2019
JUBILERANDE HARRY
MARTINSON-BÖCKER
90 år - Spökskepp (1929 ~ D E B U T)
90 år – 5 unga (1929)
85 år - Natur (1934)
80 år - Det enkla
och det svåra (1939)
70 år - Elin
Wägner (1949)
Inträdestal i Svenska Akademien
Inträdestal i Svenska Akademien
65 år - Lotsen från Moluckas (Radiopjäs 10 januari 1937)
Nyutgåva 1954 / Harry
Martinson 50 år
55 år - Tre
knivar från Wei (1964)
55 år - Bestiarium (1964)
35 år - Nya
Bestiarium (1984)
15 år - Poetiska
törnbuskar i mängd (2004)
Brev 1929-1949
Brev 1929-1949
Tre knivar från Wei (1964)
Ingegerd Bodner Granberg, tidigare ordförande i
Harry Martinson-sällskapet, skriver i programbladet till Harry
Martinsons Tre knivar från Wei, som i Ingmar Bergmans
regi hade urpremiär på Dramaten 1964 och som under jubileumsåret 2004, då Harry
Martinson skulle ha fyllt 100 år, åter gavs på Dramaten i regi av Staffan
Valdemar Holm:
I HELA SEXTON år (1947-63) arbetade Harry
Martinson med Tre knivar från Wei. Alla hans hugskott, uppslag och idéer som hade med
Kina och stoffet att göra har snabbt skrivits ner på papper och funnits till
hands. Martinson skrev på baksidan på brevpapper med monogram, prospekt,
informationsblad eller annat. En del är noterat med den prydliga handstilen,
annat är nerknackat på maskin.
Materialet kring dramat förvaras nu i fem
kapslar i handskriftsarkivet på universitetsbiblioteket Carolina i
Uppsala.
Dramaturgen Marc Matthiesen samtalar med
professorn i litterär gestaltning vid Göteborgs universitet Staffan Söderblom,
inför premiären för Tre knivar från Wei på Dramaten
1964, om det kinesiska i Harry Martinsons författarskap. De två sista orden
före slutridå i Tre knivar från Wei är ”lydnadens ande”
och bl.a om lydnaden som ett huvudmotiv i pjäsen, handlar samtalet:
Lydnad är ett av huvudmotiven i Tre
knivar från Wei. Hade det en speciell innebörd för Martinson och hans diktning?
Staffan Söderblom:
Då går vi in i en komplicerad frågeställning.
Ett viktigt återkommande motiv hos Harry Martinson är olydnad. Luffarna i Vägen
till Klockrike vägrar att gå med på samhällets barbariska krav. De är
olydiga. En sorts ensamvarg-dissidenter som lever utanför samhället eftersom de
inte förmår att underkasta sig det. Sedan finns det någonting som handlar om
lydnad som är mycket viktigare. Men då är det inte fråga om underkastelse under
maktens påbud. Det handlar om att lyda en sorts god möjlighet, ofta i
opposition mot det krävande samhället. En sådan lydnad, och vad den kan vara
för något, diskuterar luffarna hela tiden. Dom betyder någonting annat än
makten, en sorts vishet, kanske rent av naturens lagar, som Martinson beskriver
som ”mildare, möjligare och sannare än mänskorna”.
------------------
Månadens Martinson Maj 2015
Maiping Chen, översättare
Året 2004 fick jag av Dramaten uppdraget att
översätta Martinsons enda pjäs Tre knivar från Wei som
baserades på kinesisk historia. Redan då undrade jag vad Martinsons förhållande
med kinesisk kultur var, hur det kom sig att Martinson visste så mycket om Kina
och var så intresserat i kinesisk konst, om han hade varit i Kina någon gång,
när han hade fått kontakt med kinesisk kultur och historia, etc. Jag ville
gärna hitta svaret på dessa frågor. Jag har frågat några vänner i Harry
Martinson-sällskapet, och även Martinsons döttrar Harriet och Eva, om Martinson
någon gång reste till Kina, men så vitt de vet var han aldrig där.
När jag översatte Nässlorna blomma läste
jag:
”Av detta kom det sig att Martin blev kallad
’lille kinesen’. Ty vad skulle de annars kalla en sån där underlig unge, vars
föräldrar flyttat in i ”Gula faran”? Det var första gången i sitt liv som
Martin ansattes av andra barn. Han fann det härligt. Han grät inte alls. I
stället sprang han glädjestrålande hem och talade om det för Inez.
— De tycker vi är så roliga. De kallar oss
kineser. Alla säger kineser. Vi är kineser, Inez.”
Att lilla Martin blev kallad ”kines” och fann
det ”härligt” är intressant för mig. Och jag tror att det kan stämma, inte bara
i romanen, eftersom huset som hette ”Gula faran” fanns, och finns i
verkligheten. Kan detta ha varit början på hans förhållande till Kina, redan
när han var sex år gammal?
Vidare i samma bok läste jag:
”På vintern satt han hemma på Ljungtavan och
gjorde träskor (korgar gjorde han på våren), det var tunga röda aleträskor som
han gröpte ut som meloner. De liknade de fattiga husbåtarna som flyta på
floderna i Kina. …”
Nu blev jag ännu mer nyfiken: om Martinson inte
hade varit i Kina, hur kunde han veta att husbåtarna som flyta på floderna i
Kina såg ut så? Och det var tydligen inte den lille Martin som såg dem. Det var
Martinson själv som såg dem någon gång på floderna i Kina. Ja, kanske såg han
dem på något foto, i någon film som handlade om Kina. Romanen kom ut 1935, och
då fanns redan filmen.
Ännu längre fram i romanen läste jag:
”…Dumheten är alltid stark. Den är i majoritet i
människosläktet. Dess taktik är utnötningsdöden, världsalltets mest kinesiska
tortyr…”
Jaså, herr Martinson, du vet mer än jag om
kinesiska tortyrer. Den här ”utnötningsdöden, världsalltets mest kinesiska
tortyr” visste jag ingenting om. Jag blev ännu mer förvånad över hur Martinson
kunde veta så mycket om han inte hade varit i Kina, och inte hade varit
”kines”.
När Martin 1916 förflyttades till ett
ålderdomshem av sten, i Nässlorna blomma, läste jag detta:
”… Fröken log och klappade Martin på axeln.
I en skymt såg han hennes hand. Han tyckte att hon hade för långa naglar: fast
i Kina har dom längre, tänkte han och mindes en plansch…”
Nu vet jag var Martin fick sin första lektion om
Kina: det var i den skola han gick i på Nässlorna blommas tid.
Där måste finnas en skolplansch om Kina där husbåtarna som flyta på floderna
liknar träskor, och människor hade långa naglar, och fick utnötningsdöden,
världsalltets mest kinesiska tortyr…
--------------------
Martinson i Kina
av Göran Bäckstrand:
Kulturutbyte på hög nivå
Bild: Mo Yan, Maiping Chen och Harriet Martinson
under en måltid vid lanseringen av Aniara i Kina, maj 2012.
(Publicerat 12 oktober 2012) Det
är ett märkligt sammanträffande att samma år som författaren Mo Yan, verksam i
Kina, får 2012 års Nobelpris i litteratur, publicerades i maj den första
översättningen av ett verk av Harry Martinson. Mo Yan var dessutom närvarande i
Shanghai på Fudan-universitetets Nordiska center, där det kinesiska förlaget
arrangerade en presentation av Aniara.
Efter att översättaren Maiping Chen beskrivit
sitt arbete med Martinsons diktverk framträdde också Mo Yan och berättade hur
Aniara uppfattas av en kinesisk författare.
Mo Yan uttryckte att Aniaras storhet ligger i
att Martinsons varningar och den smärta han kände ännu har en praktisk innebörd
i dagens värld. Boken är gränsöverskridande och tillhör alla folk. Detta innebär
att vi måste bestämma oss för att med alla medel tillsammans värna
mänsklighetens gemensamma hem.
Den svåra frågan om han skulle vilja få
Nobelpriset besvarade han med: om jag bejakar detta blir jag klandrad för att
jag skriver bara för att få priset; om jag säger nej anses jag var en hycklare.
Därför säger jag att jag bryr mig mycket om Nobelpriset och likaså om
pristagarnas verk. Jag studerar hårt och skriver allvarligt.
Bland kommentarerna till Mo Yans liv och verk
finner man flera paralleller till Harry Martinson såsom uppväxten på landet,
kort skolgång och hur denna barndomsmiljö blir ett starkt inslag i bådas verk.
Ebba Witt-Brattström menar att Mo Yan påminner om våra svenska
arbetarförfattare, särskilt Moa och Harry Martinson samt Ivar-Lo
Johansson.
Alan Asaid, översättare och frilansskribent, gör
i Svenska Dagbladets understreckare den 11 oktober en genomgång av Svenska
Akademiens prismotiveringar genom alla år. Hans favorit är motiveringen av
Harry Martinson-priset 1974 därför att den enligt honom ”lyckas frappera med
sin rent litterära kvalitet, sin lyriska konkretion som så kongenialt rymmer
essensen av Martinsons verk från grästuvan till Aniara – för ett
författarskap som fångardaggdroppen och speglar kosmos … Där är en klang
som står sig”.
Gemenskapen mellan Mo Yan och Martinson är: att
se det stora i det lilla. Mo Yan, som i beskrivningen av sin hemby Gaomi läser
in hela det väldiga Kina så som Martinson upplevde kosmos i livet på gårdarna i
Jämshögs socken. Detta upplevde jag själv starkt i somras vid läsningen av
Ximen Nao och hans sju liv.
Vi får nu goda skäl till att återigen notera hur
Martinsons verk ofta uttrycker ett engagemang för kinesisk och japansk kultur.
Stadsteaterns tolkning av Aniara med Kleerups musik, Carl-Axel Dominques
musikaltolkning eller Helge Skoogs föreställning med Gunnar Edander kan kanske
så småningom finna en publik i Kina. Nya förutsättningar bör nu finnas för att
uppföra Tre Knivar från Wei i Kina. Maiping Chen översatte nämligen dramat till
kinesiska i samband med Dramatens föreställning i Stockholm 2004!
-------------------------------
Fenixhärskarinnan: kejsarinnan Wu anknyter gärna sin person till
odödlighetssymbolen fågel Fenix; hennes förvisningsklosterskola kallas för
"Fenixfängelse
HARRY MARTINSON – TIO Jubilerande böcker år 2018
Presenterades 2018 i maj under Årshögtiden Jämshög
i juni under Kulturveckan Nässelfrossa Olofström
samt i september under Bokmässan Göteborg
85 år Kap Farväl! ~ 1933
80 år Midsommardalen ~ 1938
75 år Nomad ~ 1943
70 år Vägen till Klockrike ~ 1948
65 år Cikada ~ 1953
60 år Gräsen i Thule ~ 1958
55 år Utsikt från en grästuva ~ 1963
45 år Tuvor ~ 1973
40 år Längs ekots stigar ~ 1978
(Urval efterlämnade dikter)
35 år Bollesagor ~ 1983
(Ur det efterlämnade materialet till
Vägen till Klockrike)
Rune Liljenrud
