”Att bädda in tekniken i det gröna”

80 år efter Stockholmsutställningen 1930

Temat för Harry Martinson-sällskapets årshögtid i Jämshög 7-9 maj 2010 ”Att bädda in tekniken i det gröna” har hämtats från en artikel av Ulf Sandström, publicerad i Tiden nr 10, 1988 Författare och teknik . Han ger där en översikt av litterär debatt under en hundraårsperiod, alltifrån ett tal av arbetarledaren och publicisten Hjalmar Branting år 1886. Ulf Sandströms artikel finns tillgänglig på internet och den är mycket värdefull att ta del av inför Harry Martinson-sällskapets stundande årshögtid. Ulf Sandström skriver bl a:

"Martinsson önskar ett samspel mellan natur och teknik och då finns inte utrymme för storindustrin. Han vill försona natur, teknik och människa, nå en idyllfred med maskinerna. Det är inte längre realistiskt att tro på bondekulturens återupplivande, men tekniken kan bäddas in i det gröna."













Kåserier på allvar innehåller ett antal kåserier av Harry Martinson, skrivna och publicerade år 1930 under rubriken Mellan Pelarna, i tidskriften Tidevarvet, startad av en frisinnad kvinnogrupp, som bl a Elin Wägner tillhörde. Moa Martinson och Barbro Alving - signaturen Bang - medarbetade i Tidevarvet. Harry Martinsons kåserier, publicerade under Stockholmsutställningen, är av särskilt intresse inför vår stundande årshögtids tema ”Att bädda in tekniken i det gröna”. Detta framgår också av Carl Olov Sommars efterskrift till Kåserier på allvar, som Sällskapet Bokvännerna gav ut år 1984, där han skriver:

"En dominerande händelse sommaren 1930 var Stockholmsutställningen, vars tema byggde på teknisk och social utvecklingsoptimism. Den manifesterades skickligt i den ljusa, osmyckade men ändå festliga funkisarkitekturen, som speglade sig i Djurgårdsbrunnsviken. Budskapet var att tekniska framsteg, industriella byggnadsmetoder och långtgående rationalisering skulle höja standarden för alla och resultera i moderna bostäder med badrum och sopnedkast, hygieniska livsmedelsbutiker och folkbilar på nybyggda asfaltautostrador."

"Harry Martinson tog upp denna debatt med stor framsynthet och undrade vart människan skulle ta vägen i utställningens blänkande utopier. Han fruktade en industrialisering, som skulle tränga undan 'gräsets sånger och syrsans luta', en civilisation, som inte gav plats för den gråa igelkotten. Här liksom på andra punkter föregriper Tidevarvskåserierna mycket av det som Harry Martinson ännu hade osagt och oskrivet. Kåserierna är redan därigenom av stort intresse för alla Martinsonintresserade".














Professor Ingvar Holms böcker Harry Martinson Myter Målningar Motiv, 1960 och Harry Martinson i målarnas mitt, 2004 bjuder värdefull läsning inför årshögtiden i Jämshög 7-9 maj 2010 med tema ”Att bädda in tekniken i det gröna”. Särskilt intressanta är artiklarna Acceptanter och opponenter, Natt i staden ur Stockholmsutställningens litteraturhistoria, Ny form, Maskinsång och Tidevarvets konst - ung man reser till stan.

Professor Ingvar Holm har i sin bok Såsom i en spegel - Diktare som målar, 1993 ett kapitel om Harry Martinson och "landet verklighet". Häri visar han - med utgångspunkt från tidigt 1930-tal och fram till Aniaras bilder - hur Harry Martinsons bildkonst är relaterad till hans författarskap.


Ivar Lo Johansson skriver om Morgon till 30-talet i romanen Författaren, 1957: ”Jag gick och drev längs huvudgatan till den stora Stockholmsutställningen 1930. Det var sommar och dirrande hett. Det nya decenniets sol sken på min hjässa. En helt ny stad av stål, glas och betong var rest på slätten där det förut varit ett tomrum. Hus, restauranger och musikläktare liknade fåglar, som lyfte med stela vingar. Runtom i massan talades det om den nya arkitekturen som skulle föda den nya livskänslan. Ett dörrhantag, ett perspektivfönster, en saklig möbel skulle på kort tid påverka den familj som bodde i huset så att dess känslor och tankar blev öppna, genomskinligt klara. Utställningshallarnas blanka maskinlemmar krävde en ny poesi. Den höga stålmasten på utställningsområdet reste sig som en signal, som en ilning av lycka mot knallblå luft. Den funktionalistiska eran hade blåsts in. Den nya tidens stil var just avskrapningen av stilar. Dess nakna språk hette fakta. Jag översatte direkt arkitekturens språk till litteraturens. Jag gick och såg mig omkring efter den nya mänskan.”




Tidstypiskt för "den nya poesin" används små bokstäver på bokomslaget till 5 unga







Redan i antologin Fem unga, 1929 kan "den nya poesin" förmärkas liksom för och emot maskinkulturen. Harry Martinsons livstolkning kan avläsas i prosaskissen Parken och människan: "Vart steg jag tagit har varit en sång till kärleken, var knopp på träden ett under som kommit mig att skälva. [...] I natt går jag ensam i parken, ensam, ensam. En bil rusar då och då om hörnet där borta och de rödvita lyktorna glo in i mitt ansikte. Jag: barnet, mannen, kvinnan. I parken. I natt."

Artur Lundkvists modernistiska övertygelse har Kjell Espmark visat på i en akademisk avhandling Livsdyrkaren Artur Lundkvist: Studier i hans lyrik till och med Vit man, 1964. "Den moderna tidens poesi finner man inte i gamla susande herrgårdsalléer, i lutande grönmossiga plank, i björkbackarnas röda stugor. Men poeten av i dag skall upptäcka skönheten, poesin och otaliga osjungna sånger i gatukorsningens myller och trafikens dån, i verkstadshallarnas maskiner, i det sjudande industriella arbetets symfoni, i människornas dagliga liv." (p. 162)


"acceptera den föreliggande verkligheten - endast därigenom har vi utsikt att behärska den, att rå på den för att förändra den och skapa kultur som är ett smidigt redskap för livet."

Skådespelaren och teatervetaren Anders Järlebys bok Inlevelse och distans, 2009 ger också hjälp till förståelse av temat för Harry Martinson-sällskapets stundande årshögtid ”Att bädda in tekniken i det gröna”. Han påminner om att parollen vid Stockholmsutställningen 1930 löd ”acceptera” - maskinens guldålder och urbaniseringen - men att Harry Martinson var tveksam och ”söker en mänsklig utveckling i takt med naturens gång.”


Anders Järleby gör jämförelse mellan Harry Martinsons hörspel Salvation, 1933 och Berthold Brechts pjäs Heliga Johanna från slakthusen, 1930.








”Harry Martinson är naturmänniskan, som vill framställa storstaden som människofientlig och som farlig i sig, medan Brecht ser storstaden som en inte bara viktig men nödvändig potential i ett framtida samhälle.”

Redan i den inledande monologen av Salvation är Harry Martinsons inställning till staden klar: ”Det handlar om några människor, som lever därnere i skyskrapornas källarvåningar under valvet av New Yorks plattfot. Människor, hårda i rösten och naiva i själen såsom människorna bli i jättestäder.” […] New York, ”du gigantiska maskin vid Hudson River, du stad där drömmar dött mer än de levat.”

Salvation på tjugosjätte, Frälsningsarmén söker att ge hjälp i hunger och köld: Hållen fästet.

”Giv tröst, giv tröst,
sjung om Libanons cedrar till tröst.
giv tröst, giv tröst,
giv ljus i den jordliga höst.”



I dikten Att vara ur samlingen Nomad, 1931 blandar Harry Martinson teknik och natur - lokomotiv och körsbärsblom - på ett mycket vackert sätt, som konkretiserar årshögtidens tema
”Att bädda in tekniken i det gröna”.






ATT VARA

Att vara en lokomotivförares fosterson
och fara med ett lövbehängt lokomotiv genom
flera sommarmånader
det är en guds tron för en yngling på
Nockebybanan.

Det regnade över oss körsbärsblom!
de sögos in i röken
och blåstes upp i virvlar
som en molnstod över söndagsskolan.
De satte sig som guds frimärken
på vart kolstycke
i tendern.

Ack, dessa körsbärsblommor som överföllo mig
och min fader med skönhet
då jag var hans fosterson i tre månader!
Detta minne är prickigt av blom som en vacker
blus.
Och så denna stora stålhynda,
som jag tämjt
och ingjutit med lokomotivets själ!


Det gamla ångloket från år 1912 i Järnvägsparken Alvesta är en stålkoloss, som blivit ett ofta fotograferat landmärke - lika fascinerande i sommar- som vinteromgivning. Alla som kommer med tåg till Alvesta måste se det. Kanske då någon också tänker på Harry Martinsons dikt ATT VARA och tycker sig finna likheter med Gäst hos verkligheten, där Pär Lagerkvist skildrar pojken Anders med sin far, åkande med tralla på järnvägsrälsen, från Växjö till de gamla gudfruktiga morföräldrarna i Gemla.


I dikten Kraft ur samlingen Natur, 1934 ger Harry Martinson en vacker stämning, som tolkar en förening av teknik och natur och lyckas med ”Att bädda in tekniken i det gröna”





Kraft

Ingenjören sitter vid hjulet
och läser i juni kväll.
Kraftverket mumlar inåtvänt i turbinerna,
dess lummigt inbäddade hjärta slår lugnt och starkt.
Löven skälva ej ens
i den stora vita björken som står blyg vid betongdammens källa.
Igelkotten går snaskande längs floden.
Brovaktens katt lyssnar hungrigt till fågelsången.
Den ilsnabba tysta kraften sissar långt i hundramila trådar
innan den bullras till i skrytsamma städer.


Harry Martinson beskriver i ett brev till Ingvar Holm 13.1.1960 "drömmen om en idyllfred med maskinerna" och att "liksom lumma in" maskinerna i grönska. Kjell Espmark hänvisar till detta i sin avhandling Livsdyrkaren Artur Lundkvist: Studier i hans lyrik till och med Vit man, 1964 (p. 184f).



I Harry Martinsons Den förlorade jaguaren, 1941 ges en svidande uppgörelse med maskinkult och mänsklig oförmåga att vilja se livets djupaste värden. De tre ungdomarna Håkan, Sven och Jöns ser inte det naturligt goda hemmavid utan drömmer sig, förledda av förljuget ytliga filmer, bort mot det stora äventyret ute i världen. De rymmer till sjöss för att i Sydamerika jaga och nedlägga Jaguaren - symbolen för deras längtan. De drabbas av sina livsval. ”Verkligheten tycktes finnas till värre och värre, ju längre man kom bort från hemmet. De hade trott tvärtom.”

”Här fanns mycket att uppleva för den som lät viljan ge ögat en påminnelse om att se det äventyrliga myllret kring sin sko, istället för att jämt se grovögt och i jätteportioner, kartbilder. En enkel nyponbuske kunde här på ängen bli vision, dröm och saga; men framförallt sysselsättning för anden, ty livet är en sysselsättningsfråga, eller har blivit, minst lika mycket som en näringsfråga. Ja, här finns äventyr att se och vara med i på närhåll i strånas frodiga skog. Men sällan dröja ögonen därvid.”

"Att fara Jorden runt är i och för sig nyttigt, en jordenruntresa då och då skadar sällan, men sker det med långlystnadens öga (såsom oftast) så att man ingenting ser ens då man kommer fram till ilexbusken, satyridfjärilen eller andra detaljer som tillsammans bilda Sydamerika, då har man bara den rent storvräkiga behållningen av resan, men inte den innerliga, eller den väl genomvävda. Förresten, och det borde inskärpas mera, är en helt vanlig barnsängskvinnas äventyr födandet ett tusen gånger större äventyr än en resa Jorden runt."

Såväl det som de äventyrslystna inte ser, som det livslögnerna drabbar dem med, är medryckande skildrat i Den förlorade jaguaren. Inte minst sjöresan såsom eldare på ångaren Hanna över till Sydamerika, är mästerligt beskriven. Det talas om hettan i eldrum, helvetisk och masugnshet. ”Hanna var ett fartyg som hade lika lätt för att hettna till i tropiken som hon hade lätt för att kallna ner till skräckköld i Bottenhavet.”

”Håkan, Sven och Jöns genomgå under denna sjöresa den resignations- och härdningsprocess som, om den fått fortsätta obruten, skulle ha lett till uppkomsten av karaktär i tid även hos dem.”


”Att bädda in tekniken i det gröna” har bjudit mycket kamp och det kan bl a Harry Martinsons dikt Acceptanterna ur samlingen Nomad vara ett exempel på. Denna dikt med ett starkt socialt patos, finns med på sidan 43 i originalutgåvan av Nomad, 1931. Dikten blev utrensad ur andra upplagan av Nomad och enligt Carl-Otto von Sydows Harry Martinson-bibliografi har dikten Acceptanterna inte funnits i tryck sedan originalutgåvan av Nomad.



Professor Martin Kylhammar kommer under den stundande årshögtiden i Jämshög att tala över ämnet Författare i maskinkulturens tidevarv. Han medverkade också vid årshögtiden i Klockrike 2009 med föredraget Världsmedborgare utmanas: Harry Martinson, J.M.G Le Clézio och världskriserna. I boken Frejdiga framstegsmän och visionära världsmedborgare, 1994 låter han bl a Josef Kjellgren, Artur Lundkvist, Harry Martinson och Ludvig Nordström komma till tals på ett sätt som gör boken mycket aktuell inför stundande årshögtid. "Det är en bok som intresserar sig för människan och den nya tekniken..."

Martin Kylhammar har kunskap och humor. Detta har gjort honom till medarbetare i en bok med ett urval Grönköpingsdikter. "Nils Hasselskogs dikter som A:lfr-d V:stl-nd kräver väl ingen närmare presentation." Så inledde Gunnar Ekelöf sin betraktelse i BLM år 1949. Troligt är att många som läser Harry Martinsons verk också läser vad som förmedlas genom "samhällets narrspegel" Grönköpings Veckoblad, där "Nils Hasselskog lyfte A:lfr-d V:stl-nds diktning till de tidlösa, klassiska höjderna under åren 1925-1936." Han verkade alltså som parodiker i Grönköpings Veckoblad när den stora Stockholmsutställningen 1930 ägde rum och "fyra miljoner människor besökte denna samhällsingenjörernas framtidsdröm på Djurgården."


Under rubriken "funktionalistiska experiment" väljer de båda Linköpingsforskarna Martin Kylhammar och Göran B Nilsson dikter som berör Stockholmsutställningen, bl a "till en metallfötölj", "ny grund" och "flytande kork". Insikt om och förståelse för Stockholmsutställningens betydelse djupnar genom dikterna och de kommentarer som ges i boken Grönköpingsdikter.

A:lfr-d V:stl-nds avslutande strof i dikten "Främling i staden" summerar vad utställningen givit:

Hav tack, Natur, att du ej fött mig sådan
men gav mig livssyn mera fix och klar!
Hav tack, att oberörd jag av beskådan
går säkert fram min trygga trottoir!


Redaktören för PARNASS De litterära sällskapens tidskrift gör en Aniara-reflektion i sitt senaste Nr 1~2010 med anledning av temat för Harry Martinson-sällskapets årshögtid den 7-9 maj i Jämshög

"Att bädda in tekniken i det gröna”

”Osökt kommer man att tänka på Harry Martinsons stora diktepos Aniara när man hör rubriken. Flera av programpunkterna handlar också om Martinsons fascination över framtidens teknik."

PARNASS Nr 1~2010 har också en intressant artikel om Harry Martinson-sällskapets Klockrikestipendiat 2009, Poeten Li Li med rubriken:

Li Li
- Jag är som
bambu i en
björkskog



Svårigheterna med "Att bädda in tekniken i det gröna” aktualiserades samma vecka som inbjudan till Harry Martinson-sällskapets årshögtid sändes ut. Då meddelades genom massmedia, att regeringen nu har miljögodkänt de 1 100 vindkraftverk som planeras att byggas utanför Piteå. Renar får dela sina betesmarker med vindkraftsparken, vilket samerna är kritiska till. De är rädda för att en sådan gigantisk vindkraftspark på över 450 kvadratkilometer - en yta lika stor som hela Göteborgs kommun - gör att de inte kommer att kunna nyttja området för renskötsel.



tänker mig en tid
då skapelsen och människan var ett
jojken bodde i själen
kolten lyste av skönhet
då vi hade ett språk
~ ~ ~
jag vet
det du vet
jag vet det
vår värld är trång

SIMON MARAINEN, född 1980
Samisk poet, jojkare och skådespelare


Inom tio år kan 1 100 vindkraftverk finnas på plats i det i dag ödsliga Markbygdsområdet väster om Piteå. Här ska tolv terrawattimmar el produceras, lika mycket energi som två kärnkraftsreaktorer producerar per år. Nästan hela området där vindkraftsverken ska byggas är renbetesmark vintertid för Östra Kikkejaure sameby. Bolaget Markbygden Vind ska nu i samråd med länsstyrelsen och berörda samebyar undersöka hur rennäringen påverkas. Årshögtidens tema ”Att bädda in tekniken i det gröna” kunde vara rubrik också för detta samråd.







Diktsamlingen
Vagnen
50 år 2010




Planer finns på att i samarbete med Göteborgs universitet anordna ett seminarium på Jonsereds herrgård hösten 2010, med utgångspunkt från diktsamlingen Vagnen, som i år fyller 50 år och som väldigt mycket handlar om teknik, natur och människans ansvar.

ORDNAD VILSEGÅNG

Ordnad vilsegång var ofta nog det liv vi levde.
Därav allvaret i vårt bräkande invid evighetsheden.
Slumpen räddade det mesta av all skörd.
Lyckträffsfågeln var vår bästa gök,
syrsan spelman, daggen evigt ny.
Vid månens korsväg satt en grönskans gnom
och log åt allt, mest inåt blinkande
med hemlighållen insikts öga
om allt som gått förlorat genom oss,
om allt som blivit återvunnet utan.

Harry Martinson: Vagnen


1910 - 2010

Harry Martinson-sällskapet och Radio Blekinge har på band bevarade några radiointervjuer med Harry Martinson. I ett tillhörande texthäfte finns kommentarer av Stefan Sandelin. Den 10 februari 1967 har Carl Magnus von Seth ett samtal med Harry Martinson "Vad har vår tids människa för möjlighet att överleva", då han bl a säger:

"För en tjugo år sedan eller så, kanske lite mer, så tyckte jag att all den moderna tekniken, mer eller mindre, var onödig, att det skulle kunna ordnas med en relativt enkel teknik. Man skulle kunna ha de gammaldags järnvägarna, man skulle kunna nöja sig med en utveckling som var ungefär 1910 eller så där. Den skulle vara tillräcklig för människors lycka och ändå vara en tillräcklig grund för deras fortsatta förkovran. Men eftersom tiden och åren går, så inser man också att eftersom befolkningen ökar i världen och problemen därigenom blir fler och fler, så krävs det en utveckling av denna teknik mer och mer också för att kunna hålla jämna steg med befolkningsutvecklingen. På så sätt har jag kommit fram till på senare år att tekniken, den moderna tekniken, det är det enda som kan rädda världen från undergång, samtidigt som mycket av förstörelsetekniken samtidigt hotar med undergång. Vetenskap och teknik är de enda möjligheterna att lösa dessa problem och det får man inte misströsta om."




Välkommen till årshögtiden i Jämshög 7-9 maj 2010

"Att bädda in tekniken i det gröna”

Program och anmälningsblankett finns på hemsidan

Rune Liljenrud