Fjärilen på Vakö myr

Ett uppskattat inslag i årets Nässelfrossa blev vandringen på Vakö myr där vi kunde se spåren efter det ”torvklondyke” som växte upp under Första världskriget. Vid två tillfällen (1917 som kökspojke och 1919 som kuparpojke) arbetade Harry Martinson på myren. Han har berättat om Vakö myr i Vägen ut men också i en artikel i Handelstidningen 1933, där han skriver: ”En väldig ångkraftstation anlades. En torvpulverfabrik göts helt och hållet i armerad betong. Bibana anlades ned till mossen”. Vid vårt besök kunde vi se resterna av ångpannan och vandra längs bibanans räls men av torvpulverfabriken fanns inte mycket kvar.
Och så växte det förstås frodiga nässlor ute på Vakö. Vi frossade inte på dem men en som kanske gjort det var en pärlemorfjäril som likt en levande hälsning från Harry hade satt sig på en av nässlorna:



FJÄRILEN

Född till att vara en fjäril
fladdrar min svala låga
på gräsets tunga sammet.
Barnen jaga mig. Solen går ner bakom malvorna och tuvan,
räddar mig till natten.
Månen stiger; den är fjärran, jag är inte rädd,
jag lyssnar till dess strålar.
Mina ögon få hinnor till skydd.
Mina vingar sammanklibbas av dagg.
Jag sitter på nässlan.

(Natur, 1934)


Åke Widfeldt