
Idag 11 februari
tänker vi extra mycket på Harry Martinson.
Dödsdagen för 43 år sedan minns jag mycket väl. Dagens datum var också min svärmors födelsedag. Hon som var från Martinsontrakt, men till skillnad från honom
inte alls kunde uttrycka genom språket de svårigheter och lidanden hon gått
igenom. Övergiven av sin trolovade, en kusin till Harry Martinsons mor Betty,
fick hon ensam fostra tvillingflickorna, som blivit följden.
Denna dag 1978 for Rolf, min make, till Kristianstad lasarett för att besöka sin mor
och fira henne en smula. På vägen dit hör han i radionyheterna att Harry Martinson
avlidit. Nyheten skakade om honom så att han för ett ögonblick förlorade
uppmärksamheten och bilen hamnade i dikeskanten.
Allt slutade väl, men visar den betydelse Martinson haft i våra liv.
Martinson hade förvisso glatt sig, om han idag fått höra att den unga filosofiprofessorn
Jonna Bornemark är utsedd till årets Klockrikestipendiat. Prismotiveringen tar
upp gemensamma nämnare som förundran, ovisshet och känsla, vilket är gott nog.
Studerar vi Martinsons och Bornemarks texter på ett djupare plan finner vi en ännu större
släktskap.
I Bornemarks rika produktion finns en mycket läsvärd bok, Det omätbaras renässans
En uppgörelse med pedanternas världsherravälde. I den gör Bornemark upp med det
kvantifierbara samhället, som är besatt av siffror och statistik. Som en motsats till detta
diskuterar hon 1400-tals fursten och kardinalen Nicolaus Cusanus, som var filosof, matematiker
och astronom. Enligt Bornemark räknas Cusanus som den förste moderne tänkaren, i det
att han satte människan och hennes kunskapsförmåga främst. Bornemark undersöker kunskapens gränser utifrån Cusanus och menar att icke-vetandet måste få en plats i vårt tänkande, när vi sträcker oss mot oändlighetens frågor.
Hon framhåller bl.a. hur Cusanus var influerad av den mystika tradition med långa anor från 500-taket,som menade att språket är otillräckligt för att beskriva en oändlig Gud och därför använder sig av det som benämns med en modern term som via negativa eller den apofatiska teologin.
Martinson blev tidigt intresserad av filosofiprofessorn Hans Larssons tankar. I hans verk Poesins
logik (1899) finner vi just Nicolaus Cusanus nämnd, och det är förmodligen där Martinson kom i kontakt med denne renässansfilosof. Larsson diskuterar Cusanus ur en annan aspekt, som haft stor betydelse för Martinsons författarskap, nämligen coincidentia oppositorum (motsatsernas enhet). Ja, vi kan säga att detta begrepp utgör en av grundpelarna i Martinsons författarskap.
Cusanus, enligt Larsson, beskriver motsatsernas enhet som ”den mur som omgärdar paradiset, varuti Gud bor”. I brevväxling mellan Martinson och Margit Abenius på trettiotalet tar Martinson upp problematiken med språkets otillräcklighet. ”Den rena tanken”, d.v.s. det som Bornemark
kallar ”icke-vetandet” kan bara uttryckas genom bilder och liknelser. Även Martinson omfattar
den apofatiska teologin. I samtal med Lars Ulvenstam (Vecko-Journalen 1956, nr.2, sid. 28)
säger han sig ej kunna göra sig någon bild av Gud, men menar sig tro på ”honom som en skapande och levande ande.” Exempel på dessa tankar finner vi i verseposet Aniara, om vi studerar det grundligt.
Att Martinson omfattar det som Bornemark sätter i motsats till det mätbara samhället
ser vi redan i brev till Hans Larsson (10/5 1938) apropå den ”moderna idrotten, den tvingas in i
”måttbandspsykosen”. Vi finner många exempel i Martinsons texter på det som han benämner
”sannolikhet”, ”vaghet” det som förskönar livet genom den kultur som inte går att köpa och sälja, där också drömmen och fantasin har en stor plats. Vill vi ge dessa begrepp en mer vetenskaplig
inriktning kan vi ta kvantfysiken till hjälp. Martinsons intresse för relativitetsteorin och atomernas värld har jag diskuterat i min analys av Aniara. Vi gläder oss åt att få lyssna till Jonna Bornemarks digitala föreläsning under majdagarna.
Marianne Westholm
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar