Det har uppstått en intressant diskussion om Harry Martinsons inträdestal i Svenska Akademien 1949, alltså nu 60 år efter att det hölls. På Internationella kvinnodagen lyssnade Sonja Glimstedt Hall till ett föredrag av Birger Schlaug om Elin Wägner, som innehade stol nr 15 i Svenska Akademien 1944-49, före Harry Martinson, som var ledamot 1949-1978. På Harry Martinson-sällskapets hemsida finns en artikel av Sonja Glimstedt Hall om vad som hände den 8 mars i Hörsalen på Stadsbiblioteket i Stockholm.
Kerstin Ekman, som sedan 1978 innehar stol nr 15 i Svenska Akademien efter Harry Martinson - men som sedan 1989 inte deltar - skrev i samband med att Svenska Akademien 1986 firade 200 år, om inträdestalen i Svenska Akademien. Då utgavs åtta jubileumsböcker, varav Kerstin Ekman svarar för den mycket intressanta ”Mine Herrar … Om inträdestalen i Svenska Akademien”. Boken har fem avdelningar I. CEREMONIEN, II. VÄRDET, III. MÄNNISKAN OCH VERKET, IV. BUDSKAPET, V. DÖDEN.
Kerstin Ekman skriver om Harry Martinsons inträdestal efter Elin Wägner bl a detta:
Harry Martinsons konstnärliga syn måste ha haft obsessionens karaktär. Han var besatt av en syn. Den styrde honom mot det konstnärliga uttrycket. Men det som inte gick in under hans syn, som var likgiltigt eller främmande när han var fångad av den, blev liggande i mörker eller i ledans halvskymning.
I sitt tal uppehåller han sig utförligt vid en novell i samlingen ”Nyckelknippan” från 1921. Det är få av hennes böcker han nämner vid namn och ingen annan refereras. Novellen heter ”Venus” och han säger att den handlar om en kvinna som slår vakt om något; ”man vet inte riktigt vad det är om man inte får kalla det hennes möjligheter i världsrymden”. Martinson säger också: ”hon framställs som astronom och matematiker”. Venus är hennes symbol men Wägner har tagit ett steg förbi symbolen; den ”skiftar betydelse och får drag av celest mekanik”.
Kerstin Ekman skriver vidare:
Martinsons referat eller tolkande sammanfattning är först förbryllande. Ur en förströdd och påtvingad läsning har han fångat planeten Venus och matematiken. Talet om Elin Wägner skrevs under Aniaradiktningens tillkomsttid. Samma år hade han besökt Paris och matematikmuseet.
Han har gjort en märklig läsning, kanske förströdd men också kreativ. Att följa denna novell i hans infallsrymd när den störtar förbi, liten och högst bristfällig, är att titta in i en skapande hjärna. Aniaradiktningens byggelement virvlar runt tillsammans med flagor ur Elin Wägners novell.
_____
Efter att jag ännu en gång läst 1*) Harry Martinsons inträdestal i Svenska Akademien, 2*) Elin Wägners novell ”Venus” ur samlingen ”Nyckelknippan”, 3*) Kerstin Ekmans tankar över inträdestalet i ”Mine Herrar … Om inträdestalen i Svenska Akademien” och 4*) Sonja Glimstedt Halls artikel ”Från Askungesaga till Väckarklocka”, som ligger på vår hemsida, så har jag ånyo berikats. Det är inte alls underligt om Harry Martinsons djupa tankar kan tolkas på olika sätt. Värst vore det om tankeröster om honom inte fanns! Med ”Tankens vän” i Aniara Sång 44 manas vi av Harry Martinson själv - Tankens vän - att tänka:
I salen sju är Tankens kartotek.
Rätt klent besökt. Men annars finns där ting
som tål att tänkas många gånger än.
Där står en herre kallad Tankens vän
och ger åt var och en som så behagar
de första grunderna för tankens lagar.
* Tag och läs!
Lilla Björka ligger vackert i Berg, nära Lammhult i Småland. Här bodde Elin Wägner permanent från 1929 fram till sin död 1949. Information om Elin Wägner finns på hemsidan www.elinwagner.se Rune Liljenrud
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar