Hommage till Harry Martinsons skollärare Karl Johan Staaf

Fyra konstverk huggna i diabas, som milstenar,

längs Bildningens väg mellan Olofström och Nebbeboda skola

avtäcks 26 oktober 2021

I Näbbeboda skola gick Harry Martinson sitt fjärde skolår åren 1914-1915 

med Karl Johan Staaf (*24/1 1869 +24/5 1930) som lärare

 (Stav i Harry Martinsons Nässlorna blomma)

Ur Harry Martinsons Vattenbrev från Svärmare och harkrank:

"Från hembyn har man en gång växt ut likt en källargrodd som sökt sig till ljuset. Jag såg en gång en tistel, tre meter lång, i en källare. Efter ett månadslångt uttänjande av den färglösa stjälken hade den nått fram till den övergivna källarens nyckelhål. Där hade den växt ut och lyckats bilda tre eller fyra klorofyllblad. Men då hade den uppbådat allt som fanns att få och det räckte inte till piggar. Huvudsaken fick vara att den nådde ut och fick se solen. Den tisteln passar bättre in som bild av fördrömda individers strävan. Som en källargrodd växte jag mig en gång ut i havet. Men vem vet, hade jag inte haft Stav till hjälp inne i källaren, så hade jag kanske aldrig nått ut till havets nyckelhål, som den lumpna byn om kvällarna brukade stoppa till med trasor."

Harry Martinson-sällskapets ordförande från år 2002 Bertil Palmqvist (+ 2008), skriver i förordet till sin sammanställning av Harry Martinson-texter, med anknytning till Näbbeboda skola:

"Snabbt - så typiskt för Martinson - kopplar han upp en förbindelse mellan den lilla och den stora världen. Plötsligt har i Martinsons ögon Näbbeboda skola blivit en världsskola. Egentligen borde vi resa ett monument för Staaf härute i skogen vid skolan med Braxnagylet nedanför. Det skulle bli minnesmärket över Skolläraren när denne är som bäst, när om så bara en enda elev får med sig en aning om undret med livet, klokskapen och verklighetens äventyr efter skoltidens slut."

Med dagens Hommage till läraren Karl Johan Staaf har Bertil Palmqvists framsynta önskan blivit infriad.

”En hyllning till den ovanlige och kreativa läraren Karl Johan Staaf”

Fyra konstverk huggna i diabas, som milstenar, längs Bildningens väg mellan Olofström och Nebbeboda skola. Konstnär Anja Roemer, Holland, bildhuggare. Det är Zaarstone AB i Vilshult som har sågat ut stenarna, men det är Anja Roemer som har huggit dem i Zaarstones verkstad. Anja Roemer har tidigare skapat Ljuskammaren 2014, i Olofströms kommun.

Start med sten nr I vid Hultadalsvikens rastplats. Värd är Marie-Louise, Mimmi Nilsson, som också är initiativtagare och projektledare, i detta sammanhang. Projektidén kom i samband med Olofströms kulturvecka Nässelfrossa 2019, då temat var ”Bildningens vägar". Invigningstalare är antikvarie Ola Palmgren, Blekinge museum Karlskrona. Johnny Karlsson läser ur Harry Martinsons rika diktning vid de fyra stenarnas avtäckning och sätter stenarnas texter i deras rätta sammanhang. 

Avslutning i Nebbeboda skola med god förtäring. Ordföranden i Näbbeboda Intresseförening Mia Eriksson svarar här för värdskapet. Hans Jonsson och Göran Bejmar ordnar tekniken så att de närvarande får lyssna till och via datorn också se i bild Prins Daniels invigningstal vid Lärarnas Riksförbunds kongress 2016, där han framför storartad hyllning till Karl Johan Staafs lärargärning i Näbbeboda skola. Gunnil Bengtsson bjuder sångstund, också med sånger från Staafs tid.

Projektet sker i samarbete med Region Blekinge, Biblioteksutveckling Bleking/Kronoberg, Tillväxtverket, Olofströms kommun, Nebbeboda intresseförening, Harry Martinson-sällskapet och Lärarstiftelsen.

N Y T E B O D A 

Blogg: Rune Liljenrud

Hommage till Karl Johan Staaf, Nebbeboda

 

Välkommen till invigning av milstenarna i Bildningens vägar, Hommage till läraren Karl Johan Staaf                                          

 

Tisdag 26 oktober 2021 kl 14.00 – ca 16.00

” En hyllning till den ovanlige och kreativa läraren Karl Johan Staaf”

Fyra konstverk huggna i diabas, som milstenar, längs bildningens väg mellan Olofström och Nebbeboda skola. 

Plats: Start Hultadalsvikens rastplats (följ Västra Storgatan västerut tills du ser sjön och den stora parkeringen), avslutning i Nebbeboda skola med enkel förtäring. 

Invigningstalare, antikvarie Ola Palmgren, Blekinge museum Karlskrona 

O.s.a.  till telefon nr. 070-301 58 79

Projektet sker i samarbete med Region Blekinge, Biblioteksutveckling Bleking/Kronoberg, Tillväxtverket, Olofströms kommun, Nebbeboda intresseförening och Harry Martinson-sällskapet

Blogg: Rune Liljenrud

               

                             

NÄSSELFROSSA 2021

 

Hantverkaregatan  – en vandring Vi går längs Hantverkaregatan  och pratar om människorna som levde här när Salje var ung.  Det fanns en samhörighet och  hjälpsamhet bland gatans folk,  som med få undantag var just  hantverkare. Här fanns murare,  smed, slaktare och mycket mer.  Guide: Per-Åke Albinsson

Vad gjorde gjorde Harry Martinson
i Mjönäs 1915–1916?

I juni 1915 lämnade Harry Martinson

Nebbeboda, och "hamnade" i Mjönäs, 

mitt för sjön Immelns östra strand. 

Under ett knappt år hände här så mycket

att det hade räckt till en bok. 

Nu berättas på plats om familjen Skog 

och andra, om fiske, sjönöt, baptistmöten 

och om Edvins & Idas torn. 

Källor: Sonja Erfurth och Harry Martinson 

själv i två noveller:

"Immeln min barndoms sjö"

(Julstämning 1933 och den finns Införd i

Hav och resor, Sällskapets årsbok 1992)

"Söndagshetta i Okmarken" 

(Vi 1938 nr 4,  22 jan. s.5)

Åke Widfeldt, Johnny Karlsson

och Anders Hernbecker guidar. Lätt vandring.

Sonja Erfurth skriver på sidan 158 i sin bok Harry Martinsons barndomsvärld:

"...i en novell i Julstämning 1933, Immeln min barndoms sjö, berättas om Mjönäs. Även en kort novell, Söndagshetta i Okmarken, i tidningen Vi 1938 behandlade stoff från Mjönästiden."

I en not kommenteras detta med att 

texterna anges av Lars Ulvenstam i hans bok Harry Martinson, sidorna 24 och 40.

Rune Liljenrud 

Jonna Bornemark, Harry Martinson och det omätbara



Idag 11 februari

tänker vi extra mycket på Harry Martinson.

Dödsdagen för 43 år sedan minns jag mycket väl. Dagens datum var också min svärmors födelsedag. Hon som var från Martinsontrakt, men till skillnad från honom

inte alls kunde uttrycka genom språket de svårigheter och lidanden hon gått 

igenom. Övergiven av sin trolovade, en kusin till Harry Martinsons mor  Betty, 

fick hon ensam fostra tvillingflickorna, som blivit följden. 

Denna dag 1978 for Rolf, min make, till Kristianstad lasarett för att besöka sin mor

och fira henne en smula. På vägen  dit  hör han i radionyheterna att Harry Martinson 

avlidit. Nyheten skakade om honom så att han för ett ögonblick förlorade

uppmärksamheten och bilen hamnade i dikeskanten. 

Allt slutade väl, men visar den betydelse Martinson haft i våra liv.

Martinson hade förvisso glatt sig, om han idag fått höra att den unga filosofiprofessorn

Jonna Bornemark är utsedd till årets Klockrikestipendiat. Prismotiveringen tar

upp gemensamma nämnare som förundran, ovisshet och känsla, vilket är gott nog.

Studerar vi Martinsons och Bornemarks texter på ett djupare plan  finner vi  en ännu större

släktskap.

I Bornemarks rika produktion finns en mycket läsvärd bok, Det omätbaras renässans

En uppgörelse med pedanternas världsherravälde. I den gör Bornemark upp med det

kvantifierbara samhället, som är besatt av siffror och statistik. Som en motsats till detta

diskuterar hon 1400-tals fursten och kardinalen Nicolaus Cusanus, som var filosof, matematiker

och astronom. Enligt Bornemark räknas Cusanus som den förste moderne tänkaren, i det

att han satte människan och hennes kunskapsförmåga främst. Bornemark undersöker kunskapens gränser utifrån Cusanus och menar att icke-vetandet måste få en plats i vårt tänkande, när vi sträcker oss mot oändlighetens frågor.

Hon framhåller  bl.a. hur Cusanus var influerad av den mystika tradition med långa anor från 500-taket,som menade att språket är otillräckligt för att beskriva en oändlig Gud och därför använder sig av det som benämns med en modern term som via negativa eller den apofatiska teologin.  

Martinson blev tidigt intresserad av filosofiprofessorn Hans Larssons tankar. I hans verk Poesins

logik (1899) finner vi just Nicolaus Cusanus nämnd, och det är förmodligen där Martinson kom i kontakt med denne renässansfilosof. Larsson diskuterar Cusanus ur en annan aspekt, som haft stor betydelse för Martinsons författarskap, nämligen coincidentia oppositorum (motsatsernas enhet). Ja, vi kan säga att detta begrepp utgör en av grundpelarna i Martinsons författarskap.

Cusanus, enligt Larsson, beskriver motsatsernas enhet som ”den mur som omgärdar  paradiset, varuti Gud bor”. I brevväxling mellan Martinson och Margit Abenius på trettiotalet tar Martinson upp problematiken med språkets otillräcklighet. ”Den rena tanken”, d.v.s. det som Bornemark 

kallar ”icke-vetandet” kan bara uttryckas genom bilder och liknelser. Även Martinson omfattar

den apofatiska teologin. I samtal med Lars Ulvenstam (Vecko-Journalen 1956, nr.2, sid. 28)

säger han sig ej kunna göra sig någon bild av Gud, men menar sig tro på ”honom som en skapande och levande ande.”  Exempel på dessa tankar finner vi i verseposet Aniara, om vi studerar det grundligt. 

Att Martinson omfattar det som Bornemark sätter i motsats till det mätbara samhället

ser vi redan i brev till Hans Larsson (10/5 1938) apropå den ”moderna idrotten, den tvingas in i

”måttbandspsykosen”. Vi finner många exempel i Martinsons texter på  det som han benämner

”sannolikhet”, ”vaghet” det som förskönar livet genom den kultur som inte går att köpa och sälja, där också drömmen och fantasin har en stor plats. Vill vi ge dessa begrepp en mer vetenskaplig

inriktning kan vi ta kvantfysiken till hjälp. Martinsons intresse för relativitetsteorin och atomernas värld har jag diskuterat i min analys av Aniara.  Vi gläder oss åt att få lyssna till Jonna Bornemarks digitala föreläsning under majdagarna.

                                                                               Marianne Westholm