tusen år för att breda ut sig på".

För Harry Martinson, liksom för Elin Wägner, som han 1949 efterträdde på stol 15 i Svenska Akademien, spelar träden en viktig roll. I den Harry Martinson-plantering på Ekdungen, Ålderdomshem av sten, i Jämshög som invigdes under årets Nässelfrossa, finns också en enbuske, som har den kända dikten i Tuvor och som lästes vid invigningen:

ENBUSKEN

Tyst står han vid stenen,
enig med ljungen.
Bland stickbarren
sitta bären svärmvis
som uppfångade hagelskott.
På honom biter ingenting.
Han brukar borsta nordanvinden.
Hans kvistar är sega som senor.
Med det kargaste härdar han ut,
men doftar ändå, har ändå behag.
Åt gravar och golv gav han ris,
och ett gott öl bryggde han
där han stod, stark och vänlig,
klämd mellan gråa stenar i Thule.

HARRY MARTINSON

Elin Wägners Tusen år i Småland (1939) har utkommit i flera olika upplagor. I nyutgåvan 1964 finns ett förord av Margareta Ingelstam, som skriver att Elin Wägner kände "nära samhörighet med träd - och träd får i hennes skrifter symbolisera växtkraft, rotfasthet och trygghet. Elin Wägner kände en stor tacksamhetsskuld till träden som fört henne ur vår enkelbottnade värld in i den magiska. Hon blev en mystiker och talade om fruktbarhetens och naturnärhetens latenta krafter."

Fotoutställningen TRÄD av Lammhults FOTOKLUBB, som nu visas på Elin Wägners Lilla Björka i Berg, ger god hjälp till förståelse av Elin Wägners trädtolkning. Det kan vara en hjälp att också ha med sig Harry Martinsons dikter i Tuvor vid studium av trädfotografierna på Lilla Björka.

Furan det högresta mastträdet
med kronan som en utsiktskorg i toppen
spanar över vårt ändlösa innehav av gran
där vi år från år och våg för våg
intill döddagar kan räkna hur gran försvinner bland
gran.
Överallt omkring oss denna vår fördystrande fiende
och brusande vän.
Vad vår vore värld utan granar,
utan massaved, julgran och gravens ris.
Vad vore den utan det skydd som granen ger
och utan de skuggande sagor
som bara kan berättas av granar.
Vi uppsöker gläntornas ljus
och bor till en del i städer
där vi får för oss
att vi är oss själva.
Ändå är vi vad vi är
ett granskogsfolk
och med gran skall vi Mylla.
Hemlöst förbundna i städer och byar
lever vi med vårt tungsinne försänkta i gran.
Granarna brusa.
Verklighetstungt och med gransagans sus
befaller de över våra år
och skyddar den barrdunkla ande
som susar inom oss,
vår ande av gran.

HARRY MARTINSON: Ur Tuvor

Folklivsforskaren professor Bengt af Klintberg, ledamot av Werner Aspenströmsällskapets styrelse, framträdde under Harry Martinson-sällskapets årshögtid 2011 på Brunnsviks Folkhögskola, med ett mycket uppskattat föredrag om träd i Harry Martinsons och Werner Aspenströms diktning och visade  att "Martinsons och Aspenströms träd har inte samma rotsystem". Föredraget är publicerat i Harry Martinson-sällskapets tidning Doris 20/2011 och finns tillgängligt på Sällskapets hemsida.

KÄRLEKEN OCH DÖDEN

Det sker. Skogen låter det ske.
Löv gulnar och lossnar.
Det är så. De virvlar bort.
Vi virvlar bort. Det är så.
Jag kan inte ändra det.
[...]

Tillsammans älskade vi trädet,
men trädet låter oss leva,
låter oss dö. Det är så.
Jag kan inte ändra det.
Det är så.

WERNER ASPENSTRÖM:
Ur Om dagen om natten

Det kan vara en hjälp att också ha med sig Werner Aspenströms Samlade dikter vid studium av trädfotografierna på Lilla Björka.

Rune Liljenrud