tisdag 4 augusti 2015

Harry Martinson "Det godas stridsman, vrede"


"Harry Martinson är känd som en blid diktare. Hans tonfall när han läser egna dikter eller håller tal är gärna milda. En leende diktare hör vi talas om och ser på bild, kanske vilande bland blommor på ängen. Men det finns andra drag."

Så inleds kapitlet Det godas stridsman, vrede i Dialogseminarium på Dramaten, Jubileumsåret 2004, där Marie Louise Ramnefalk låter Harry Martinson föra dialog med sig själv, sina samtida och rakt ut mot sin publik. Maria Hammarén har redigerat boken Dialoger Harry Martinson / intransitiv förståelse, där några texter finns ur Dialogseminarium.

ORDETS MYRA

Ordets myra
kommer tillbaka.
Lyfter försöker
på nytt besvärja 
tingets tröghet,
ordets förluster.
Tappar strået, 
fattar det åter.
Ordets makt 
och vanmakt känner
ordets myra.

HARRY MARTINSON: Ur Vagnen

Harry Martinson tar i Dialogseminarium upp tre problem att strida för och kämpa mot, världen, tiden, individen. "Och han gjorde det inte bara skrivande utan i handling, när han tillsammans med kollegan Eyvind Johnson for runt i Sverige 1939 och värvade frivilliga för Finlands sak och sedan själv tog sig till fronten. [...] 

I romanen Verklighet till döds från 1940 står om detta och om hur Sovjetunionen stod för onda ting och Finland för det där folkviseaktiga som Martinson brukar vilja värna.
[...]
Senare handlar det om den svenska frivilligkårens front i Finland, där Martinson alltså deltog, och hur njugg, materiellt sett, denna 'den svenska nationalgesten' är."


DE KVALMGODA


De mjäkigt mildnådeliga
väljande loss mjukdelarna,
degställena i brödet och falkarnas dun.
Det som kan passa i feghetens dyna,
den förfalskade godhetens bolster.


Överallt finns de 
med sina falska stiltjerum,
upphov till desperationens tromber 
till luftsjukligt tillkomna orkaner.

Alltid skall godheten lida av deras val
Alltid skall ondskan vinna proselyter

där någon av dessa gjort luften falsk och tung,
där de odlat sin vattenpest i dammen.
Godhetens helhet kännas de inte vid.

HARRY MARTINSON: Ur gränsen i Thule


Anledningen till att minnen nu förs fram om hur svenska finlandsfrivilliga under Finska vinterkriget valde att offra sig för frihet och demokrati, är den debatt som förs om IS härjningar och terrorism. (Smp 31.7/1.8 2015)

Vad menar Harry Martinson? Detta vore opportunt att nu fråga och i inte ringa mån innehåller texterna från Dialogseminarium något att beakta också  i nutidsdebatten och vid argumentationen för rättssäkerhetsaspekten i terrorlagstiftningen.

Maria Hammarén visar i Redaktionell kommentar för Dialoger Harry Martinson / intransitiv förståelse från Dialogseminarium, till Marie Louise Ramnefalk som svarat för manus och där är berättare:

"Kultur kan man se som en sorts samtal", skriver Marie Louise Ramnefalk. "Kulturen sorlar både stilla och ljudligt omkring oss, och vi lyssnar, fäller egna repliker, uppfattar på nya sätt. En del utsagor är särskilt kraftfulla och rika,  vi fortsätter att förhålla oss till dem. Över tid förändras de och vårt lyssnande förändras."

Marie Louise Ramnefalk känner väl Harry Martinsons tänkande från Akademisk avhandling 1974: Tre lärodiktare. Studier i Harry Martinsons, Gunnar Ekelöfs och Karl Vennbergs lyrik.

I ett kapitel Livsåskådning ur Dialogseminarium har Harry Martinson dialog med Sven Stolpe:

"Broder!
[...]
Jag är mer religiös än mången tror. Och jag tror att kosmos lag, i stort, är elastisk och mjuk.
[...]
Grymmast mot varandra synas mig människorna som äga miljoner nervtrådar och en gudomlig hjärnvätska men ändå föga lära av ting och kosmos."
[...]

HARRY MARTINSON: Ur Brev till Sven Stolpe 
d. 10 april 1933


SÅNGENS BEKÄNNELSE

Det finns saker vi varken vill veta eller tro:
att blommor är blinda, att månen är död,
att näckrosen ruttnar till höst.
Lyror har sin sång.
Känslan har sitt språkspel.
Ord vid ord i ringar
dansar sina turer
in i skogsdimman under måne röd.
Ett kringdrivande språk av drömmar
i vilka behaget är uppsökt och givet
i kraft av viljan till en förskönande hövlighet
mot den alltid säkra och fult ruttnande döden.
Inför dessa utsikter blir orden självmant älvor.
Omodernt sagosvängande med sina liljekjolar.
Utstrukna ur vetande, söndergranskade.
Ändå levande och uppstigna till dansyrseln
                                 under en egen tro
och dansande dess turer
till tonerna av detta vårt språkspel i den nattliga dalen.

HARRY MARTINSON: Ur Vagnen
(Citerade texter av Harry Martinson
finns medtagna i Dialogseminarium) 

Rune Liljenrud 

Inga kommentarer: