acceptera
den föreliggande verkligheten – endast därigenom har vi utsikt att behärska den, att rå på den för att förändra den och skapa kultur som är ett smidigt redskap för livet.
Vi har inte behov av en gammal kulturs urvuxna former för att uppehålla vår självaktning.
Vi kan inte smyga oss ut ur vår egen tid bakåt.
Vi kan inte heller hoppa förbi något som är besvärligt och oklart in i en utopisk framtid.
Vi kan inte annat än se verkligheten i ögonen och acceptera den för att behärska den.
Vad som är medel och vad som är mål i våra dagars kulturliv har det aldrig varit någon verklig tvekan om. Det är de trötta och pessimistiska, som påstår att vi håller på att skapa en maskinkultur, som är sitt eget ändamål. Det är organisationen av världens hushållning och förbättring och stabilisering av individernas livsvillkor som vi arbetar på. Men detta är blott medel till att kunna leva ett rikare liv. Om vi är långt ifrån det målet måste vi lägga ner desto mera arbete på att fullkomna medlen.
Om våra städer blivit föråldrade, om mer än hälften av befolkningen lever i trångboddhet, om en massa andra praktiska uppgifter är olösta, så måste vi i första hand sätta in alla krafter på att lösa dem.
Den som inte vill acceptera han avstår från medarbete i kulturens utveckling. Han skall sjunka undan i en betydelselös pose av bitter heroism eller världsvis skepticism.
Vad som först och främst är viktigt i denna splittrade tid är att klara upp begreppen, så att vi inte förgör varandra med ord, vilkas innehåll och verklighetsvärde vi inte prövat utan att vi tvärtom enar alla de krafter, som i grunden vill detsamma, till gemensamt arbete på att skapa den kultur vi behöver.
~ ~ ~ ~ ~
På omslaget till den radikala debattboken acceptera - funktionalismens upprop i Sverige med utgångspunkt från Stockholmsutställningen 1930 - står sex författarnamn, som framträder som ett kollektiv, Gunnar Asplund, Wolter Gahn, Sven Markelius, Gregor Paulsson, Eskil Sundahl och Gunnar Åhrén. Vem som skrivit vad framgår inte, men alla sex har deltagit i arbetet med den stora Stockholmsutställningen 1930. Möjligen är det Uno Åhrén som skrivit den här ovan i bloggen återgivna avslutande appellen acceptera, som gett boken dess namn. Boken acceptera utkom år 1931. År 1980 utkom 1931 års upplaga av acceptera i en facsimilutgåva med efterskrift av Anders Åman.
Gunnar Asplund (1885-1940) arkitekt, var huvudarkitekt för Stockholmsutställningen 1930. Året därefter blev han professor vid Kungliga Tekniska högskolan i Stockholm. Stockholms stadsbibliotek (1920-1928), Skogskyrkogården med Skogskapellet i Stockholm (1915-1920) och Listers härads tingshus i Sölvesborg (1919-1921) hör till hans verk. Möjligen är det Gunnar Asplund som har författat kapitlet Nytt och gammalt i acceptera och där på sidan 155 skriver:
”Stadsbiblioteket i Stockholm, en mycket demokratisk institution, har den yttre formen av ett antikt kastell.”
Wolter Gahn (1890-1985) arkitekt, tillförordnad professor i arkitektur vid Konsthögskolans arkitekturskola 1935-1938. Mest känt av hans verk är kanske teater- och konserthuset i Karlskrona (1939).
Sven Markelius (1890-1972) arkitekt, har ritat bl a Helsingborgs konserthus (1932), Ekonomiska och sociala rådets sal, Förenta nationernas högkvarter i New York (1951-1953), Folkets hus vid Norra Bantorget (1960) och tredje höghuset vid Sergels torg (1962) i Stockholm.
Gregor Paulsson (1889-1977) konsthistoriker, 1934-1956 professor i konsthistoria vid Uppsala universitet. I en publikation för Svenska Slöjdföreningen "Vackrare vardagsvara", 1919 vill Gregor Paulsson föra konsten in i fabrikerna. Vackra ting med genomtänkt formgivning och utsmyckning ska bli tillgänglig för alla, var hans strävan som förs fram i Stockholmsutställningen 1930.
Eskil Sundahl (1889-1974) arkitekt, professor och 1924-1958 chefsarkitekt på Kooperativa Förbundets Arkitekt- och Ingenjörsbyrå. Han har bl a ritat Katarinahissen och KF:s kontor vid Slussen i Stockholm.
Gunnar Åhrén (1897-1977) arkitekt, Sveriges förste professor i stadsbyggnad vid Kungliga Tekniska högskolan i Stockholm 1947-1963.
Stockholmsutställningen 1930
var också litterärt av stor betydelse
Professor Ingvar Holm skriver om detta under rubriken Stockholmsutställningens litteraturhistoria i sina böcker ”Harry Martinson – Myter Målningar Motiv”, 1960 och i ”Harry Martinson i målarnas mitt”, 2004. Professor Ingvar Holm skriver om ”några av de bedömningsalternativ som framfördes av författarkolleger 1930, strödda blad ur den stora utställningens litteraturhistoria.” Det är mycket intressant att ta del av hur olika författarna ställde sig till Stockholmsutställningen, bl a Ludvig Nordström, Elin Wägner, Bertil Malmberg, Sten Selander, Artur Lundkvist, Ivar Lo-Johansson, Hjalmar Bergman, Sigfrid Siwertz, Erik Lindorm, Pär Lagerkvist, Eyvind Johnson, Ebbe Linde, Alf Henrikson, Erik Blomberg, Karin Boye och Harry Martinson.
Litteraturvetaren Sonja Erfurth (1918-2007) har utgivit fyra böcker i sin stora Harry Martinson-biografi. I den fjärde och sista delen Harry Martinsons 30-tal skriver hon: "Stockholmsutställningen 1930 blev funktionalismens genombrott i Sverige. I stål, betong och glas skulle det nya Sverige byggas. Det historiska kulturarvet ansåg man sig kunna vara utan."
Detta ger bakgrund till Harry Martinson-sällskapets stundande årshögtid med temat Att bädda in tekniken i det gröna.
Harry Martinson skriver i Analysera Karusellen, ett av kåserierna som han publicerade i Tidevarvet när Stockholmsutställningen pågick 1930 och som finns i samlingen Kåserier på allvar, 1984:
”Det stora livet är djupt och innerligt komplicerat (lär av Linné, Humboldt, Alexis Kivi), i alla sina facetter bär det undersamhetens eviga grönska. Finner du tomhet däri, sök då några läkande örter. Naturen har säkerligen i något av sina snår läkedom även för tomhetssjukanan. Det liv människorna konstruerat är däremot så föga märkvärdigt, att det väl genomskådat aldrig höjer sig över kryddbodens sfärer. (Kråkvinkel! London! Om ni visste hur lika ni är.) Du skall finna att de få tankevinglingar, på vilka Söderandras och nationernas ve och väl vila, till slut likt bridgecigarettens rökspiraler uppgå i den dunkelhet, som blivit kallad begränsning.”
*
”Och tekniken? Virrvarret av hjul???
Om du står vid en gatukorsning och åttahundra bilar komma rusande emot dig från alla håll, så är det egentligen bara begreppet närtrafik som för tillfället komplicerar sig, med numerärens resurs. Låter du dessa åttahundra bilar komplicera din idévärld, då är du redan slav hos Caesar.”
Se också kommande bloggar:
"drömmen om en idyllfred med maskinerna"
~~~ "liksom lumma in " dem i grönska
"Att bädda in tekniken i det gröna"
Rune Liljenrud
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar