Harry Martinson talar om molnskådespelet om kvällarna, som det vore värt att alltid minnas. Men hur minns man moln? Jo genom att fotografera dem, svarar han och önskar sig en fotografisk konstbok, som handlade om bara moln, en tidlös årsbok om molnens gång. Det vore en önskebok om slumpens verk och vindens skördar, men också en tänkebok över temat hur synligt och verkligt har inte allting, som nu är borta, varit. Det är väl så vi halvmedvetet tänker när vi tar amatörfotografier av varandra under livets gång. Det är drömmen om stillbildens lilla punkttriumf över förgängligheten. (Dagboken, 1965)
Molnen vandra och vandra
på himmelens blå oceaner,
dem emellan färdas
fåglarnas fria tåg.
Hjärtat dröjer så gärna
vid allt som förklarar kvällen.
Trofast sakta vandra
moln över fältens råg.
Uppåt söker sig blicken,
följer den väldiga resan.
Detta är sommarens himmel
i fria och öppna år.
Drömmen om människan driver
genom den klara kvällen,
följer aftonens skyar
en efter en och förgår.
HARRY MARTINSON: Drömmen om människan
Ur Gräsen i Thule, 1958
Rune Liljenrud
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar