Karin Boye Sällskapet 25 år

En regnig kväll nästan 83 år efter Karin Boyes födelse, 1900 samlades på Huddinge Bibliotek en stor skara Karin Boye-vänner. Personer som stått henne nära fanns på plats: hennes bror Ulf, ungdomsvännen Ebbe Linde, hennes före detta make Leif Björk, docent Björn Julén och flera andra.

Söndagen 19 oktober 2008 samlades åter en skara Karin Boye-vänner till högtid i Klockargården och Huddinge kyrka för att fira minnet av Sällskapets bildande. Harry Martinson-sällskapets hälsning hade jag fått styrelsens uppdrag att framföra. Dagen började med besök vid konstnären Peter Lindes skulptur från 1980 av Karin Boye, (bild) placerad nära Paradistorget, där hon blickar ner mot Huddinge Centrum

.... ty hela den tysta, tysta natten
är hela den vida, vida rymden
alldeles full av min enda önskan

I kommunhuset Huddinge finns Karin Boye-rummet med Karin Boyes akvareller, böcker och några minnessaker. Besökande i Huddinge rekommenderas varmt ett besök här - efter hänvändelse till Karin Boye Sällskapet!

Ur det ambitiösa program som bjöds då Sällskapet firade 25 år, under ledning av Sällskapets ordförande Åke Blomqvist, greps jag särskilt av frågan: Kan Karin Boye inspirera till djupare miljöengagemang? Jag upptäckte hur mycket som Karin Boye och Harry Martinson har gemensamt att ge för de nu så aktuella miljöfrågorna. I sitt föredrag visade Gunilla Siwerth till Karin Boyes dikter Där slagrutan sänker sig, Trädet, Träden, Vildapel, Var tyst. Ha tillit.

Minnesdagen avslutades med
Samling kring Karin Boye
i Huddinge kyrka med diktläsning, vacker musik och körsång. Karin Boyes psalm Ingen stund är såsom denna, kvällens sista, tysta timma sjöngs och vi fick del av visdom ur Karin Boyes Tankejournalen

Varje människa borde dagligen ägna en stund åt sin andakt.
Hon borde stanna en stund helt stilla inför det hon
anser vara det högsta.....
lägga alla andra tankar åt sidan och försjunka i denna betraktelse.


Karin Boye Sällskapets utställningsskärmar om Karin Boye fanns utställda i Klockargården. Där finns bl a att läsa om Kallocain - den lika skrämmande som gripande skildringen av livet i den totalitära framtidsstaten, där kollektivet råder över individen. Ur brev, bifogat manuskriptet till Kallocain, skrev Karin i Alingsås den 21 augusti 1940.

Käre bokförläggare Kaj Bonnier!

Här är alltså manuskriptet färdigt. Jag vet nog att romanen har sina brister, men den är åtminstone spännande, och kan det tröste lidt att jag aldrig mer gör om något så makabert.

Kallocain blev Karin Boyes sista och mest framgångsrika roman, med ständigt nya upplagor och tolkningar. I ett fönster vid Lilla Teatern i Lund finns nu denna inbjudan till Karin Boyes Kallocain - Din tanke är statens egendom


___________________________________

År 2009 kan Harry Martinson-sällskapet fira 25 år!

Rune Liljenrud

Aniaradagen den 12 oktober 2008

För sextiotre år sedan förstördes de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki av kärnvapen. Trots att många då sade ”Aldrig mer!” finns det i dag över 20 000 kärnvapen i nio länder. Flera tusen av dem är klara att användas inom loppet av minuter och utgör ett direkt hot mot vår överlevnad.
Under årets bokmässa i Göteborg presenterade Yrkesgrupper mot kärnvapen ett nytt utbildningsmaterial ur vilket följande citat är hämtat:
”För att nå målet om en kärnvapenfri värld behövs en bred folklig opinion. Dagens unga är morgondagens opinionsbildare. För att kunna påverka din framtid behöver du kunskap. Lär om Kärnvapen är ett webbaserat utbildningsmaterial från Svenska Läkare mot Kärnvapen.”
Materialet finns att hämta på www.slmk.org/larom/laromkarnvapen.html .

En enorm uppbyggnad av en kärnvapenbaserad maktbalans var i full gång när Aniara publicerades den 12 oktober 1956. Harry Martinson påpekade många gånger att Aniara var hans varning till mänskligheten och att den skulle läsas om och om igen. Han närde emellertid samtidigt ett hopp: om tillräckligt många började inse att vi måste ändra oss och satsa på en kärnvapenfri och ekologiskt hållbar värld skulle detta innebära en ljusare framtid för oss alla. Ännu har Aniara-scenariot inte blivit verklighet. Låt oss därför alla hoppas på och arbeta för ”bättre klimat i mänskohjärtat” och för den världsförbättring som Martinson så hett eftersträvade.
Och låt oss därför på Aniaradagen också lyfta fram den hoppfulle och optimistiske Martinson. Det var vad Stefan Edman och jag gjorde under ett samtal på bokmässan. Samtalet avslutades med följande dikt från Ur de tusen dikternas bok (1986):

Glädjen kommer nästan alltid av sig själv.
Plötsligt står den på trappstenen
sällsam som första klara dagen efter månadslångt regn.
Den har vita lätta moln på axlarna.
Runtomkring den arbetar mängder av fåglar
snabbt för att kringsprida ryktet
om bättre klimat i mänskohjärtat.

Åke Widfeldt

Vägen till Klockrike

Styrelsens AU har varit i Klockrike för att i god tid planera inför
Harry Martinson-sällskapets
årshögtid, som förläggs till

Klockrike 8-10 maj 2009

Vi i Harry Martinson-sällskapet är mycket varmt välkomna att hålla vår årshögtid just i Klockrike. Redan nu vågar vi lova att det kommer att bli ett intressant program med flera goda medverkande.
I vår blogg kommer information att lämnas och det finns här också möjlighet till kommentarer.

Det viktiga är att Du bokar in tiden för årshögtiden Klockrike 8-10 maj 2009

Välkommen med och intressera också andra!

Med bästa sommarhälsningar sista juliveckan 2008

Rune Liljenrud

Vallmon - En hoppets symbol

Se bloggen "Vallmon - En hoppets symbol"
publicerad 11 november 2008

SOMMARPSALM

Inför årshögtiden i Jämshög 2-4 maj 2008 hade jag intressanta kontakter med våra två unga uppsatsförfattare, Harry Granqvist och Martin Söderström, som skrivit om ”Vägen till Klockrike” och ”Aniara” och som berättade för oss om detta under ett samtal i programmet. Våra diskussioner före handlade bl a om Harry Martinsons Sommarpsalm. Men vilken Sommarpsalm? Det finns ju fyra stycken. Vi kom fram till vilken Sommarpsalm som var och en av oss särskilt är fäst vid, men valet är inte direkt givet. Här något om Harry Martinsons Sommarpsalm:

1. 'Sommarpsalm' = 'De blomster som i marken bor'
De blomster som i marken bor kan aldrig själen glömma.
Hur skönt att djupt bland gläntors flor se solens fingrar sömma
en vacker klädnad till den säng som vi ger namnet sommarns äng
och som med solens gyllne tråd hopsömmas våd för våd.
-----
Denna psalm publicerades i Storkyrkobladet 1973 och ingår nu bland årstidspsalmerna i 1986 års Sv. Psalmbok, nr 202 med musik av Erland von Koch. År 2000 placerades den på Psalmtoppens förstaplats i en omröstning vid Allmänna Kyrkliga Mötet i Göteborg.

2. 'Sommarpsalm' = 'Den ljusa sommar allting klär, nu borde mänskor mjukna'

Den ljusa sommar allting klär, nu borde mänskor mjukna.
Nu borde segel stå på kö till klarhetens beklädnad…..
-----
Man borde vandra då på äng där det är gott för anden…..
Och veta sju slags hut i grönt och le åt liv och döden.

Denna Sommarpsalm publicerades i Nya Dagligt Allehanda år 1933. Mycket konkret är psalmens bildspråk om sommarns regn, men när jag läser den är det en detalj som får mig att särskilt tänka på Fabian Månsson och Hasslö, där han står huggen i svart diabas nära bron från fastlandet. Den stora statyn avtäcktes av statsminister Olof Palme till 100-årsminnet av Fabian Månsson år 1972.

Harry Martinson skriver i sin Sommarpsalm från 1933 ”veta sju slags hut” och jag tror nog att uttrycket går direkt tillbaka till Fabian Månssons mustiga uttryck "Vet hut, vet sjufalt hut" som myntades av honom år 1921 i en riksdagsdebatt. Den stridbare agitatorn och politikern Fabian Månsson (20 januari 1872 - 4 januari 1938) från Hasslö var bl a med och redigerade om den Svenska Psalmboken och tyckte själv att han gav den en folklig anknytning. Han blev kritiserad för sitt religiösa intresse och engagemanget i 1919 års psalmbokskommitté. Man krävde hans uteslutning ur partiet, men Fabian blev inte svaret skyldig utan menade: ”Skulle jag inte tro på Gud? Då vore ju allt meningslöst, fåfängt, all min strid och strävan förgäves”.

Fabian Månsson hade god vänskap med Ärkebiskopen Nathan Söderblom, som ville ha med Fabians Stridssång som en frihetspsalm i Svenska Psalmboken. År 1916 utgav Frälsningssoldaten Fabian Månsson ”Rättfärdiggörelsen genom tron” i två band och år 1932 promoverades han till Filosofie hedersdoktor vid Uppsala Universitet. Carl Eldh har en byst föreställande Fabian Månsson vid Stockholms stadsbibliotek (1940)


3. 'Sommarpsalm' = 'Mitt i den brinnande solen'

Mitt i den brinnande solen
finns en pupill, en kärna
som med sin gåtfulla virvel
gör den till kärlekens stjärna.
Var gång den ser på jorden
uppstår en äng och blommar
dag efter dag och fröar
glad genom lycklig sommar.
(ANIARA Sång 80, 1956)

Johan Stenström har valt denna Sommarpsalm ur Aniara som sin "Månadens Martinson" för juli månad år 2007 och skrivit en personlig kommentar, som jag är honom mycket tacksam för. För varje sommar - naturen, miljön och det existentiella samtalet - berikas vi stort av Aniaras Sommarpsalm med Johan Stenströms djuplodande kommentar! (Finns på vår hemsida!)

4. 'Sommarpsalm' = 'När solen stiger visar gläntan fram'

När solen stiger visar gläntan fram
den gröna sommarskogens gräs och blad.
Ett spel av soleld går från stam till stam
och fink och sylvia gör anden glad.

Rik återger naturen sinnets fröjd
och säger klart med blom och fågelljud
hur gräset är, hur fjärilen förnöjd
hos ängen gläds i lätt och härlig skrud.

Varenda blick på dessa ängars ljus
får svar av skimret som med vindens gång
beglittrar var sekund när trädens sus
församlar sig hos fåglarna till sång.
(Dikter om ljus och mörker, 1971)

I boken ”Begränsningens möjligheter” av Niklas Schiöler, 2008 citeras vad Harry Martinson säger om den poetiska gestaltningen, att den skall bygga på en förening av det ”faktiskt sedda och det centralt anade”. Ett kapitel i boken ”Att ställa in skärpan” fokuserar bl a på Harry Martinson och bjuder god hjälp att komma nära det ”faktiskt sedda och det centralt anade” hos vår store diktare. Sommarpsalm lockar till sång. Här har våra tonsättare en stor uppgift.

Med bästa sommarhälsningar
Rune Liljenrud

-----

Två ungdomars intressanta uppsatser om Harry Martinson

Av programmet för Harry Martinson-sällskapets stundande årshögtid i Jämshög 2-4 maj framgår att vi då kommer att få möta två ungdomar, Harry Granqvist och Martin Söderström, som i sina studier särskilt har intresserat sig för Harry Martinson och skrivit var sin uppsats, som kommer att presenteras och samtalas om. Det är glädjande med unga läsare av Harry Martinson och uppsatserna visar kunskap och engagemang, så missa inte programmet med Harry och Martin 3 maj !


Harry Granqvist, är född 1988 i Ystad, men är uppvuxen i Malmö, där han har bott hela sitt liv med undantag för ett år då han bodde i Frankrike. Han går det tredje och sista året på International Baccalaureate-programmet (IB) på Malmö Borgarskola. Harry Granqvist kallar sin uppsats ”Varför då detta blinda och mångerfarna hasardspel med milen och benen?” (Vägen till Klockrike) - En studie av civilisationskritikens betydelse för vägfararna i Harry Martinsons Vägen till Klockrike och Jack Kerouacs På drift.

Harry Granqvist sammanfattar själv så här: Under mitten av det förra seklet fick den civilisationskritiska litteraturen fotfäste på allvar i form av verk såsom George Orwells dystopiska 1984 (1948). Kort därpå utkom två verk som mer än 1984 behandlade den lilla människans plats i den mäktiga västerländska civilisationen, och där framtidsbaserade dystopier inte behövde användas, eftersom dystopin redan fanns i vår civilisation. Jack Kerouacs På drift (1957) är visserligen skönlitterär, men starkt baserad på egna upplevelser från en vilsen resa genom den amerikanska kontinenten.

Nio år tidigare publicerades Harry Martinsons Vägen till Klockrike (1948), och däri skildras en svensk luffares upplevelser under början av 1900-talet. En gemensam nämnare för verken är att huvudpersonerna – Kerouacs alter ego Sal Paradise och luffaren Bolle – inledningsvis är bofasta och ger sig först efterhand ut på vägarna. Den här uppsatsens syfte är därför att utröna om Sal och Bolle blir vägfarare på grund av sin civilisationskritik.

Föresatsen är således att analysera Sals och Bolles egen syn på sitt resande, deras kritik mot samhället och de utopiska föreställningar de skapar sig. Uppsatsens slutsats är att civilisationen får de båda att känna sig socialt och själsligt missanpassade, och därmed uppstår en kritik som driver dem ut på vägarna. Väl ute på vägarna tilltar deras kritik ytterligare, då de får se än mer av samhällets baksidor, och avståndstagandet blir därmed fullständigt.


Martin Söderström är född 1989 i Trelleborg, där han nu bor. Han studerar sista terminen på International Baccalaureate-programmet (IB) på Malmö Borgarskola och berättar att när han läste den 26 sången i "Aniara" visste han med säkerhet vad hans uppsats skulle beröra, och mer specifikt raden "Men det finns inget skydd mot människan" som verkligen fastnade hos honom. Den paradox innebörden av den raden utgör, blev den slutgiltiga faktor som avgjorde valet av uppsatsämne.

Martin Söderström läste under det andra året på Borgarskolan på en lektion i svenska ett utdrag ur Aniara och detta lockade honom till vidare läsning av Harry Martinson, bl a "Cikada", som han tycker mycket om. Han kallar sin uppsats ”Men det finns inget skydd mot människan” (Aniara, sång 26) - En studie av civilisationskritiken i Harry Martinsons ”Aniara”.

Martin Söderström sammanfattar sin uppsats så här: I dagens hastigt expanderande samhälle, fullkomligt präglat av materialism endast ämnad åt vårt kortsiktiga välmående, tycks människan ha avfärdat tanken på eventuella konsekvenser av sitt agerande. Trots ett otal försök att sprida kunskap om hur vi påverkar vår värld tycks människan vara ovillig att göra förändringar och den globala uppvärmningen avfärdas av många som rent nonsens. För mer än femtio år sedan skrevs eposet Aniara som behandlade människans blinda självförstörande som idag kanske är än mer påtagligt än tidigare.

Syftet med uppsatsen är att studera gestaltningen av civilisationskritiken i Aniara och applicera kritiken på dagens samhälle med fokus på global uppvärmning. Jag avser också att undersöka huruvida ett skönlitterärt verk kan väcka oss ur den naivt överkonsumerande dvala samhället befinner sig i. Metoden jag valt är ett närstudium av Aniara. För att fördjupa studien har jag använt sekundärkällor om eposet och om Martinson. Jag valde att fördjupa mig i just gestaltningen av civilisationskritiken eftersom det är i den vi finner uppmaningen och den ärliga vädjan till förändring av vårt agerande. Martinson vädjade om förändring för att han var uppriktigt orolig för hur framtiden skulle se ut om inget gjordes; uttryckt i hans egna ord ”Hur ska den tid se ut som förändrar oss själva sedan vi bortom all gräns förändrat världen?” (Harry Martinson-sällskapet, Doris, nr 6, 2006).

Sedan utgivningen av Aniara har mycket hänt och hotet Martinson oroade sig för tycks inte längre vara lika påtagligt, men vi står dock inför ett nytt och högst bekymmersamt problem. Civilisationskritiken i Aniara är idag lika applicerbar som för femtio år sedan och den får oss att ifrågasätta vårt levnadssätt. Uppsatsens slutsats är att med rätt exponering kan ett skönlitterärt verk skänka kunskap som annan media inte förmår och ge läsaren en viktig insikt om världen han lever i.

Tack Harry Granqvist och Martin Söderström för Era intressanta uppsatser och Varmt välkomna till
Harry Martinson-sällskapet

Rune Liljenrud

Försonande rymd

Försonande rymd
I en by där jag levde fanns en bonde som jag hatade. Jag hade beslutat att innan jag lämnade byn kasta en sten i hans ansikte. En kväll såg jag honom köra hem från arbetet. Jag stod inne mellan några träd och han såg mig inte. Men plötsligt höll han in hästen och stannade den kracklande arbetsvagnen.
Han satt länge alldeles stilla. Och efterhand gick det uppför mig att han lyssnade till själva aftonens tystnad omkring sig; till den frid som kan höras bara av den ensamma mänskan. Då smög jag mig bort.
Ur HARRY MARTINSON De tusen dikternas bok (1986)

Personlig kommentar av Ulf Redmo, Månadens Martinson (mars 2008)
Att älska sin fiende är svårt, ja omöjligt, kanske inte ens önskvärt alla gånger. Men denna dikt av Martinson ger ändå en viktig insikt i det nödvändiga att inte ha en förenklad svart-vit världsbild och att inte demonisera andra människor.
Det gör den inte genom en långrandig och tråkig moralpredikan utan genom en gripande ögonblicksscen där offret får en oväntad inblick i sin plågoandes liv.

-----

Tack Ulf för Dina tankar om det svåra som Martinson här tar upp - Att hantera det onda. Dikten var med när gruppen Klockrike läste och sjöng dikter av Harry Martinson i sin föreställning ”Vägen till Klockrike” i regi av Kristin Olsoni, Helsingfors 1991, musik och ljud av Markku Luuppala och Tom Salomonsen. (Finns på kassett OKAY OKEMC 1063)
Dikten Försonande rymd läses av Johan Fagerudd på ett mycket medryckande sätt, som engagerar till eftertanke. Dikten har sedan 1986, då vi fick den i Harry Martinson-sällskapets årsbok, för mig utgjort en prisma till hjälp - Att hantera det onda.

Jag läser DAG HAMMARSKJÖLD:s bok ”Vägmärken” med den djupare förståelse, som Harry Martinsons dikt ger:

Öppenheten för livet ger en blixtlik insikt i andras livssituation. Ett krav: att från känslostinget driva problemet till en klart fattad intellektuell gestaltning - och handla därefter (s16) Den smala vägen - att leva för andra för att rädda sin själ. Den breda - att leva för andra för att rädda sin självaktning (s17)

Jag läser KG HAMMAR:s och AMI LÖNNROTH:s bok ”Jag har inte sanningen, jag söker den” och får stöd i Harry Martinsons tankar om ”den frid som kan höras bara av den ensamma mänskan”:

En dag när KG Hammar och jag träffas för vår egen dialog lägger han en bunt papper framför mig på bordet. Han är ledsen, tagen. Hatbreven som nått honom via e-posten är så elaka. Han får höra att han är fullkomligt oduglig på sin post och det finns de som snarast vill skicka honom till helvetet. Han blir ledsen. Vore det inte bättre att bli arg?

”Det vore det kanske. Men jag har inte tillgång till det. Jag kan inte känna ilska mot enskilda individer. Jag blir i stället lite uppgiven och frågar mig: Varför utsätter jag mig för detta?

Det känns kränkande när människor inte försöker förstå vad jag säger. Först förvränger de vad jag har sagt, och sedan kritiserar de mig utifrån denna vrångbild. De får väl bättre kraft i sin kritik genom att förvränga. Men det de håller på med är sitt eget projekt, inte alls ett försök att ta upp ett samtal med mig.”

Hatbreven gör ont och, som det är för så många, är det den elaka kritiken som borrar sig fast.

- Utan att vilja vara infam ställer jag den svårbesvarade frågan: Kan du älska sin fiende? Så som det står i Bergspredikan: ”Älska era fiender och be för dem som förföljer er!”

”Älska sin fiende behöver inte betyda tycka om. Älska är mer att inkludera.”(s73)

JAN ELIASSON får det nyinrättade Harry Martinson-priset och juryns motivering lyder: ”Harry Martinson-priset 2008 tilldelas Jan Eliasson för att han i Martinsons anda i en mörk verklighet har hållit fast vid tron på fred som en ljus möjlighet”.

Jag tror att vår värdige pristagare hämtar kraft ur Harry Martinsons Försonande rymd och den är en hjälp för oss, att ta emot vad Jan Eliasson har att säga vid vår stundande årshögtid i Jämshög.

Välkommen!
Rune Liljenrud