måndag 29 april 2013

HARRY MARTINSON: Tidsupplevelse

 
Eken / Quercus är landskapsväxt i Blekinge
 
Vi hade styrelsemöte i Harry Martinson-sällskapet på Akademiska Föreningen i Lund och vår tidigare ordförande Bertil Palmqvist, var då med oss för sista gången. Han avled kort därefter, på dagen före sin 70-årsdag och begrovs i Jämshög den 29 april 2008 ~ idag för fem år sedan.

Vid styrelsemötet med Harry Martinson-sällskapet på Akademiska Föreningen i Lund förde Bertil Palmqvist in oss på Harry Martinsons dikt TIDSUPPLEVELSE och gav en djuplodande analys av denna. 

TIDSUPPLEVELSE

Våren hade kommit som ett slag.
Det var nästan tvärt sommar.
De satt ute
i den nya knippelmöbeln av ek
så nyskalat ljus
att den lyste som nyss vårblottad hud. 

De var alla förtjusta
i dess knotiga stretande
som nu i sitt avskalade tillstånd
föreföll dem nyare än till och med
den plötsliga våren. 

Den var nästan för färsk och ny
för att kunna omges
med tankar någon längre stund.
De tänkte snart på annat. 

Plötsligt kom en av dem på
att de alla som satt där
var ett stundens sällskap aldrig förr skådat. 

Det var Astrid, hon sade: När man lever
då lever man på världens dittills senaste dag.
Och det gör vi nu. 

De ryckte alla till.
Den tanken hade legat
så väl dold i det självklara
att de nästan blev rädda. 

Det kändes utsatt att leva så.
Så längst framme
så ytterst och så sent. 

Många gånger under alla år de levde
innan de en efter en gick bort
kom de att tänka på den dagen,
världens dittills yttersta och senaste,
med världens dittills senaste timmar i trädgården.
 
HARRY MARTINSON: Ur Dikter om ljus och mörker 

”Av en arbetare begär man att han ska uträtta något. Det ska vara någon mening med det han gör”  - Så citerar Bertil Palmqvist Ivar Lo-Johansson i sin samtalsbok om honom och Bertil hade denna livstolkning. Han stod upp för den i en smittande Edith Södergransk anda ”Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är."

"Man blir någon, man känner att man behövs" citerar han i sin bok I GLASRIKE, glaskonstnären Bertil Vallien, vars konstskapande  Bertil beundrade och som nu bjuder besökare i Växjö domkyrka FIAT LUX ~ LJUS BLIV TILL.

Bertil Palmqvists kunniga efterord till Harry Martinsons Verklighet till döds / Den förlorade jaguaren och ett citat därur med kraftfullt tema och motiv, ger nu i minnets ljus sin särskilda relief ”Jag har gjort mitt. Jag har stridit för livet, så långt det gick”.

Bertil Palmqvists sista styrelsemöte med oss i Harry Martinson-sällskapet gav oss en insikt just så som dikten tolkar den: ”att de alla som satt där / var ett stundens sällskap”.

I agendan för begravningsgudstjänsten i Jämshögs kyrka fanns infogade några av Bertil Palmqvist sista nedtecknade tankar och den allra sista av dessa angav färdriktningen, så som den alltid funnits hos Bertil Palmqvist:

När vildgässen drog förbi
denna vår, blev jag motsagd.
Framtiden finns!

Bildkonstnär och författare Lennart Didoff vet just detsamma och han ser i metaforen blommande körsbärsträd "årsringarnas koncentriska väntan".

Inte så att jag vill ha åren tillbaka.
Alla dessa år av kamp mot fukt och mörker.
Men när jag bär in
det söndersågade körsbärsträdets kropp och lemmar,
dess ryggrad och yttersta förgreningar,
förnimmer jag en blommande vithet
i årsringarnas koncentriska väntan.

LENNART DIDOFF: Ur Sandmask & himmelskupa

Bild: Lennart Didoff
 
Upplevelsen från sammanträdesbordet vi var samlade omkring på Akademiska Föreningen i Lund för styrelsemötet med Harry Martinson-sällskapet, kommer mig i minnet när jag läser Lennart Didoffs dikt ur Sandmask & himmelskupa:
 
[...]

och när kvällen kom
och alla skingrats
stannade orden kvar
som hade de tagits in
i bordsskivans ådrade anlete.
 
Lennart Didoff tar i sin bok Och det hände sig vid den tiden - Texter i samklang med målningar, hjälp med att minnas genom att till egna målningar foga några författares texter, bl.a. dikter av Harry Martinson ur Dikter om ljus och mörker.  I en blogg från den 9 april i år "GLEM ALDRI 9. APRIL" finns skrivet om denna "serie mot glömskan".
 
 
Lennart Didoff svarar för text och bild till dikten ovan, som han slutar med "orden kvar / som hade de tagits in / i bordsskivans ådrade anlete".         I såväl text som bild tolkas det förgångnas närvaro i nuet.
 
Solljuset genom körsbärsträdens kronor förvandlar trädgårdsbordets skiva
till en karta av vibrerande kontinenter. 

Så satt vi här nyss eller för tio år sedan
lågmält samtalande
i middagshettan
om världen utanför gärdesgården. 

Och när kartan av darrande skuggor
suddades ut av ett moln
och när kvällen kom
och vi alla skingrats
stannade orden kvar
som hade de tagits in
i bordsskivans ådrade anlete.

LENNART DIDOFF: Ur Sandmask & himmelskupa
 
Omslagsbild: Lennart Didoff

 Kanske är det de lågmälda samtal jag just här kan föra med dem, som sett mig komma till världen och formas av dem. Alla har de tagit en bit av mig med sig in i tystnaden.
[...]
Så ropar de alla ut sina namn till dem, som går förbi eller för ett ögonblick stannar till. Men några namn har tiden utplånat. De har lösgjort sig, dunstat och flutit ur gravörens händer."

LENNART DIDOFF: Från Kyrkogården
ur "om det nära och det förflutna"


Omslagsbild: Ann-Mari Didoff


SORG OCH GLÄDJE
  
Varje djup sorg har förlorad glädje till föremål.
Tappa inte bort denna riktning.
Låt inte sorgen glömma sitt ärende.
Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.

HARRY MARTINSON: Ur Vagnen


 Rune Liljenrud
  

Inga kommentarer: