"Språket är ett bromedel när inga broar finns"

I samband med firandet av Harry Martinson-sällskapet 25 år, möttes Harry Martinson-sällskapet, Elin Wägner Sällskapet och Karin Boye Sällskapet i Börssalen på Svenska Akademien, FN-dagen den 24 november 2009 - 60 år efter Harry Martinsons inträde i Akademien på stol nr 15. En skrift, SVENSKA AKADEMIENS LEDAMÖTER 2009, fanns tillgänglig på Akademien.

Av inledningen till presentationer av Svenska Akademiens ledamöter 2009 framgår att Svenska Akademiens stadgar utarbetades till stor del av Gustaf III själv och påminner till stora delar om Franska Akademiens statuter.
Redan i stadgarnas första paragraf fastslås att Svenska Akademien har 18 ledamöter. Det är känt att Gustaf III hade tänkt sig 20, hälften av antalet i Franska Akademien. Varför han slutligen stannade för 18 är inte helt klarlagt, men det finns en gammal uppgift om att han valde detta antal eftersom han ansåg att ordet "arton" vid högtidligt uttal ("aderton") var betydligt klangfullare än "tjugu".

Ledamotskapet skall vara på livstid. Stadgarna anger bara två vägar ut ur Akademien: döden och uteslutning. Uteslutning kan i princip ske på två grunder: dels bristande lydnad för lagens eller moralens bud, dels brott mot den tystnadsplikt som gäller i fråga om Akademiens inre angelägenheter.

Bland Akademiens ledamöter skall utses tre ämbetsmän: en direktör (ordförande), en kansler (vice ordförande) och en sekreterare. Direktör och kansler skall utses på sex månader, med ombyte 1 juni och 1 december, "men Secreteraren theremot blifver beständig". "Ständigheten" upphör vid 70 års ålder, såvida inte Akademien bestämmer annat.

Harry Martinson var Svenska Akademiens direktör den 20 december 1958, då Akademien firade sin högtidsdag i Stora Börssalen och det meddelades: "Med sin höge beskyddares, Hans Majestät Konungens samtycke har Akademien i ledigheten efter författaren Bertil Malmberg till hans efterträdare valt och kallat författaren fil. dr Gunnar Ekelöf, som nu kommer att taga sitt inträde."

Gunnar Ekelöf skrev över tvåhundra recensioner för Bonniers Litterära Magasin, BLM under åren 1934-1962 och i Nr 1/1949 skrev han om Vägen till Klockrike, som låg i bokhandeln den 2 december 1948. Han är mycket positiv i sin recension av Harry Martinsons roman och framhåller bokens mycket höga, rent litterära kvaliteter. Gunnar Ekelöf avslutar så: "En stor och givande bok inför vilken en kritiker måste känna fåfängligheten i varje kortsiktigt försök att göra den rättvisa. Framför allt kommer det finnas orsak att återvända till dess sociala förkunnelse." År 2003 utkom "Gunnar Ekelöf ~ Kritiker i BLM", en bok med 598 sidor, som är en ovärderlig hjälp för att följa litteraturen under nästan tre decennier.

I samband med högtidsdagen 1958 öppnade Akademiens direktör herr Martinson sammankomsten och höll ett tal, som finns tillgängligt i SVENSKA AKADEMIENS HANDLINGAR. Talet innehåller bla följande:

"När Akademien tågar in och de i salen församlade reser sig upp så sker inte denna uppresning för att hedra arton personer. Vore det så då låge det föga av proportion däri. Men när det gäller modersmålet då är vi alla under en hatt, då förenar vi oss för några ögonblick i tystnad kring vårt svenska språks instrument. Vi gör det i medvetande om att språket är ett medium mellan tystnaden och handlingen, ett aldrig slutgiltigt definierat verktyg som bär fram våra föreställningar om världen, våra åsikter, våra klarheter och våra villfarelser. Ty språket är den enda verklighet som hos sig kan förena andra verkligheter som annars är oförenliga. Språket är ett bromedel när inga broar finns. Språket kan övertala och förmedla. Dessvärre kan det också förvirra, skilja och söndra. Det kan tagas i lögnens tjänst lika väl som i sanningens."

Akademiens direktör herr Martinson avslutade sitt tal med att säga:

"Och ändå är den språkliga bejakelsen av vår tillvaro det enda som vi har att hålla oss till, och som vi alltid måste återvända till. Vi har inget val. Vi måste tro på språkets inneboende möjligheter att genom människan återfå sin hälsa, sin skönhet, sin redlighet där denna gått förlorad. Alltid på något sätt skall ur denna upprepade bejakelse av språket andens framtid en gång segra och blomma. Allt kan inte vantolkas i ondskans penna. Det stora språkförsöket är evigt."

Av presentationerna i SVENSKA AKADEMIENS LEDAMÖTER 2009, framgår att stol nr 1 är vakant och att Lotta Lotass tar sitt inträde i Akademien vid högtidssammankomsten den 20 december 2009. Hon blir den första 60-talisten i Svenska Akademien och yngst bland ledamöterna. Efter hennes inträde har Akademien sex kvinnliga och tolv manliga ledamöter. Knut Ahnlund, som innehar stol nr 7, deltar inte aktivt i Akademiens arbete sedan 2005. Kerstin Ekman, som efter Harry Martinson innehar stol nr 15, deltar inte aktivt i Akademiens arbete sedan 1989.


Det rikaste av alla språk vi känner
xinombriskan har tre miljoner ord,
men den galax du blickar in i nu
har mer än nittio miljarder solar.
Har någon hjärna ens behärskat alla orden
i Xinombras språk.
Ingen enda.
Då fattar du.
Och fattar inte.

Kerstin Ekman inleder sitt inträdestal i Svenska Akademien med detta citat ur Harry Martinsons Aniara, Sång 85 och fortsätter:

"Genom Harry Martinsons diktning går häpnaden över att natur och universum inte låter sig beräknas och beskrivas. Galaxernas stjärnrök räknar jag inte, inte knottmoln, fallande löv, sandkorn i havet och flyttande fåglar. I den åttiofemte sången av Aniara finns också tanken på ett språk så rikt att det kunde börja uttrycka den ofattbara tallösheten. Hos en enda levande människa finns inte detta språk.
Inget språk är ett fixerat antal ord i en ordbok. Vårt språk är samtidens och historiens ordskatt, alla svenska människors ordminne, ordfantasi och syntaktiska förmåga samlad - ett stort grundvattenhav av ord inne i människorna. Vi som räknar uttrycker mest vårt förhållande till omvärlden i termer av att äga. Vi säger att en människa har ett språk. Harry Martinson var i det avseendet rik, ja, han var exempellöst förmögen."

Det är en glädje att i samband med avslut på firandet av Harry Martinson-sällskapet 25 år, läsa den hyllning till Harry Martinson som Kerstin Ekmans inträdestal i Svenska Akademien utgör. Kerstin Ekmans avslutande önskan i talet upplevs nu mer angelägen än någonsin:

"Jag önskar att vi alla som skriver ägde så mycket kunskap. Jag önskar att Harry Martinsons texter funnes i läroböcker i stället för i diktantologier för fritidskonsumtion, kanske på obestämda gröna ytor.
Jag önskar att vi människor kunde sträcka oss som stode vi i snabelskor så att våra rötter inte brister nu när stormen kommer."

Bildspråket i avslutningen på Kerstin Ekmans inträdestal är - utan att källan anges -hämtat från Harry Martinsons "Granar i blåst" ur Midsommardalen. Harry Martinson skriver där: "Rötternas yttre kunna liknas vid fantastiska snabelskor vari kloliknande långa fötter sitta instuckna. Vid storm sträckas respektive sammandragas sträckrotens alla organ inne i snabelskon. Granen reser sig så att säga på tå inne i rotsnablarna och sänker sig åter ned i dem. Så står den fjädrande på tå inne i sina åt alla håll pekande rotsnablar."


Kerstin Ekman är - nästan trettio år efter sitt inträdestal i Svenska Akademien - kvar i skogen. I sin bok Herrarna i skogen, 2007 skriver hon: "Vilhelm Ekelund skrev en gång In silvis cum libro. 'I skogen med en bok' vore en passande titel också för det här arbetet. Jag har strövat i litteraturen om skogen och när jag äntligen fick mig att sitta ner och fullfölja den gamla idén om skogsboken, hände det faktiskt att jag alldeles bokstavligt satt på en stubbe eller ett timmeravlägg och läste."












I skogen läser Kerstin Ekman bl a Elin Wägners Tusen år i Småland, Harry Martinsons "På åsens trappa" ur Midsommardalen, Det enkla och det svåra, Utsikt från en grästuva och så återvänder hon till "Granar i blåst", som hon avslutade sitt inträdestal i Svenska Akademien med.

Kerstin Ekman påminner om när Bolle i Harry Martinsons Vägen till Klockrike luffar förbi och ser huggarna med kvistyxa, trolltagna av löften om arbete och förtjänst. Hon följer utvecklingen av skogsbruket och maskinerna i det levande landskapet. Kerstin Ekman betonar att Harry Martinson "skrev sina betraktelser över landskap i en häpen hänförelse över mångfalden och rikedomen, men också i en anda av skuldkänsla och djup sorg."

Kerstin Ekmans Herrarna i skogen på sammanlagt 558 sidor är inte någon skönlitterär roman, men den är en skönt skriven och kunskapsrik bok, som klassificeras Ue.05 Biologi-Ekologi. I ett av de sista kapitlen i boken, "Det ovägbara" skriver Kerstin Ekman om sina två närmaste företrädare på stol nr 15 i Svenska Akademien:

"Jag tänker ofta på Harry Martinson, vad smärtan gjorde med honom. Det är kanske något ljusare att tänka på Elin Wägner, men även hon blev djupt besviken. Hon kunde inte påverka sin samtids människor. De flesta fann Martinsons och Wägners syn udda och deras insikt apart. Idag vet alla att de ville varna oss på allvar och att de hade goda skäl att göra det. Det är mer än sextio år sedan de började skriva vad de förstod: att vi inte lever i fred med jorden. Att vi föröder det rum där vi ska bo. I hela min livstid har vi vetat detta."

Kerstin Ekman skrev i samband med att Svenska Akademien 1986 firade 200 år: ”Mine Herrar … Om inträdestalen i Svenska Akademien”. Boken ger träffande personskildringar och pregnanta exempel på retoriken i samband med skiften under två sekler på Svenska Akademiens aderton stolar.












Elin Wägner hedrades med frimärke 1982 ~ Harry Martinson 1994

Elin Wägners och Harry Martinsons författarskap är angeläga Livsbrev, skrivna och avsända till mänskligheten i dess ödesfrågor

~~~

Kom låt oss vårda grunden för vårt liv.
Den gröna sfär vi fått att leva på
i universums lotterisystem.
När nästa lyckodragning kan bli av
med Vintergatans stora tombola
det vet vi inte och kan aldrig nå.
Ett vet vi ändå säkert redan nu:
vid nästa dragning
är vi inte med.

HARRY MARTINSON: Ur Doriderna



Rune Liljenrud